---

- Wow, du och din syster är verkligen lika, sa sjuksköterskan. Men snälla! Här står vi och vill veta hur det är med Tiff och så börjar hon prata om helt andra saker, tänkte jag. Jag log smått och kollade ner i golvet. 

- Det är så att jag har både goda och dåliga nyheter, sa hon och jag kände att jag började bli riktigt orolig. Vad skulle det där betyda? Tårarna brände bakom ögonen men jag bet ihop och hoppades på att det inte skulle vara alltför dåliga nyheter. 

- Ska jag berätta eller vill du att jag berättar senare så du får lite tid att tänka? frågade sköterskan. 

- Berätta nu, sa jag.

- Okej, det är så här. De goda nyheterna är att vi har fått ut glasbiten ur hennes fot men just nu ligger hon i en sorts kåma och vi vet inte hur lång tid det tar innan hon vaknar.Kåma?! 

- Men hur? Kommer hon att vakna? Hur mår hon nu?, alla frågor flög ut ur munnen på mig. 

- Vi vet inte orsaken för kåman men hon kommer troligtvis att vakna inom det senaste dygnet. 

- Troligtvis?! skrek jag och nu kom tårarna. Laila lade armen om mig och jag lutade huvudet mot hennes axel. Tänk om läkarna hade fel och att hon aldrig skulle vakna? Tänk om hon dör? 

 

- Du kan gå in och titta till henne om du vill, hon är i den sortens kåma då hon kan höra allt runt om även fast hon är medvetslös, förklarade sköterskan. Jag torkade bort tårarna och tog ett djupt andetag. 

- Är det okej om jag går.. sa jag och kollade på killarna och Laila. 

- Det klart Tiana! Gå in och se hur Tiff mår så väntar jag här, sa Laila och jag log mot henne och killarna innan jag följde efter sköterskan in i ett av rummen. 

 

- Gud va skönt att de fick ut glasbiten, sa jag och pustade ut. 

- Ja, vi har alla varit oroliga, sa Liam och det gjorde mig så glad att de brydde sig. 

- Men vi kanske ska åka nu, det är nog bäst om vi låter Tiffany och Tiana vara ensama ett tag, sa Zayn och vi alla höll med. Killarna skulle precis gå när jag sa, 

- Jag följer er en bit och sen går jag tillbaka hit igen.

Jag hade ju trots allt lovat Tiana att jag skulle vänta tills hon kom tillbaka. Killarna nickade och vi gick mot hissen som skulle ta oss ner till utgången. Ingen sa något under hissturen men vi alla var väldigt trötta så det var nog inte så konstigt. Jag kollade på min mobil vad klockan var och den började närma sig tio. Det slog mig att jag kanske skulle ringa mina föräldrar och berätta vart jag var, men det fick vänta nu. Om de undrade vart jag var så kunde de ju bara ringa. 

 

Vi kom ut ur hissen och jag bestämde mig för att följa med ända fram till bilen. Tiana skulle nog stanna hos Tiff ett bra tag och jag ville inte störa. Vi kom fram till bilen och Louis som körde låste upp den stora range rovern. Niall öppnade en av dörrarna och satte sig i bilen men lät dörren stå öppen. 

- Laila, skulle jag kunna få prata med dig en snabbis bara? sa Harry när de andra killarna redan satt i bilen. 

- Självklart, sa jag och vi gick en bit bort från bilen. 

 

- Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här, sa han osäkert. 

- Äh, säg det bara, sa jag och log mot honom. 

- Jag känner mig orolig för Tiana, hon såg helt förstörd ut förut och det var så svårt att se henne ledsen. 

- Jag förstår vad du menar, sa jag. 

- Hon är verkligen en snäll person och jag vill att hon ska veta att jag finns här. Så... skulle du kunna ge henne mitt nummer och be henne ringa mig när hon är hemma och allt är bra med Tiff och så. 

- Det kanske låter skumt men jag finns här ifall hon behöver prata och jag skulle såklart vilja stanna men...

- Harry, jag förstår sa jag och log. 

- Vad bra, sa han och såg en aning lättad ut. 

