- Vad fan håller du på med? Vad det ända jag fick fram.

- Jag packar upp mina saker, vad ser det ut som? sa hon och fortsatte att riva loss tejpen från lådan.

- Men vi skulle ju bestämma tillsammans om villka rum vi skulle ta sa jag med irriterat.

- Ja, men du gillade ju det andra rummet så jag sa till mamma att du ville ha det och så tog jag det här.

- Va! Nej jag sa aldrig att jag ville ha det andra rummet och förrästen så vill jag också ha det här rummet, nästan skrek jag. Jag fattade inte hur Tiff kunde göra såhär.

- Jaha, men du kunde ju ha sagt det innan du gick på toa så hade det inte blivit såhär. Sa hon och ställde sig med armarna i kors.

- Försök inte skylla ifrån dig nu! Du sa till mamma att du ville ha det här rummet bara för att du visste att jag också ville ha det! Nu skrek jag, men jag kunde inte hjälpa det. När jag äntligen skulle få slippa att dela rum med Tiff så skulle jag inte få det rum jag ville bara för att hon hann före mig. Nej, hon skulle inte vinna så lätt.

Det hördes fotsteg och mamma och pappa kom in i rummet. De måste ha hört när jag skrek tänkte jag.

 

-

 

 

- Vad är det frågan om sa pappa.

-Tiff sa till mamma att jag ville ha det andra rummet så att hon skulle få det här sa jag och blängde surt på Tiff som fortfarande stod med armana i kors.

- Men ville du inte det då? frågade mamma.

- Nej jag tyckte bäst om det här rummet men eftersom Tiff visste det så tog hon det före mig bara för att jävlas.

- Det gjorde jag inte alls! Jag trodde på allvar att du ville ha det andra rummet sa Tiff.

- Det räcker nu! Hör ni inte hur det låter, ni beter er som småbarn sa pappa besviket.

- Tiffany det var fel av dig att ta rummet utan att ha pratat med Tiana först. Men eftersom vi har släpat inn alla kartonger här redan så får du behålla rummet fortastte han. Tiff lipade åt mig och fortsatte med det hon gjorde innan.

- Va! Det här är så orättvist! Det är alltid samma visa Tiff får alltid som hon vill och jag får nöja mig med det, jag är trött på det här! Jag hatar er! skrek jag och sprang ut ur rummet och smällde igen dörren efter mig. Jag var sur och irriterad och gick in rummet brevid, som hade blivit mitt tack vare Tiff. Jag satte mig i fönstret och kände hur tårarna kom. Det hade alltid varit såhär enda sedan vi var små så var det alltid Tiffany som fick som hon ville. Hur bar hon sig åt undrade jag. Jag kände mig som en femåring för att jag började gråta över en sådan liten sak men allt kändes hopplöst. Inte nog med att jag hade flyttat ifrån min bästa vän och min hemstad till ett helt nytt ställe där jag troligen skulle vara osynlig för alla och ingen skulle märka mig, och det ända bra med flytten var att få slippa dela rum med min dryga tvillingsyster och så skulle jag inte ens få chansen att välja rum. Jag hatade mitt liv. Det knackade på dörren.

- Tiana? hörde jag mamma säga utanför.

- Gå! Jag vill vara ifred skrek jag så det ekade i det omöblerade rummet.

Sedan hörde jag hur mamma gick och jag lutade mig mot fönstret.

 

-

 

Jag satt där ett bra tag och bara tänkte, efter en stund såg jag en park där det var några killar som spelade fotboll. Det var fem stycken och de såg ut att ha riktigt kul. En blond kille gjorde mål på killen med brunt lockigt hår som stod i målet som de hade gjort genom att placera ut två skor brevid varandra. Den blonda killen drog av sig tröjan och gjorde en seger gest och sedan kom de andra killarna och slände sig på honnom. De låg i en stor hög och brottades med varandra, jag log lite för mig själv. Det syntes på lång väg att de var bästa vänner. Jag kunde inget annat än beundra dem, de såg så lyckliga ut. Jag började fundera på hur det var att ha mer än en vän. Plötsligt slog det mig att jag skulle vara helt ensam nu när jag inte hade Alexis. Jag granskade killarna igen, de hade slutat brottas med varandra och satt nu på en bänk och vilade. Nu kunde man se deras ansikten tydligt och allla fem var riktigt snygga. De reste på sig och gick mot utgången till parken, jag följde dem med blicken och såg att de gick in i en port till ett likadant våningshus som vårat fast deras låg på andra sidan av parken. Det kanske inte var så dumt att flytta ändå, det är ju inte fel att ha fem snygga killar som bor i närheten tänkte jag och skrattade. Som om dem skulle bry sig om mig jag som såg ut som en potatis. Dröm vidare Tiana intalde jag mig själv. Jag gick och ställde mig framför väggen med den stora spegeln. Fan vad ful tänkte jag och nu skulle jag få dras med att se mig själv i den här enorma spegeln varje gång jag gick förbi, bara för att min syster hade varit så dryg. Varför var Tiff tvungen att göra allt ännu värre.