Det syntes på Laila att hon var väldigt skeptisk mot att gå den här vägen men det skulle ju gå snabbare så varför inte? Men jag var tvungen att hålla med om att stället såg väldigt skumt ut. Vi gick brevid varandra och tog upp hela gatan eftersom den var så smal. Jag kollade runt medans vi gick. Inga bilar kunde åka här och det satt brandstegar längs husväggarna. Här skulle man inte vilja vara när det är mörkt. Tack gode gud för att det inte var mörkt ute tänkte jag för mig själv. 

- Kolla! Där är den stora vägen, utbrast Tiff och började småspringa före oss. 

- Kom så skyndar vi oss bort från det här läskiga stället, sa Tiana och vi ökade takten. Plötsligt hördes ett skrik och Tiff som sprang framför oss föll ihop på makren. 

 

 

Jag och Lailas oroliga blickar mötte varandras och sedan rusade vi fram till Tiff som låg i fosterställning på marken. Mitt hjärta dunkade säkert i 180 och jag förstod inte vad som hade hänt.

- Min fot!, fick Tiff fram medans hon andades tungt och det hade bildats tårar i hennes ögon. 

Hon höll handen om sin bara fot och det hade bildats en pöl av blod under den. Hela hennes hand var blodig och det forsade blod ur foten. 

- Vi hjälper henne upp, sa jag. Tiff tog tag i våra händer och vi hjälpte henne upp så hon kunde stå på en fot och stödja sig på oss. 

- Är du okej? frågade jag och hon nickade. 

- Kom så går vi innan det blir mörkt, sa hon. 

 

- Shit, Tiff! Du har ju fått en glasskärva i foten, skrek Laila plötsligt.

- Du måste ha råkat trampa på de där, sa jag och pekade på några glasbitar från en trasig flaska. 

Tiff tittade försiktigt ner på sin fot och tittade snabbt bort. Hon hatade att se blod och i värsta fall kunde hon svimma om det blev för mycket. Hon kunde knappt vistas på ett sjukhus utan att må illa. Det hade alltid varit så. Så fort Tiff fick se ett öppet sår och blod så blev det för mycket helt enkelt. Våra förlädrar trodde att hennes rädsla skulle försvinna med åren men det hade den inte gjort ännu.

- Laila, ring efter hjälp! ropade jag och Laila tog upp sin mobil. Jag tog en titt på såret och glasbiden var ganska stor och hade trängt in en bra bit i foten. Jag skulle nog inte kunna att dra ut den själv så vi var tvugna att ta oss till närmsta sjukhus. Jag hjälpte Tiff att sätta sig ner och lutade henne mot en tegelvägg.

- Vad är nummret till era föräldrar? frågade Laila som stod redo att ringa med sin mobil. 

- De hinner inte komma hit och de vet inte vägen, ring någon annan som vet vart vi är, sa jag panikslaget. 

Jag rev bort en bit av min tröja och lindade den försiktigt runt Tiffanys fot. Hon kved till och blundade hårt. 

- Killarna kanske är kvar i parken, och om de är det så åker de förbi den här gatan på vägen hem, sa Laila. 

- Ska vi verkligen ringa dom? Tänk om vi stör? 

- Tiana! Din syster har fått en glasbit i foten! De är dem enda som kan hjälpa oss nu!

- Du har rätt, gör ett försök, sa jag och Laila gick en bit bort för att ringa. 

- Hur illa är det, snyftade Tiff. 

- Vill du titta? 

- Nej! skrek hon och tittade åt ett annat håll. Jag satte mig ner och höll om henne. 

- Det kommer bli bra Tiff, oroa dig inte, sa jag medans jag kramade henne och hon lutade sitt huvud mot min axel. 

 

Laila kom tillbaka och såg lite gladare ut. 

- De är på väg! sa hon och log svagt. 

- Är de! Men gud så bra! utbrast jag och en liten lättnad spred sig över mig. 

