---

 

Skolan hade precis slutat och jag var på väg ut till parkeringen. Mamma och pappa skulle vänta där så att vi sedan skulle kunna åka och hämta Tiff. Hon ville komma bort från sjukhuset så fort som möjligt. När jag kom ner från trappan till undervåningen mötte jag Laila. 

- Längtar du efter Tiff? frågade hon när vi var på väg mot dörrarna ut. 

- Om jag gör! sa jag och hon log.

Precis när vi skulle skiljas åt så hejdade hon mig.

- Juste, Tiana! sa hon och jag vände mig om. 

- Igår när du var inne hos Tiff på sjukhuset så följde jag killarna till bilen och Harry verkade vara orolig över dig. Han sa att han var det i alla fall och så bad han mig att ge dig hans nummer, sa hon och tog upp sin mobil. 

- Vänta nu, varför ville han ge mig sitt nummer? frågade jag förvånat. 

- Han sa att han skulle finnas där ifall du behöver prata, sa hon och log. 

Okej, så han ville alltså finns där för mig. Jag kunde inte låta bli att le på grund av tanken att han faktiskt brydde sig. Det var riktigt snällt. Jag tod upp min mobil och medans Laila sade nummret till mig skrev jag in det. 

- Men borde jag verkligen ringa honom? Han har väl viktigare saker för sig än att prata om mig, sa jag.

- Tiana du måste ringa honom! Jag tror knappast att han ville att du skulle ha hans nummer bara för att, sa Laila och tittade på mig med en seriös blick. 

- Okej okej, jag ska ringa honom, sa jag. 

- Bra, ha det bra nu och hälsa Tiff från mig, sa hon och gav mig en kram. Sedan gick vi åt varsitt håll.

 

Vi hade precis kommit hem från sjukhuset och Tiff hade somnat så fort vi kom in i lägenheten. Jag satt i mitt fönster och försökte göra historia läxan men den var så tråkig att jag höll på att somna. Det regnade ute och allt såg så grått och trist ut. Jag tittade ut genom fönstret och min blick sökte sig till huset på andra sidan parken. Jag tittade in i Harrys fönster men det var mörkt och det såg inte ut som att någon var hemma. Då kom jag på vad Laila hade sagt till mig tidiagre. Jag tog upp mobilen ur fickan på min jeans och klickade fram Harrys nummer. Skulle jag verkligen ringa? Jag satt och bara stirrade på nummret ett bra tag. Om han inte var hemma så kanske han gjorde något viktigt och då skulle jag säkert störa ifall jag ringde, tänkte jag och låste mobilen och lade den brevid mig. Men jag skulle ringa, bara inte just nu. Istället återgick jag till histora läxan och började läsa om det antika grekland. Det tog inte lång tid innan jag somnade med boken över ansiktet. 

 

Efter en halvtimma vaknade jag av att min mobil ringde. Jag slängde iväg historia boken och tog upp min mobil. På skärmen stod det Harry. Var det inte jag som skulle ringa honom? Tänkte jag och tvekade först om jag skulle svara eller inte. Men jag antog att han inte var upptagen med något eftersom det nu var han som ringde mig. Jag tryckte på svara och satte telefonen mot örat. 

 

- Hallå, sa jag. 

- Hej! Det är Harry, jag fick ditt nummer av Laila. Hoppas det är okej, sa han. 

- Hej! Ja det är helt okej. Blev bara lite förvånad, sa jag och han skrattade. 

- Jag tänkte bara ringa och fråga hur det är med dig och Tiff. Har hon kommit hem än? 

- Aa hon kom hem för ett tag sen, sa jag. 

- Vad bra, vi har varit oroliga för er. Sa han och jag kunde inte låta bli att le. Det gjorde mig glad att de verkligen brydde sig. 

- Tack, sa jag. 

- För vadå? sa Harry förvånat.

- För att ni hjälpte oss. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om det inte hade varit för er. Det var verkligen snällt av er, sa jag. 

- Du behöver inte tacka oss. Det är väl klart man hjälper vänner, sa han och nu kunde jag inte sluta le. 

Vi satt och pratade ett bra tag. Jag berättade om hur allt hade gått med Tiff och så vidare. Det var verkligen lätt att prata med Harry.

 

 

- Jag går nu! ropade jag från hallen. 

- Vart ska du?, frågade Mamma och tittade ut från köket. 

- Till Harry. 

- Okej, men kom hem i tid till middagen, sa hon och jag nickade. 

