När jag kom upp för trappan såg jag att Tiana stod vid sitt skåp. Jag undrade verkligen om hon hade fått någon kompis eller i alla fall om hon hade vågat prata med någon. Så att hon inte skulle behöva gå ensam hela dagen.

-Halloj! ropade jag samtidigt som jag gick mot mitt skåp. Tiana vände sig om och log när hon såg mig.

- Tja, sa hon samtidigt som hon stängde sitt skåp.

- Hur har dagen varit hittills då? frågade jag.

- Bättre än jag trodde faktiskt. Du vet den där tjejen som jag gick in i tidigare idag, hon går i min klass och hon är riktigt snäll, sa hon och log.

- Nice, jag har också träffat lite folk som verkar snälla, sa jag och kollade på klockan.

- Vi har en halvtimmes lunchrast nu så jag ska bara lämna mina böcker så kan vi gå och käka sen, fortsatte jag.

- Visst men jag lovade Laila att vi skulle äta ihop, sa hon. Jag blev förvånad. Hade Tiana min blyga tvillingsyster redan fått en kompis, tänkte jag.

- Se inte så förvånad ut, sa hon och började skratta.

- Vem vet jag kanske börjar få lite självförtoende, sa hon sedan.

- You go girl! Sa jag och gav henne en high five och vi båda brast ut i skratt.

- Men jag går bara på toa och sen går vi och äter då. Sa hon och gick bort mot tjejtoan. Jag nickade och låste upp mitt skåp och lade in franskaböckerna. På shcemat stod det att nästa lektion var matte så jag tog fram matteboken och lade den på golvet i skåpet så att jag bara skulle kunna ta den direkt efter lunchen.

-

Just när jag skulle stänga skåpet kände jag hur någon tog tag i min axel. Jag vände mig om och såg ett helt främmande ansikte framför mig.

- Är du redo att gå och äta? Frågade tjejen som jag aldrig i hela mitt liv hade sett förut.

- Va? var det enda jag fick fram.

- Jaa, vi hade ju bestämt att vi skulle äta lunch ihop. Kommer du ihåg? Sa hon med en frågande min. Allt jag kunde göra var bara att stirra på henne som att hon var dum i huvudet. Jag hade aldrig sett den här tjejen förut och jag hade inte ens betsämt att jag skulle äta lunch med någon, vad höll hon på med, tänkte jag.

- Hallå? sa hon och viftade med handen framför ögonen på mig. Då kom jag på vad Tiana hade sagt. Det måste vara Laila som stod framför mig, och nu trodde hon att jag var Tiana. Jag började gapskratta. Nu var det hennes tur att bara stå ock stirra på mig som att jag var helt bäng, där jag stod och skrattade för mig själv.

Jag fattade ingenting varför stod Tiana och skrattade. Vad skrattade hon åt, hade jag missat något eller. Plötsligt från ingenstans kom en tjej som såg precis likadan ut som Tiana fram och sedan började hon också skratta. Nu kände jag mig verkligen helt förvirrad, vad var det som pågick.

- Okej, vad är det som händer? Tiana vem är det där? frågade jag och vände mig mot Tiana. Då började hon skratta ännu mer men tillslut tog hon ett djupt andetag och sa

- Jag är inte Tiana, det där är Tiana min tvillingsyster och så pekade hon på personen som nu stod brevid mig och såg ut att hålla på att dö av skratt.

- Jahaa, nu fattar jag sa jag och så började även jag att skratta.

- Trodde du på riktigt att hon var jag? sa Tiana.

- Ja, när du berättade att det var din och din systers första dag här så trodde jag att det var din storasyster, jag tänkte aldrig på att du hade en tvilling. Förklarde jag.

- Men seriöst ni är skitlika ju, sa jag.

- Gud nej, Tiff är mycket smalare än jag, prottesterade Tiana.

- Tiff? sa jag och kollade frågande på dem.

- Japp, det är jag det sa Tianas syster.

