You Are Beautiful To Me - Chapter 24 The shortcut
Previous
- Där är du ju! Vart tog du vägen? frågade Tiff.
- Jag fick de här, sa jag och höll upp VIP halsbanden.
- Coolt, hur fick du dem? sa Laila.
- Jag har mina kontakter, sa jag och log.
- Äh, försök inte. Vem gav dig dem? sa Tiff.
- Okej då, jag fick dem av Harry, sa jag.
- Tänkte väl, sa Laila och vi skrattade.
Tiffanys perspekiv
Vi kom fram till scenen där det var smockat med folk. VIP området var allra längst fram och ett staket skillde det från den övriga publiken. Vi visade våra VIP halsband för vakten och han släppte förbi oss Det var hur mycket folk somhelst som stod och trängdes längst fram vi scenen och jag antog att de flesta var one direction fans eftersom det hade tröjor med killarnas namn på o.s.v. Några blängde lite surt åt oss när vi kom, kanske för att de inte ville stå och trängas med ännu fler människor. Men det brydde jag mig inte om. Alla ville ju se så bra som möjligt, ellerhur? De som skulle hålla i det som hände på scenen kom fram och presenterade sig. De pratade om vilka artister som skulle uppträda och om själva festivalen i sig. Sedan var det dags för den första artisten att inta scenen och det var Ed Sheeran. Jag visste att Tiana tycket riktigt mycket om hans musik och när jag tittade på henne log hon stort. Han spelade en låt som hette The A Team och den var helt okej. Kanske inte riktigt min typ av musik men den var skön att lyssna på.
- När är det killarnas tur? hörde jag Laila säga.
- Vet inte, sa jag och skakade på huvudet.
Plötsligt hördes en välbekant melodi i högtalarna och jag, Tiana och Laila mötte varandras blickar och log.
Harry kom in på scenen tätt följt av Liam, Niall, Zayn och Louis. Alla fem såg sjukt snygga ut och det ända jag kunde se var dem. Alla tjejer som stod runt oss började skrika och applådera så jag höll för ena örat för att det lät så mycket.
- Hej allihopa, hur mår ni! ropade Harry i mikrofonen och alla skrek ännu högre. Sedan började Liam sjunga första versen.
- Kom igen, sjung med om ni kan texten! ropade Liam när refrängen kom och alla sjöng för full hals.
Tianas perspektiv
Vi stod och hoppade och sjöng det högsta vi kunde och det var riktigt kul. Killarna sjöng underbart..eller nej de sjöng fantastiskt..nej vänta, de sjöng.. det gick inte att beskriva hur bra de var helt enkelt. Jag kände hur någon rörde min axel och såg ett det var Tiff som tog av sig sina skor. Jag kunde förstå henne för det såg verkligen inte bekvämt ut. Men jag gav henne ändå en ''vad var det jag sa'' blick för jag hade ju sagt åt henne att inte ta de skorna. Att hon aldrig kunde lyssna. Hon log tillbaka och sedan fortsatte hon hoppa med skorna i handen.
Killarna hoppade också runt på scenen och jag förstod inte hur de kunde sjunga så bra utan att låta anfådda. De såg ut att ha så roligt tillsammans. Under Harrys solo stod han längst fram på scenen och tog tag i en tjej från publikens hand. Tjejen som var ett fan blev helt hysterisk och grät av lycka och det såg ut som att hon skulle svimma vilken sekund som helst. När låten var slut applåderade hela publiken och killarna log stort. Jag busvisslade som pappa hade lärt mig men det lät högre än vad jag hade förväntat mig. Jag fick killarnas uppmärksamhet och alla fem tittade åt mitt håll. Det var verkligen inte meningen att vissla så högt och jag var inte ens beredd på det själv. Jag log och gjorde tummen upp till dem och de log tillbaka.
- När tänkte du berätta att du kunde busvissla? frågade Laila när vi var på väg hem från parken.