Sedan sprang jag ner för trapporna och när jag kom ut på gatan styrde jag stegen mot Harry och Louis lägenhet.

 

Det hade nu gått ungefär en vecka sedan allt med Tiff hade hänt och jag och Laila hade börjat umgås mer och mer med killarna. När de inte jobbade och vi gick i skolan förstås. Men nu skulle jag till Harry för att bara snacka och chilla lite. Vi två hade nog kommit varandra närmast. Visst alla fem är väldigt nära vänner till mig men det liksom klickar så bra mellan mig och Harry. 

 

Jag kom fram till porten och gick upp för de långa trapporna. Var de tvugna att bo på högsta våningen? Tänkte jag samtidigt som jag flåsandes gick upp för alla trappsteg. När jag tillslut kom fram till dörren ringde jag på klockan. 

- Kom in! Hörde jag en bekant röst ropa från insidan.

Jag drog i handtaget men dörren gick inte upp. Jag ryckte några gånger till men kostaterade efter ett tag att den var låst. Ingen kom och öppade så jag tryckte på ringklockan igen minst tjugo gånger tills jag hörde fotsteg in ifrån. Plötsligt öpnades dörren och där stod Harry. 

- Någon verkar desperat för att komma in, sa han och flinade. 

- Bara för att du är lat och inte orkar öppna dörren, sa jag och han skrattade. Sedan gick vi in i vardagsrummet och satte oss i soffan. 

 

- Vart är Lou? frågade jag samtidigt som jag kollade mig omkring i lägenheten. 

- Han är hos son flickvän, sa Harry. 

- Flickvän?, sa jag förvånat

- Ja, Eleanor. 

- Jag visste inte ens att han hade en. 

- De har precis börjat dejta så det är nog inte så underligt, sa han och jag nickade. 

- Så du ringde mig för att du inte ville vara ensam, sa jag lite retsamt. 

- Kankse... sa han och försökte se oskyldig ut och sedan började vi skratta. 

 

 

Jag och Tiana satt i soffan och snackade om allt möjligt. Det var otroligt lätt att prata med henne och det var nog därför vi alltid kom så bra överens. Det var också kul att hänga med en tjej för omväxlingsskull. Visst jag älskar mina grabbar men ibland är de skönt med lite omväxling.

- Vad ska vi hitta på då? frågade Tiana efter ett tag.

- Ingen aning svarade jag och ryckte på axlarna.

- Kan vi inte gå ut lite då? sa hon och jag nickade. 

 

Tiana reste sig snabbt upp för att gå till hallen medans jag satt kvar i soffan ett tag. 

- Kommer du? ropade Tiana ifrån hallen. 

- Jadå snart, sa jag och lade mig ner. Jag sträckte på mig så att jag tog upp hela den långa soffan. Det var så skönt att bara ligga där och lata sig. Tiana kom tillbaka till vardagsrummet och ställde sig framför soffan med händerna på höfterna och tittade besviket på mig. 

- Hej, sa jag oskyldigt och log mot henne. 

- Skulle inte vi gå ut? Sa hon. 

- Snart sa jag ju. 

- Nej nu! Sa hon sådär envist som bara hon kunde men jag skakade på huvudet. 

- Upp med dig nu slöfock, sa hon och tog tag i min arm och drog upp mig ur soffan. Men det slutade med att jag drog tillbaka armen och Tiana följde med ner i soffan, så nu satt vi båda två där och skrattade. 

 

- Usch, så trött jag är. Sa jag efter att jag hade gäspat. 

- Precis, då måste vi ju gå ut och få lite frisk luft så blir du piggare! Sa hon och log. 

- Okej... försten ut! Skrek jag och reste mig ur soffan. 

Tiana som hade reagerat på vad jag sa flög också upp och började springa mot dörren men så fort hon hade rest sig från soffan puttade jag ner henne igen och sprang snabbt iväg till hallen för att ta på mig mina skor. 

- Det där ska du få ångra! Hörde jag Tiana ropa ifrån vardagsrummet men jag bara skrattade.

 Jag ber hemskt mycket om ursäkt för att jag inte har uppdaterat på länge men jag hade tappat lusten att skriva ett tag helt enkelt. Men nu har jag i alla fall fått lite motivation till att skriva igen så jag ska göra allt jag kan för att få upp ett till kapitel den här veckan. Hoppas att ni fortfarande stannar kvar och att ni inte är allt för besvikna på mig!