- Jag heter Tiffany men du kan kalla mig Tiff, fortsatte hon och gav mig ett léende.

- Och jag är Laila om du inte redan visste det, sa jag och log tillbaka. Sedan gick vi mot matsalen.

-

Jag och Tiff var på väg upp för trappan till lägenheten när jag plötsligt fick ett sms. Samtidigt som jag tod upp husnycklarna ur fickan läste jag sms:et.

Tiff öppnade dörren och vi klev in i hallen.

- Hallå! ropade hon men fick inget svar.Antagligen var både mamma och pappa på jobbet som vanligt och de skulle nog inte komma hem förns senare på kvällen.

När jag hade fått av mig skorna gick jag raka vägen mot soffan och slängde mig ner i den. Jag bredde ut mig och tog upp hela den vita soffan. Tiff kom efter och gav mig en sur blick för att jag tog upp all plats men hon satte sig i en fåtölj istället. Jag tog upp mobilen ur fickan och började knappa in ett svar. Kolckan var fyra och det betydde att Laila skulle vara utelåst i tre timmar.

Awwww stackare :( Men kom hem till mig istället så hittar vi på något! xx Tiana. Skrev jag och tröck sedan på skicka.

Jag tyckte synd om Laila som skulle behöva sitta ensam och vänta på att någon i hennes familj skulle komma hem så vi kunde lika gärna hitta på något, tänkte jag. Efter att jag hade berättat våran adress stoppade jag tillbaka mobilen i fickan igen.

- Vem messar du med? frågade Tiff nyfiket där hon satt och zappade mellan kanalerna på tv:n.

- Laila, hon har tydligen glömt sina nycklar så hon är utelåst i typ tre timmar, svarade jag.

- Nae! Stackarn, och det ser ut som att det blir regn snart sa Tiff och kollade ut genom det stora fönstret. Typiskt Londonväder tänkte jag.

- Precis, det var därför jag bad henne komma hit, så kan vi hitta på något, sa jag.

-

Jag, Laila och Tiff satt i köket och förskökte komma på något vi kunde hitta på. Tiff gick fram och tillbaka framför köksbordet som jag och Laila satt vid.

- Vi kanske kan gå ut och se oss omkring i London, eftersom vi bara har varit här i två dagar. Och du Laila kanske kan visa oss runt lite? sa Tiff.

Både Laila och jag kollade först ut genom köksfönstret och sedan mötte vi varandras blickar.

- Det var en bra idé men det spöregnar där ute, sa Laila med en suck.

- Juste sa Tiff och hoppade upp och satte sig på köksbänken.

Det hördes ett kurrande ljud och Laila höll sig för magen, både Tiff och jag vände våra blickar mot henne.

- Jag tror att någon börjar blir lite hungrig, sa jag och flinade.

Laila log mot mig och sedan började vi skratta.

- Jag fick en idé, sa Tiff och for upp från köksbänken.

- Vi bakar något, sa hon sedan.

- Ja, det gör vi! Sa Laila och jag i mun på varandra.

Vi hämtade allt som behövdes för att baka chokladmuffins och sedan var bakningen i full gång.

När vi hade hällt ner smeten i formarna stoppade jag in plåten i ugnen.

- Så, nu är det bara att vänta, sa jag och stängde ugnsluckan.

Laila stod lutad mot köksbänken och skrapade upp den sista smeten som var kvar i bunken.

- Det här är det bästa med att baka, sa hon och fortsatte skrapa med skeden i bunken.

Jag skrattade lite åt henne och satte mig vid bordet.

- Nu då? frågade Tiff.

- Kan inte jag få se era rum? frågade Laila och kollade på oss med hundvalpsblicken.

- Visst, varför inte, sa jag och vi gick ut ur köket.

-

Vi hade just visat Tiffanys rum och Laila hade sagt att det var jättefint och att hon var avundssjuk på Tiff. Nu var vi påväg in till mitt rum. Jag öppnade dörren och vi gick in. Laila kollade runt lite och jag gick och satte mig på min säng medans Tiff stod kvar i dörrhålet. Det första Laila gjorde var att gå fram till mitt fönster, hon satte sig ner och kollade ut mot gatan.