- Dold talang, sa jag och vi skrattade.
- Men seriöst hur lärde du dig det egentligen? sa Laila.
- Pappa lärde mig, det är faktiskt inte så svårt som man tror.
- Lär mig! sa Laila ivrigt.
- Okej, sätt ihop fingrarna så här, sa jag och visade.
- Sedan typ viker du tungan och sätter fingrarna ovanpå, sa jag och Laila gjorde som jag förklarade.
- Sen då? frågade Laila när hon hade fingrarna i munnen.
- Nu blåser du, sa jag och hon blåste men det lät inget. Det ända som kom ut ur hennes mun var saliv och vi båda började gapskratta.
- Det är ju visst svårt, sa Laila när vi hade skrattat ett bra tag.
- Övning ger färdighet!
- Då får jag väl träna, suckade Laila och jag log mot henne.
- Gå inte så fort! klagade Tiff som trippade fram barfota bakom oss.
- Det var inte mitt fel att du tog de där skorna, sa jag.
- Nej jag vet men det skulle underlätta om ni kunde gå lite långsamare, sa hon.
- Laila är det långt kvar? frågade Tiff.
- Det är en bit kvar, vi är nog hos er om tjugo minuter kanske, svarade hon.
- Gud jag dör snart! Kan vi inte stanna så jag får vila min fötter?
- Nej det kan vi inte, då hinner det bli mörkt innan vi kommer hem, sa jag lite irriterat.
- Vänta, om vi svänger in på den här gatan så går det nog snabbare, sa Laila och Tiff sken upp. Jag tittade in mot gatan där Laila hade pekat och den såg lite skum ut. Det var en smal gata och det stop soptunnor nästan överallt. Husen som låg på gatan såg slitna ut och de såg nästan ut som spökhus. Jag fick en konstig känsla av att det inte var så trevligt där.
- Kom nu Tiana, ropade Tiff som redan var på väg till andra sidan för att gå in på den gatan.
- Är ni säkra på att ni vill gå in där? Det ser ganska skumt ut, sa jag med osäker röst.
- Äh det är ingen fara, det är bara en liten bit och sedan kommer vi ut på den stora vägen igen, sa Laila.
- Kom igen, jag menar vad kan hända? sa Tiff.
- Okej då, sa jag och följde motvilligt med.
Lailas perspektiv
Det syntes på Laila att hon var väldigt skeptisk mot att gå den här vägen men det skulle ju gå snabbare så varför inte? Men jag var tvungen att hålla med om att stället såg väldigt skumt ut. Vi gick brevid varandra och tog upp hela gatan eftersom den var så smal. Jag kollade runt medans vi gick. Inga bilar kunde åka här och det satt brandstegar längs husväggarna. Här skulle man inte vilja vara när det är mörkt. Tack gode gud för att det inte var mörkt ute tänkte jag för mig själv.
- Kolla! Där är den stora vägen, utbrast Tiff och började småspringa före oss.
- Kom så skyndar vi oss bort från det här läskiga stället, sa Tiana och vi ökade takten. Plötsligt hördes ett skrik och Tiff som sprang framför oss föll ihop på marken.
Dun dun duuun! Tänker avsluta kapitlet där så får ni se vad som har hänt i nästa kapitel.
FÖRLÅT för att updateringen har varit apdålig men nu är jag i alla fall hemma och kan börja skriva normalt igen. Hoppas ni gillade detta kapitel, blev ganska nöjd själv faktiskt. Men glöm inte att kommentera vad ni tycker! Ha det bra så länge :)
- Nathalie
Kommentarer
Postat av: Hanna
Jag ääälskar din novell! Typ längtar ihjäl tills nästa del kommer upp!
Postat av: Ellena
Superbra novell! Fortsätt så! När kommer nästa kapitel? Längtar! :)
Postat av: Hanna
Du är så himla grym på att skriva, älskar det!
Trackback