- Jag ger ditt nummer till Tiana och du behöver inte vara orolig. Jag ser till så att vi kommer hem och att hon ringer dig, sa jag och han log. 

- Tack, sa han och gav mig en kram.Plötsligt tutade Louis med bilen och jag hoppade till. 

- Det är nog bäst att ni åker hem nu. Killarna börjar bli lite otåliga, sa jag och vi skrattade. 

- Ja, det är nog bäst, sa han och jag följde honom tillbaks till bilen. 

Jag vinkade åt dem och sedan hade de kört iväg. 

 

 

Jag kom in i ett rum med vita väggar och i en säng brevid fönstret låg Tiff. Hon hade ett badage runt foten och en nål med dropp instucken i armvecket. Jag stängde dörren och gick fram till sängen där min syster låg med slutna ögon. Det fanns en pall vid sidan av sängen som jag satte mig på. Jag strök henne sakta över pannan. Varför skulle det här hända? Varför just Tiff, min tvillingsyster som jag skulle kunna offra allt för? Varför, varför, varför? Kunde det inte ha hänt mig istället? Tänkte jag medans jag studerade min syster. Plötsligt såg jag hur hon började röra på sig och hennes ögon öppnades sakta. Hon kisade med ögonen på grund av det starka ljuset i rummet och sedan satte hon sig försiktigt upp. En stor lättnad spred sig i hela kroppen.

- Tiff! pep jag och kramade henne försiktigt. 

- Vad hände egentligen? frågade hon förvånat när jag hade släppt taget om henne.

- Allt jag kommer ihåg är att vi kom in på sjukhuset och sen blev allt svart. Jag hörde röster men jag kunde inte säga något eller öppna ögonen, det var helt knäppt! 

- Du svimmade och sedan hamnade du i kåma, svarade jag. 

- Du anar inte hur oroliga vi har varit! 

- Vi? sa Tiff och kollade frågande på mig. 

- Jag, Laila och killarna, jag rodde till och med att du skulle dö! Det var hemskt, sa jag och kände att tårarna rann ner för min kind. 

- Gråt inte Tiana, allt är bra nu, sa hon och log. 

- Jag är bara så glad att du vaknade, sa jag och Tiff gav mig en till kram. 

- Har du  berättat för mamma och pappa? frågade hon sedan men jag skakade på huvudet. 

- Jag tror att de jobbar, de slutar vid tolv tror jag. 

 

Efter att vi hade pratat en stund kom en läkare in och kollade så att allt var bra med Tiff. Han sa också att hon skulle få åka hem dagen efter. Tiff som hatade sjukhus var inte så nöjd med det men det fanns inte så mycket vi kunde göra åt det. Jag hade bestämt mig för att åka hem med Laila och så skulle jag komma tillbaka dagen efter med mina föräldrar för att hämta Tiff. 

 

Jag låg i sängen och kunde inte sova. Vilket var ganska konstigt med tanke på allt som hade hänt idag. Mina tankar på Tiff och vad som hade hänt under dagen flög runt i huvudet. Jag hade också berättat alltihop för mamma och pappa som gensat hade blivit oroliga och ringt till sjukhuset för att prata med läkarna. Men nu när de visste vad som hade hänt och hur allt låg till så kunde vi alla gå och lägga oss. Jag kollade på klockan som satt på väggen framför sängen och suckade. Klockan var två på natten och jag borde sova nu, annars skulle jag se ut som en zombie nästa dag. Jag blundade och drog upp täcket till hakan men det gick inte att somna. En av de värsta sakerna som finns är att inte kunna sova när man vet att man måste gå upp tidigt nästa dag! Jag satte mig upp och gick till köket för att ta ett glas vatten. 

 

På vägen tillbaka från köket råkade jag snubbla på tröskeln och slog i stortån.

- Fan! sa jag tyst för mig själv för att inte väcka de andra. Sedan haltade jag vidare in till mitt rum. När jag väl låg nerbäddad i sängen igen gjorde jag ett nytt försök att somna men nu satte jag i mina hörlurar och lyssnade på lugn musik. Mina ögonlock blev tyngre och tyngre och tillslut lyckades jag somna. 

---