- Shit, vad fint du har det och jag älskar verkligen fönstret sa hon och vände sig mot mig. Jag log till svars och Laila reste sig. Hon gick mot väggen där den stora spegeln satt, men jag hade täckt över den med ett rosa skynke så man såg inte att det var en enorm spegel bakom. Jag hatade att se mig själv i spegeln och kände mig så osäker varje gång jag stod framför en spegel, så jag var tvungen att bli av med den. Laila gick fram till mitt skrivbord som stod vid skynket och när hon satte sig på stolen råkade hon stöta till bordet så att skynket föll ner på golvet och nu kunde man se hela spegeln.

- Oj, förlåt det var verkligen inte meningen, sa Laila och reste sig upp för att hänga tillbaka synket.

- Nej, det är lugnt sa jag och gick fram till henne för att hjälpa till.

-

Det gick inte så bra att hänga tillbaka skynket och efter att vi hade försökt ett antal gånger gav vi upp.

- Jag kan fixa det en annan dag, sa jag och lade ner skynket på golvet. Laila gjorde det samma.

- Men varför hade du hängt det där skynket framför spegeln? Den är ju skitfin, sa Laila.

Jag suckade och tittade ner på mina fötter.

- Att se min egen spegelbild är bland det värsta jag vet, sa jag och kollade fortfarande ner.

- Va? Varför i hela friden gillar du inte din spegelbild? sa Laila och ställde sig framför mig.

- Jag är inte nöjd med min kropp, mina ben är tjocka och jag ser ut som en flodhäst, sa jag. Plötsligt kände jag hur Laila tog tag i mina axlar och jag kollade upp på henne.

- Tiff kom hit ett tag, sa hon och Tiff kom och ställde sig brevid mig.

- Tiana, ta en titt på spegeln sa Laila och jag gjorde som hon sa.

Jag kollade på spegeln och såg mig och Tiff som stod brevid. Tiff's smala kropp och hennes slanka ben såg snygga ut som alltid. Sen var det min fula kropp och mina tjocka lår. Jag vände mig mot Laila och kollade frågande på henne.

- Ser du inte? frågade hon. Jag skakade på huvudet och kollade på spegeln igen. Det var inget fel på mitt blonda långa hår och mitt ansikte, men jag hatade verkligen mina ben. Varför kunde de inte vara lika smala som Tiffany's tänkte jag och riktade blicken mot henne. Det var då jag märkte hur lika vi verkligen var. Båda hade samma blonda hår, klarblåa ögon och våra ansikstdrag var nästan identiska. Inte konstigt att Laila trodde att Tiff var jag i skolan.

- Ser du? Du är inte tjock. Ni ser nästan prcis likadana ut, sa Laila som satt på min säng.

- Precis Tiana, varför inbillar du dig att du är tjock när du har en snygg kropp, sa Tiff.

- Och utséendet är inte alltid det viktigaste, alla gillar dig för den du är, fortsatte hon och kollade mig i ögonen.

De kanske hade rätt, det kanske bara var jag som inbillade mig att jag var tjock bara för att jag jämförde mig med alla andra hela tiden. Visst min kropp var inte lika smal som en fotomodells kropp men jag kanske dög endå.

- Vet du vad Tiana, jag tror jag vet hur vi ska få upp ditt självförtoende, sa Laila och tog upp sin mobil ur fickan.

---

Fölåt igen för sent kapitel! Men bättre sent än aldrig eller hur ;) Ganska långt kapitel blev det men jag ville få in mycket känslor och tankar.  Hoppas det är värt att läsa i alla fall! Och komentera nu, det betyder sjukt mycket att få en komentar och jag blir såå glad :D Killarna kommer snart in i berättelsen men jag vet inte riktigt vem av dem det ska handla om, så komentera vad ni tycker så blir jag glad. Ha det bra!