Tianas perspektiv

 

Vi satt i en ring på det gröna gräset och bara snackade om allt möjligt. Killarna berättade även att de hade varit i Sverige för att spela in sitt nya album och då passade jag på att berätta att vi älskade deras första singel What makes you beautiful. 

- Ja, jag märkte det här om dagen, sa Harry och sneglade på mig och Laila. Då kom jag på det där brevet som jag hade fått och att han hade sett oss när vi hoppade runt i mitt rum.

- Va? Vad snackar ni om? frågade Louis och de andra hängde inte med riktigt.

- Harry såg oss när vi dansade i mitt rum till den låten, sa jag och log smått. 

- Om man kan kalla det dansa vet jag inte. Det var nog mer såhär, sa Harry och ställde sig upp och gjorde några knäppa rörelser som fick alla att börja skratta.

- Vadå, så du bor här i närheten? frågade Niall.

- Japp, jag bor där borta, svarade jag och pekade mot mitt fönster som låg ut mot gatan. Alla vände sig om för att titta. 

- Är det där ditt fönster? frågade Liam och jag nickade. 

- Coolt, du borde ju se nästan hela parken därifrån, sa han.

- Om jag var du, så skulle jag spionera på alla som var i parken, sa Louis och log. Det var ju precis det vi hade gjort. Jag och Laila hade ju ''spionerat'' på dem när de spelade fotboll just här, tänkte jag. Laila och jag kollade på varandra och började skratta. Jag tror vi tänkte på precis samma sak. 

- Vad är det som är så kul? frågade Louis och de andra kollade fundersamt på oss.

- Inget, det var inget, sa Laila snabbt. Tack och lov för att hon inte hade sagt något, tänkte jag. Då skulle de kanske tro att vi var värsta galna fansen. Jag väcktes ur mina tankar av att jag hörde någon komma bakom mig.

- Dags att åka killar, hörde jag personen säga. När jag vände mig om för att se vem det var såg jag samma person som hade fångat mig när jag snubblade på pizzerian i söndags.

- Vi som hade så kul, sa Louis och gjorde en sorgsen min.

- Men vi måste åka till intervjun nu, sa han och killarna reste sig upp.

- Vem är de där? frågade Laila.

- Det är Paul, vår liv vakt, sa Zayn.

- Och som ni hörde måste vi gå nu, fortsatte han.

Jag och Laila nickade. 

- Okej, hejdå då, sa jag och vinkade till killarna som var på väg ut ur parken.

- Hejdå! ropade de tillbaka och sedan var det bara Laila och jag kvar.

 

 

Jag gick lite efter de andra och var inne i mina egna tankar. Jag tänkte på hur lugna och trevliga Laila och Tiana hade varit. Det kändes liksom som att de inte brydde sig om att vi var kändisar. De var helt normala och var med oss som att vi var helt normala människor, vilket vi är. Sådana personer gillar jag, som inte gör sig till utan bara är sig själva, tänkte jag. Hopppas vi skulle träffas igen. Jag var så inne i mina egna tankar att jag inte märkte att Zayn som gick framför mig hade stannat så jag gick in i honom.

- Vad tänker du på då? sa han när han vände sig om och skrattade åt det jag hade gjort.

- Allt möjligt, sa jag och vi fortsatte mot våran port.

Precis när jag skulle gå in till trapphuset hörde jag någon ropa på mig. När jag vände mig om stod Laila och Tiana där. Jag log när jag mötte deras ansikten.

- Ni, glömde den här, sa Tiana och räckte fram fotbollen som vi hade spelat med.

- Juste, tack, sa jag och tog emot den. Resten av killarna måste ha hört att jag hade stannat för de kom också.

- Hej, vad gör ni här?, frågade Niall.

- Vi lämnade just bollen som ni glömde i parken, sa Laila.

- Eller så kunde ni inte få nog av oss, sa Louis och blinkade. Så typiskt honom.

- Men hur visste ni vart vi bodde?, frågade jag. Hade de kanske sett åt vilket håll vi gick när vi lämnade parken? tänkte jag.

- Jag visste inte, det var Tiana som sa att ni bodde här, sa Laila.

