You Are Beautiful To Me - Chapter 21 The fall
Previous
Vi åt tillsammans och hade jätteroligt. Niall åt så många korvar att jag tillslut inte orkade hålla räkningen. Jag hade varnat honom om att han skulle få ont i magen om han fortsatte att äta så men det brydde han sig inte om. Alla skrattade och hela gruppen trivdes tillsammans. Vi började lära känna varandra och det slog mig att jag inte kände mig lika blyg när jag var med dem. Louis var en riktig skämtare och även om det han sa inte alltid var kul så kunde jag inte låta bli att skratta ändå. Jag kunde inte heller låta bli att titta på Harry lite då och då. Jag vet inte riktigt varför men jag fick någon obeskrivlig känsla i magen som jag aldrig hade känt när jag tittade på honom.
Tianas perspektiv
När alla inklusive Niall, var mätta så var solen på väg ner. Himlen var ljusrosa och solen sänktes sakta ner bakom husen.
- Titta! sa jag och pekade på den vackra solnedgången. Alla tittade dit jag hade pekat.
- Åh vad fint, sa Tiff.
- Molnen ser ut som sockervadd ju, sa Laila och hon hade rätt. De såg faktiskt ut som sockervadd.
- Men tack, nu blev jag ju sugen på sockervadd bara för det, sa Niall och hon skrattade åt honom.
När solen hade gått ner satte vi oss i en ring runt grillen. Det började bli lite kyligt och jag hade bara shorts och ett linne på mig. Jag drog upp knäna till hakan och satte armarna runt benen för att hålla värmen.
- Vad kallt det blev, sa Laila som att hon hade läst mina tankar.
- Ja, och ni som har så lite på er borde väl frysa ihjäl, sa Harry och tittade på mig som satt ihopkrupen till en boll.
- Men jag vill inte gå in än, sa Zayn.
- Nej inte jag heller, sa Louis och vi andra tyckte likadant.
- Här, ni kan få låna min jumper, sa Liam och var på väg att ta av sig den. Han var så omtänksam.
- Nej, det är lungt. Jag kan gå och hämta några filtar, sa jag.
- Bra idé, sa Laila.
- Men det var omtänksamt av dig ändå Liam, sa Tiff och log mot honom.
Jag reste på mig och skulle precis gå när någon tog tag i min handled.
- Vänta! Jag följer med, sa Harry och log mot mig. Jag nickade och vi gick iväg.
Ingen sa något utan vi bara gick. Jag hade ju aldrig varit ensam med Harry så jag visste inte vad jag skulle säga. Det blev ännu kallare. Jag kände hur hårstråna på mina armar reste sig och satte armarna i kors.
- Du fryser, vill du låna? sa Harry och tog av sig en lite tjockare tröja han hade över sin t-shirt.
- Nej, jag klarar mig. Vi är snart framme, sa jag och han tog på sig tröjan igen.
- Men tack ändå, sa jag och han log. När vi kom fram till porten öppnade han den och lät mig gå in först.
- Tack, sa jag tyst när jag gick in.
- Vi ska till tredje våningen.
- Det visste jag redan, sa han.
- Juste, jag hade glömt det, sa jag och han log mot mig.
Harrys perspektiv
Vi kom fram till dörren där det stod familjen Clains på brevinkastet. Tiana låste upp dörren och vi klev in i hallen. Jag visste inte om jag skulle följa med in så jag sto kvar i hallen och väntade. Jag kollade mig omkring i lägenheten och den var större än jag trodde. Det var ingen annan än vi i där.
- Harry! hörde jag Tiana ropa.
- Aa, svarade jag.
- Kan du komma ett tag?, sa hon och jag tog av mig skorna.
Jag visste inte vart hon var så jag kikade in i alla rum jag passerade. Det första rummet jag tittade in i var ett kök men Tiana var inte där. Jag fortsatte till en korridor med fyra dörrar, två på varje sida. Jag gick till dörren som var öppen och där inne stod Tiana på en stol framför en stor garderob.
- Kan du hjälpa mig?, jag når inte, sa hon och pekade på hyllan högst upp.
- Såklart jag hjälper dig, sa jag och hon hoppade ner från stolen så att jag kunde gå upp.
- Det ska finnas några filtar där uppe någonstans, sa hon. Jag stäckte upp handen och kände något mjukt. Jag drog ut fyra filtar och tog dem i handen. Precis när jag skulle gå ner snurrade stolen runt ett varv så att jag ramlade ner på golvet och stolen rullade iväg. Tiana gav ifrån sig ett ljud och gick fram till mig.
- Hur gick det, sa hon förvånat. Jag satte mig upp och log mot henne.
- Det gick bra, men du kanske skulle ha valt en stol utan hjul, sa jag och masserade min panna som värkte lite.