- Så vi får hålla koll på vägen så vi ser när deras bil kommer. För det är nog inte det lättaste att se oss är, sa Laila. 

- Hur känns det? frågade Laila Tiff. 

- Det gör ont och blodet vill inte sluta rinna, suckade Tiff. 

- Tiana, när killarna kommer så åker vi hem va? sa Tiff och kollade på mig. Jag skakade på huvudet. 

- Nej, aldrig att du åker hem med det där såret, vi måste till.. jag tvekade lite eftersom att jag inte visste hur hon skulle reagera. 

- Sjukhuset, avslutade jag meningen. Tiff spärrade upp ögonen och skakade på huvudet. 

- Nej, jag kommer aldrig sätta min fot på ett sjukhus! skrek hon. Laila kollade på oss och såg väldigt fundersam ut. 

- Hon blir illamående när hon är på sjukhus och hon är väldigt kännslig för blod, förklarade jag och Laila nickade. 

- Jag går bort till den stora vägen och håller utkik efter killarnas bil, sa hon sedan och gick iväg bort mot slutet av gatan där den större vägen låg. 

 

- Nej! Jag går inte in dit! skrek Tiff och det kom tårar i hennes ögon. Hon vände sig om och försökte springa iväg men Zayn och Liam som gick bakom hann fånga henne. 

Efter att killarna hade hämtat upp oss och vi hade berättat vad som hade hänt så åkte vi direkt till sjukhuset. Killarna var riktigt hjälpsamma och Harry erbjöd sig till och med att bära Tiff till bilen, vilket var gulligt gjort tyckte jag. Alla fem var så snälla och Louis hade dragit ett av sina skämt för att lätta upp stämningen i bilen. Typsikt honom. 

 

Nu var vi på väg in till sjukhuset men direkt vid dörren hade Tiff gjort motstånd.

- Ni behöver inte stanna längre om ni inte vill. Vi klarar oss nu, sa Tiana till killarna.

- Nej, vi stannar och ser till så att ni kommer in och att Tiff får hjälp, sa Louis och de andra killarna höll med. Ett litet leende spred sig över mina läppar. 

- Tack, sa hon och log.

 

 

Det såg ut som att Tiff skulle försöka gå i väg vilken skund somhlest så jag gick fram till henne och lade handen på hennes axel.

- Tiff, du måste gå in dit. De är de enda som kan hjälpa dig och du kommer klara det, jag lovar. Sa jag och log. 

- Nej Laila jag klarar det inte, sa hon och fler tårar rann ner för hennes kinder. 

- Se dig omkring, alla vi är här och hjälper dig, sa jag och Tiff tittade på Louis, Niall, Zayn, Liam ,Harry och Tiana som stod brevid och log. 

- Du klarar det här Tiff, sa Liam. 

- Vi är här, fortsatte Tiana och Tiff nickade. 

- Så, ta några djupa andetag och sedan går vi in genom dörren, sa jag. Tiana och jag ställde oss på varsin sida om Tiff och sedan hjälpte vi henne in genom dörren till sjukhuset tätt följda av killarna. 

 

När vi kom in på sjukhuset gick Tiana fram till receptionen för att förklara vad som hade hänt. Jag stannade kvar så att Tiff kunde stödja sig på mig eftersom hon bara kunde gå på en fot.

Plötsligt kände jag hur hennes han gled ner från min axel och att hon föll bakåt. Allt gick så fort och i nästa sekund såg jag Tiff ligga medvetslös i Harrys armar. Tur att han hann fånga henne, tänkte jag. 

- Vad hände, ropade Tiana när hon kom springade emot oss. 

- Hon svimmade, svarade Harry. Jag kände på hennes puls och hon andades inte. 

- Tiana! Hon andas inte skrek jag och paniken spred sig. 