- Ja, ehh.. det var min pappa som skjutsade hem er från flygplatsen förra veckan och jag följde med, sa Tiana.

Nu kom jag ihåg. Det var ju hon som hade suttit i framsätet i bilen när vi skulle åka hem från flygplatsen. Det var Tiana jag hade bytt plats med i bilen.

- Jag sa ju att jag kände igen ditt namn, sa Liam stolt över att han lyckats komma på det.

- Vi satt ju brevid varandra i bilen sen, fortsatte han och Tiana nickade.

De andra verkade också komma ihåg nu.

- Men, vi ska inte störa mer nu, sa Tiana och drog med sig Laila.

Vi sa hejdå och sedan fortsatte vi mot våra lägenheter.

 

En timme senare satt vi i en stor soffa och väntade på att bli intervjuade.

- Var det någon mer än jag som tänkte på hur Laila och Tiana var mot oss, asså på ett bra sätt, sa jag.

- Nej, jag tänkte också på det, de va liskom normala eller vad man ska säga, sa Louis

- De kändes ganska skönt att de inte var så stora fans, annars vet jag inte hur det skulle ha gått, sa Liam.

- De verkar riktigt schyssta i alla fall, sa jag och de höll med.

Mer han vi inte snacka förrän intervujaren kom och vi kunde börja med intervjun. Vi pratade mest om det nya albumet och vad vi tänkte göra i framtiden.

 

Lailas perspektiv 

 

Efter att vi hade lämnat tillbaka bollen till killarna gick vi tillbaks till parken. Det var så härligt väder så vi tänkte inte slösa bort det genom att sitta inne. Vi gick mot dammen och satte oss på bänken vi suttit på tidigare. Solen sken rakt på oss där vi satt och det skulle inte förvåna mig om det var 30 grader varmt ute.

- Shit, va varmt det är, sa jag och drog bort lite hår som hamnade i mitt ansikte.

- Men det är skönt, sa Tiana. När jag vände blicken mot henne satt hon och blundade och det syntes att hon njöt av solen.

- Jag tänker inte sitta här och blir stekt,sa jag och satte mig på gräset i skuggan av en buske lite vid sidan av bänken. Tiana kollade upp för att se vd jag höll på med. Hon skrattade smått åt mig och slöt ögonen igen.

- Jag fattar inte hur vi orkade spela fotboll i den här värmen, sa hon.

- Inte jag heller, jag skulle kunna slänga av mig kläderna och hoppa i dammen just nu.

- Och killarna hade ju spelat ännu längre än vad vi hade, sa Tiana.

- Hur orkar folket!

- Men visst var det kul ändå, att spela fotboll med dom, sa jag.

- Ja, du hade rätt. Det var skitkul och dom var ju hur snälla och roliga somhelst.

- Precis och du som inte ville först, vad var du rädd för egentligen?

- Vet inte, jag trodde bara de ville skämta med oss och ha nått att skratta åt, sa hon.

- Men det verkade som att du trivdes med dom.

- Ja, de gjorde jag. Det kändes som att vi hade känt varandra hur länge somhelst och jag tänkte inte alls på att de var känd förns deras liv vakt kom, sa hon och jag nickade.

- Eller hur, jag trodde inte heller de skulle vara så ''down to earth'' som de var. Det var verkligen skönt.

- Men det var hur pinsamt som helst när Harry råkade fälla mig, sa Tiana och jag skrattade.

- Det var det väl inte, han gjorde det säkert med flit, sa jag och blinkade med ena ögat.

- Men sluta! Såg du inte hur röda mina kinder blev eller?

- Jo men det är väl inget, det kunde ha varit värre. Och jag såg nog hur Harry tittade på dig.

- Är du knäpp eller! Det gjorde han inte alls det.

- Du kanske inte såg det, men det gjorde jag, sa jag och Tiana bara skakade på huvudet.

---

 Sorrry för lång väntan men jag har inte hunnit skriva. Så detta kapitel tog mig tre dagar att skriva ihop eftersom jag har fått skriva små delar när jag haft tid. Ett ganska tråkigt kapitel blev det också men det kommer hända saker snart, jag lovar!  Glöm inte att kommentera då blir jag glaaaad!! :)

- Nathalie