Jag hade precis fått på mig min ena sko när Tiana kom inrusande i hallen. Hon tog snabbt på sig sina ballerina skor och var ur ute hallen lika snabbt som hon kom dit. Jag hade lite mer problem med mina converse som jag var tvugen att knyta. När jag hade fått på mig den andra skon spurtade jag ut genom dörren och nästan flög ner för den första trappan. Tianas fotsteg ekade i trapphuset så hon hade nog inte kommit till nedervåningen än. Jag hoppade ner för de tre sista trappstegen och mötte Tiana som stod i andra änden av den långa korridoren och precis skulle springa ut. Hon vände sig om och mötte min blick. Sedan öppnade hon dörren och sprang ut. 

 

När jag kom ut ur dörren stod Tiana där och log stolt. 

- Jag vann! Skrek hon och gjorde en liten segerdans. 

- Jaja, vi tävlade ju ändå inte om något. Sa jag som den dåliga förloraren jag var. 

- Men erkänn att det svider lite att få stryk av en tjej, sa hon retligt och jag puttade till henne lite löst i sidan. 

 

Vi bestämde oss för att ta en sväng bort till parken. Ingen sa något på vägen dit men det var skönt att bara gå omkring och inte säga så mycket. Bara vi inte skulle stöta på några fans, tänkte jag. Såklart så älskar jag att träffa våra fans och allt de gör för oss betyder sjukt mycket men just nu kände jag inte för att vara Harry Styles frå One Direction. Utan jag ville bara vara Harry, en helt vanlig kille som gick till parken med en vän och inte ha massa skrikande fans efter mig. Jag tittade upp mot himlen som var täckt av gråa moln. Det var kanske inte så stor chans att vi träffade några fans just nu, eftersom att vädret inte var det bästa och det såg ut som att det skulle börja regna när somhelst. 

- Vad tänker du på? frågade Tiana plötsligt. 

- Inget särskillt, bara att det säkert kommer börja regna vilken sekund somhelst. Sa jag och hon tittade upp mot himlen. 

- Kanske det, men vi får hoppas på det bästa. Sa hon och log mot mig och hennes leende smittade av sig på mig. Tiana var alltid så positiv. Även om allting kändes skitdåligt så såg hon alltid något positivt i det och hennes glädje liksom smittade av sig på en. 

 

 

Jag och Harry hade säkert gått minst fem varv runt den lilla dammen i miten av parken. Men tiden bara flög förbi när vi snackade med varandra. Han hade berättat massa saker om när han och killarna var med i x factor och alla galna saker de gjorde. Eftersom jag var mer av en bokmal än en tv tittare så hade jag inte sett så mycket på just x factor men jag visste ungefär vad det var. 

- Du då Tiana, har inte du gjort något riktigt galet någon gång? sa Harry. 

- Ehmm inte vad jag kan komma på. Sa jag osäkert för jag kunde verkligen inte komma på något. 

- Kom igen, något crazy har du väl gjort. 

- Vet du vad, jag har nog inte gjort något galet i hela mitt liv. Sa jag och Harry såg förvånat på mig. 

- Det måste vi ändra på sa han och tog tag i min arm och började springa mot en stor ek som stod vid dammen. 

- Vad ska vi göra? frågade jag när vi kom fram till trädet. 

- Du ska få se, sa han hemlighetsfullt. 

 

Harry tog sats och sedan klättrade han upp i det stora trädet och satte sig på den nedersta grenen. 

- Vad gör du? var det ända jag fick fram. Han svarade inte utan log bara och räckte ut handen mot mig. 

- Kom, sa han och försökte få mig att ta tag i hans hand. Jag tvekade först men sedan tog jag tag i hans hand och han hjälpte mig upp i trädet. Nu satt vi båda två på den tjocka grenen som var böjd ut mot dammen. 

- Du är galen! sa jag. 

- Något galet måste man hitta på här i livet, sa han. Men det var väl inte så speciellt galet att sitta uppe i ett träd och uggla. (See what I did there, träd och uggla haha) 

- Ja det här är ju verkligen helt crazy! sa jag ironiskt. 

- Men vi ska ju inte bara sitta här, sa han. 

- Vad ska vi göra då? 

- Du måste lova mig att du kommer göra detta, sa han och tittade menande på mig. 

- Okej, bara vi inte dör, sa jag och han log. 

- Bra, följ efter mig och gör som jag. Sa han och jag nickade. Vad skulle hända nu? tänkte jag. 

 

Harry började skta men säkert hasa sig längre ut på grenen som vi satt på och jag följde efter. När vi satt längst ut på grenen stannade han. Jag tittade ner och vi satt precis över det spegelblanka vattnet. 

- När jag räknar till tre så hoppar vi, sa han och flinade. 

- Va! Är du galen människa, det kommer ju vara iskallt. Utbrast jag. 

- Du lovade, sa han och jag suckade. 

- Varför gör du såhär mot mig, sa jag och han skrattade. 

- Du ville väl göra något galet?

- Ja, men jag vill inte frysa ihjäl! sa jag. 

- Slut på pratet nu kör vi. Sa han. Jag svalde och tittade ner i det gråblå vattnet som såg iskallt ut.

- Ett... två, räknade han och hans blick mötte mitt oroliga ansiktsuttryck. 

- TRE! skrek han tillslut och jag hoppade ner från grenen och landande ståendes i vattnet. Jag skrek till av att det var så kallt men samtidigt skrattade jag åt Harry som plaskade omkring för att det var kallt.

- Du är galen Harry! Vet du det, sa jag. 

Han skvätte vatten på mig så att hela min överkropp också blev blöt. 

- Åh nej, nu du! sa jag och började skvätta tillbaks vatten på honom samtidigt som vi sprang omkring i vattnet. Som för övrigt var skitkallt. 

 

Både jag och Harry var dyngsura från topp till tå efter vårat ''vattenkrig'' i dammen. Nu var vi på väg hem till honom för att torka. 

- Åh nej! sa Harry plötsligt och jag tittade på honom. 

- Vad? sa jag frågande. 

- Jag fick en regndroppe på mig. Sa han. 

- Det var säkert bara en, vi hinner hem innan det börjar regna. Sa jag men vi ökade ändå takten för att vara på den säkra sidan. 

Plötsligt från ingen stans vräker regnet ner och det börjar blåsa. Så där stod jag och Harry mitt i ösregnet helt dyngsura. Jag bröjade skratta men jag hade ingen aning om varför. Tydligen smittade mitt skratt av sig på Harry för nu stod vi båda där och skrattade. 

- Kom nu, sa han och började springa. 

Harry som sprang framför mig halkade plötsligt i en lerpöl och ramlade rakt ner i leran. Så nu satt han på rumpan i lerpölen och det fick mig att vika mig av skratt. 

- Inte kul! sa Harry surt men det syntes att han försökte dölja ett leende. 

- Här, sa jag och räckte honom min hand för att hjälpa honom upp. Men istället för att dra sig upp så drog han ner mig i leran så att jag hamnade på rygg precis brevid honom. Så där låg vi nu i en stor lerpöl i spöregnet och skrattade som galningar.