- Kan någon hjälpa oss, hon andas inte! skrek Liam så att alla hörde. Strax där efter kom några läkare och lyfte upp Tiff på en sjukhussäng och förde bort henne. En sköterska kom och berättade att allt skulle bli bra och visade oss sedan till ett väntrum. Väntrummet bestod endast av några stolar. Väggarna var vita som nästan allt annat och framför oss låg en lång korridor med massor av dörrar. Typiskt sjukhus, tänkte jag. Vi satte oss ner på varsin stol och alla var tysta. Tillslut bröt Tiana tystnaden. 

- Varför händer det här, allt gick så fort och jag vet knappt vad som har hänt, sa hon och begravde ansiktet i sina händer.

- Det är okej Tiana, allt kommer att bli bra. Hon har bara svimmat och de kommmer att få ut glasbiten ut hennes fot, sa jag lugnande. Harry som satt på andra sidan om Tiana strök henne över ryggen. Det kändes som att jag också skulle börja gråta men det kom inga tårar. Ännu. 

- Det kanske inte är en sån lämplig fråga men.. hur kunde hon svimma? sa Zayn försiktigt. Tiana bara fortsatte att gråta. 

- Tiffany är väldigt kännslig mot blod och hon blir illamåenede om hon är på ett sjukhus. Det var därför hon inte ville gå in här förut, sa jag och killarna nickade. 

- Vi skulle alrig ha tagit den där vägen, sa Tiana och tittade upp. Hennes mascara hade runnit och ögonen var röda. 

- Jag vet, förlåt sa jag och kramade om henne. Allt var mitt fel. 

- Varför säger du så? 

- För att om inte jag hade sagt att vi kunde ta en genväg så hade inte Tiff trampat i glaset och inget av det här hade hänt, sa jag och kände en klump i magen. 

- Men nej Laila! Säg inte så, det var inte ditt fel. Det var ju Tiff som gick utan skor ellerhur? 

- Ja, det var det men..

- Sluta! Det var inte ditt fel, okej? sa hon och jag nickade. Men det kändes fortfarande lite som mitt fel. 

 

Niall gäspade stort och alla såg ganska trötta ut. Jag menar killarna hade ju uppträtt på scenen för bara någon timme sedan så det var nog inte så konstigt att de var trötta. 

- Killar, ni ser trötta ut och ni behöver inte stanna längre, sa Tiana som at hon hade läst mina tankar. 

- Om det är okej så.. sa Niall. 

- Snälla, ni anar inte hur hjälpsamma ni har varit och jag förstår att ni är trötta. Så det är okej, åk hem ni, sa Tiana och killarna reste på sig. 

- Det ordnar sig, allt kommer bli bra sa Harry och kramade Tiana och sedan mig. 

- Hon klarar sig, sa Louis och kramade om oss. Niall, Zayn och Liam gav oss också varsin kram. 

- Tusen tack killar, allt ni har gjort för oss betyder verkligen mycket! Hur ska jag någonson kunna tacka er, sa Tiana. 

- Ingen orsak, vi ville alla hjälpa till så gott vi kunde. Vad har man annars vänner till? sa Niall och alla log. Jag kunde inte låta bli att le men jag visste inte riktigt varför jag bara log för att alla andra gjorde det. Plus att Niall Horan just hade kallat oss deras vänner. 

- Tack, ni är bäst. Sa Tiana och vi möttes i en gruppkram. 

 

En av alla dörrarna i korridoren öppnades och ut kom en sköterska. 

- Är det du som är Tiana? frågade hon och Tiana nickade. Sjuksköterskan såg en aning ledsen ut vilket gjorde mig ännu mer orolig. Hur var det med Tiff? Hade hon klarat sig? var bara några av de frågor som susade runt i min hjärna. 

---

 Halloj! Har suttit med det här kapitlet sedan jag kom hem från skolan. Första dagen i nian, tjoho! Det blev ett ganska långt kapitel och jag blev väldigt nöjd själv faktiskt så det känns bra :) Uppdateringen suger men jag gör allt jag kan för att ni ska få ett kapitel! Hoppas att alla har haft ett bra sommarlov också! Glöm nu inte att kommentera vad ni tycker! Ha det nice!