- Förlåt, sa hon och vi skrattade. Hon hjäpte mig upp och jag tittade på den färgglada högen med filtar som låg på golvet. Tiana tog upp en av filtarna och vek ihop den. Jag gjorde likadant för at hjälpa henne men det gick inte så bra för mig att vika den.
- Det här är svårare än de ser ut, sa jag och försökte vika filten lika fint som Tiana gjorde.
- Här, jag hjälper dig, sa hon och tog den.
- Men shit, du blöder ju! utbrast hon när hon hade vikt ihop filten.
Jag kände på min panna och när jag tittade på mitt finger igen var det blod på det.
- Jag måste ha slagit i huvudet när jag föll ner från stolen.
- Jag hämtar ett plåster, sa hon.
- Nej, det behövs inte.
- Jo, det behövs visst, envisades hon. Sedan gick hon ut ur rummet innan jag hann säga något annat. Hon var verkligen snäll och omtänksam.
Tianas perspektiv
När jag kom tillbaka med ett plåster stod Harry framför min bokhylla och höll en av böckerna i handen.
- Jag är en riktig bokmal, sa jag och han vände sig om.
- Romeo och Julia? sa han och jag nickade.
- En klassiker, jag älskar den boken. Deras kärlek till varandra är så stark och de gör vad somhelst för att få vara tillsammans och...
- Och vadå?
- Nej det var inget. Jag bara babblar på om tråkiga saker. Vad tänkte jag med egentligen. Han bryr sig väl inte om den boken.
- Det var inte tråkigt, faktiskt så var det ganska intressant, sa han och ett leende spred sig över mina läppar.
- Sätt dig, sa jag och pekade på fönstret. Han gjorde som jag sa och jag räckte fram plåstret till honom.
- Eh, skulle du kunna sätta dit det åt mig? Jag ser liksom inte såret, sa han.
- Juste, det tänkte jag inte på, sa jag och satte mig brevid Harry. Jag fick tillbaka plåstret igen och tog bort pappret. Han satte sig lite närmare mig och lutade huvudet framåt så att jag skulle nå hans panna. Jag tog bort lite hår som var i vägen för såret och sedan satte jag fast plåstret. Hans hår var så mjukt och lent och jag vågade inte ens tänka på hur många tonårstjejer som skulle vilja känna på hans lockiga hår. Men här satt lilla jag och var tvungen att röra det bara för att jag hade varit så klumpig och gjort så han slog i huvudet. Ja, det var mitt fel. Hade jag inte tagit en stol med hjul så hade han ju aldrig ramlat. Jag väcktes ur mina tankar när Harry harklade sig och då märkte jag att jag fortfarande hade mina händer på hans panna. Snabbt tog jag bort händerna och tittade ner i golvet. Pinsamt, var det ända jag tänkte.
- Tack, sa han och jag log tillbaka.
- Det var det minsta jag kunde göa. Han rynkade på pannan lite, antagligen för att det kändes ovant att ha ett plåster där. Jag skrattade smått åt det han hade gjort.
- Gör det ont?
- Det svider lite, men jag överlever, sa han.
- Vi kanske borde gå, de andra undrar nog vart vi har tagit vägen, sa jag och han nickade. Jag skulle precis ta filtarna i handen men Harry hann före mig.
- Jag kan ta dem, sa han. Jag log mot honom och sedan gick vi ut till hallen. Jag tog på mig en hodd och släckte alla lampor. Sedan gick vi ut och jag låste dörren.
- Vart var dina föräldrar? Det ar väldigt tomt i lägenheten, frågade Harry när vi hade kommit ut på gatan.
- De är och hälsar på våra gamla grannar i Manchester. Men jag och Tiff ville inte följa med.
- Okej, så ni bodde i Manchester förut?, sa han och jag nickade.
- Men hur länge har ni bott här då?
- I en månad snart, sa jag.
- Hurså?
- Ren nyfikenhet bara, sa han.
- Men tänk så är du säkert en lönnmördare som planerar att döda hela min familj, sa jag på skämt. Han skrattade åt det jag hade sagt och skakade sedan på huvudet.
- Ja man vet ju aldrig, sa han och tittade på mig med en blick som skulle föreställa en mördares.
- Sluta nu, du ser äskig ut ju, sa jag och puttade till honom i sidan.
- Jag ser säkert skitläskig ut men plåster i pannan och famnen full av filtar, sa han och vi skrattade. Han var faktiskt rolig.
Gaahhh! Detta kapitel var en plåga att skriva, varför? Jo, när jag hade skrivit klart det så blev det strömavbrott och inget ting sparades. Lyckat. Så när jag skrev om det dagen efter så glömmer jag såklart att spara det också. Just my luck! Men här är i alla fall kapitel 21 hoppas ni gillar det :)
- Nathalie
Kommentarer
Postat av: Ebba
Jetebraaaaaaaaaaa!
Trackback
