Vi närmade oss det stora svarta grindarna till parken. Jag hoppades verkligen att de inte skulle vara där. Det skulle blir så pinsamt och jag skulle säkert säga något konstigt. 

- Vart ska vi då?, frågade Laila när vi hade kommit inanför grinden. 

- Vi kan väl sätta oss på bänken där borta, sa jag och pekade på en bänk som stod vid dammen. Laila nickade och vi gick dit jag hade pekat. Jag satte mig ner och Laila satte sig brevid. Dammen var verkligen fin vattnet var klart och dammen var omringad av gröna träd och växter. Vi började prata om allt möjligt. Laila berättade att Brittney skulle ha fest på fredag och att hon hade bjudit massa folk. 

- Ärligt talat kunde jag inte bry mig mindre,sa Laila

- Nej ellerhur, hon vill bara ha uppmärksamhet. 

- Vi håller oss borta från henne och hon håller sig borta från oss. Enkelt och bra, sa Laila och jag nickade. 

 

När vi hade suttit och pratat ett tag hoppade Laila till helt plötsligt. 

- Shit vad rädd jag blev, sa hon. 

- För vad?

- Den där, sa hon och pekade på en fotboll som låg i några buskar brevid bänken vi satt på. 

Bollen hade landat i buskarna och Laila hade blivit skrämd. Konstigt eftersom jag varken såg eller hörde den. 

- Kasta tillbaka bollen! Hörde jag någon ropa. Både jag och Laila vände oss om och såg det jag inte ville se. Det var fem killar som spelade fotboll på gräset. De var ungefär femtio meter bort. Laila reste på sig för att hämta bollen som låg i buskarna. När hon hade lyckats få ut den och skulle vända sig om för att sparka tillbaka den hade en av killarna redan kommit fram till henne. Det var den blonda killen han hette Niall om jag inte mindes fel. 

 

Precis när jag vände mig om med bollen i mina händer såg jag att det stod någon framför mig. Jag kollade upp på personen och det var en blond kille. Det var han med de blå ögonen som jag träffade på väg till skolan. 

- Det verkar som att jag alltid råkar skrämma dig, sa han och log.

- Ja, det verkar så, sa jag och gav honom bollen. 

- Tack, och förlåt det var inte meningen att skrämmas igen.

- Det är lungt, jag är bara lite lättskrämd det är allt, sa jag och log mot honom. Han log tillbaka och sedan sprang han iväg till resten av killarna igen. 

 

Jag mötte Tianas blick som såg förvånad ut. 

- Vad var det där då? sa hon. 

- Har du träffat honom förut?

- Ja, kommer du ihåg när jag berättade att jag hade träffat en kille på väg till skolan. Du vet han som hade så blå ögon, sa jag.

- Juste, nu kommer jag ihåg, sa Tiana. Jag satte mig ner på bänken igen men jag kunde inte låta bli att vända mig om lite då och då för att se när killarna spelade fotboll. Tiana verkade ha glömt att jag sa att vi skulle gå härifrån om de var här men det gjorde inget för mig. 

- Sluta glo på dom hela tiden, sa Tiana.

- Jag glor ju inte.

- Jo det gör du, du sitter och vänder dig om som en galning, sa hon och vi skrattade. 

- Okej då jag erkänner men kan vi inte gå och kolla på när de spelar? Det börjar ändå bli så tråkigt här.

- Snälla, fortsatte jag och gjorde hundvalpsblicken. Tiana skrattade åt mitt misslyckande att göra den minen. 

- Okej då, bara för att min fot har somnat och jag behöver gå lite, sa hon. 

 

Vi gick bort mot den öppna gräsplätten där killarna var. Jag satte mig i gräset och Tiana satte sig brevid. Vi satt ganska nära men de verkade inte bry sig om att vi satt där. De spelade tre mot två. Harry och en kille med ljudbrunt hår var i samma lag och de tre andra var ett lag. När de hade spelat i en kvart ungefär stod det 1-0 till Harrys lag. 

- Nu tar vi paus, ropade en kille med svart hår och de andra höll med. De satte sig i en ring i gräset och de började prata om något. 

- Vad ska vi göra nu då? sa jag. 

- Det var så skönt att sitta här i solen, kan vi inte sitta kvar här ett tag till, sa Tiana. 

- Och du som inte ville gå hit först, sa jag och hon flinade åt mig. 

- Men tänk om de tycker att vi stör? sa hon.

- Jag tror inte det, de tycker väl bara att det är kul med lite publik, Men om vi skulle störa så skulle de säkert säga till. Tiana nickade. 

 

 

Jag kunde inte fatta att jag satt här och kollade på när de spelade fotboll. Om inte Laila hade dragit med mig så hade jag aldrig vågat. Laila var så självsäker tillskillnad från mig som var så sjukt blyg och osäker. Det var en av många saker jag gillade med Laila. Att hon inte brydde sig om vad folk tyckte, hon var bara sig själv. Jag väcktes ur mina tankar av att Laila slog mig löst på armen. 

- Tiana, de kollar på oss, sa hon. Jag kollade på killarna och precis som Laila sa så satt de och kollade på oss samtidigt som de sa något som jag inte hörde. 

- Konstigt, sa Laila 

Plötsligt reste sig en av killarna. Han hade ljusbrunt hår och snedlugg och ett tort léende på läpparna. Det var fört när jag mötte hans blick som jag insåg att han var på väg mot oss. Bara jag inte säger något pinsamt nu, tänkte jag. 

- Hej tjejer, sa han och log stort och jag log tillbaka.

- Hej, sa Laila och jag var tyst.

- Jo, jag undrar ifall ni möjligtvis skulle vilja vara med och köra lite fotboll?, sa han. 

Laila och jag utbytte blickar. Jag ryckte på axlarna lite oroligt. 

- Ursäkta oss lite, sa Laila och drog upp mig från marken. Vi gick bort en liten bit så att han inte skulle höra vad vi sa. 

 

- Så vad ska vi göra, frågade Laila. 

- Asså jag vet inte, jag suger på fotboll och kommer troligen skämma ut mig själv. 

- Bra då skämmer vi ut oss tillsammans, kom nu, sa hon och drog i min arm. 

- Men kan vi inte bara sitta och titta på, sa jag. 

- Kom igen Tiana, det är som att du är rädd för killar. De bits ju inte, sa hon skämtsamt.

- Vi gör det här nu, det blir kul. Sluta vara så blyg det kanske hjälper dig att stärka ditt självförtroende.

Jag tänkte över det hon sa och hon hade rätt, jag var tvungen att sluta vara så blyg.

- Kör till, sa jag och Laila sprack upp i ett leende. 

Vi gick tillbaka till killen som stod och väntade på oss. 

- Vi är med! ropade Laila och han log. 

De andra killarna reste sig upp och de log också. Det här kanske skulle bli roligt ändå, tänkte jag.