You Are Beautiful To Me - Chapter 15 A letter
Previous
- Hörde ni det där? frågade jag tyst. Tiff och Tiana nickade.
- Tänk om någon har brutit sig in? sa Tiff.
- Sluta va så barnslig det är säker inget farligt, sa Tiana och reste sig upp.
- Vart ska du? frågade jag.
- Jag ska gå och kolla vad det var, svarade hon och gick ut ur rummet.
Tianas perspektiv
Jag gick långsamt genom den knäpptysta lägenheten. När jag kom ut till hallen stannade jag upp för att lyssna efter ljud. Men det var så tyst att man skulle kunna höra en knappnål falla till golvet. Dörren var stängd och låst men för säkerhetsskull gick jag fram till den och tittade in i det lilla kikhålet som fanns. Det ända jag såg på andra sidan var trapphuset. Jag kände att jag stod på något och backade undand för att se vad det var. På golvet framför brevinkastet låg min ipod inlindad i ett papper. Jag tod upp den och såg att det stod något skrivet på pappret så jag satte mig ner och lutade mig mot dörren. När jag hade vecklat upp pappret läste jag vad som stog.
Hej (eftersom jag inte vet vad du heter så börjar det här ganska konstigt)
Du tappade den här tidigare idag när du ramlade i parken. Tänkte att jag skulle lämna tillbaks den så fort som möjligt. Hoppas att det gick bra med bulan och att den inte blev allt för stor. Det var verkligen inte meningen att sparka bollen på dig, förlåt. Du såg i alla fall ut att ha kul med dina vänner när ni dansade. Det var kanske inte så smart att ha öppet fönster,för du vet det finns ju folk som är ute. Helst skulle jag vilja lämna det här personligen men jag ville inte störa. Hoppas du är okej efter det som hände i morse, jag är verkligen ledsen.
ps. Jag hoppas att det är rätt person som läser detta annars blir det nog förvirrande.
/ Harry
Jag tog min ipod i handen och kunde inte sluta att le. Det var riktigt snällt av honom att lämna den och att skriva ett brev. Men om han inte visste vad jag hette så kände han nog inte igen mig från bilen, tänkte jag.
- Tiana, lever du? Hörde jag Laila säga från mitt rum.
- Jadå, jag kommer! ropade jag.
När jag kom in i mitt rum igen såg jag Laila och Tiff sitta på golvat precis som när jag hade lämnat dem.
- Vad var det där ute egentligen? frågade Tiff
- Den här kom igenom brevinkastet, sa jag och höll upp min ipod. Båda såg lika förvånade ut.
- Va? sa de samtidigt.
- Läs det här, sa jag och räckte fram brevet.
- Det här är ju hur gulligt somhelst, sa Tiff när de hade läst klart.
- Men hur visste han att du bodde här, sa hon sen.
- Han hade ju sett oss när vi hoppade runt som galningar här inne, sa jag.
- Gud så pinsamt, sa Laila och vi började skratta.
- Få se på bulan, sa hon och tig tag i mitt huvud. Hon drog med handen över min panna och det gjorde ont när hon nuddade bulan.
- Aj!
- Oj, förlåt. Jag visste inte att den var där, sa hon.
- Men den är väl inte så stor, sa Tiff och tittade på min panna. Jag skakade på huvudet.
- Så, Harry Styles skjöt en boll i huvudet på dig, sa Laila.
- Ja, det verkar som att du inte kommer ifrån honom, sa Tiff och blinkade med ena ögat.
- Äh sluta, det var bara en olyckshändelse. Det kunde ha hänt vem somhelst, sa jag.
- Han verkar vara riktigt snäll i alla fall, sa Laila och vi andra nickade.
Jag hade precis sagt hejdå till Laila och nu satt jag och Tiff i soffan. Klockan var snart nio och mamma och pappa skulle inte komma hem förns om en timme. Jag gäspade och kände hur trött jag var.
- Jag är så trött så jag går och lägger mig nu, sa jag och gick till mitt rum.
När jag kom in i rummet kände jag hur vinden blåste i mitt ansikte. Precis som Harry hade skrivit i brevet så var fönstret öppet. Jag stände det och hämtade ett par pyjamasbyxor och en t-shirt. Sakta lade jag mig ner i sängen och somnade nästan direkt.
Lailas perspektiv
Jag hade precis slängt in mina skolböcker i skåpet när Tiana kom och ställde sig vid mittt skåp.
- Redo för att gå hem? frågade hon.
- Japp, svarade jag och slängde väskan över axeln. Då var måndagens skoldag avklarad nu återstod bara fyra dagar, tänkte jag och suckade. Jag var verkligen trött på skolan vid det här laget.
Vi gick mot dörrarna och när vi kom ut ur skolan sken solen så jag var tvungen att kisa för att kunna se något. Det var ganska varmt för att vara maj.
- Gud vilket fint väder! sa Tiana.
- Håller med, det är inget typiskt London väder direkt.
- Man blir så instängd när man är i skolan, så när man kommer ut känns det som att man är fri, sa Tiana och jag skrattade.
Vi kom fram till Tianas port och jag skulle precis säga hejdå till henne.
- Kan du inte stanna här, så hittar vi på något. Annars blir jag så ensam, sa hon.
- Visst, svarade jag och log mot henne.
Tiana öppnade dörren till lägenheten och en våg av varm luft sköljde ut över oss. Jag gick in i hallen och Tiana stängde dörren.
- Det är ju varmare än i en bastu här inne, sa hon.
- Solen har väl lyst in i fönstrena hela dagen, då blir det så här varmt.
- Vi måste öppna alla fönster så att vi får lite frisk luft.
- Värst vad smart du var idag då, sa Tiana och jag log stolt tillbaka. Sedan sprang vi runt i hela lägenheten och öppnade alla fönster.
- Vill du ha något att äta?, frågade Tiana när vi satt i hennes rum.
- Såklart jag vill, jag trodde aldrig du skulle fråga, svarade jag och hon skrattade åt mitt svar.
Jag följde efter henne ut till köket. Där hittade vi lite kakor och dricka som vi kunde äta. Efter att vi hade ätit upp vårat fika satt vi kvar i köket en stund. Jag kände hur varm jag var och jag skulle kunna göra allt för att få bada.
- Kan vi inte gå ut istället, det är säkert svalare där ute, sa jag och Tiana nickade.
När vi kom ut på gatan blåste det lite. Det var skönt att slippa sitta instängd i den kokheta lägenheten.
- Ska vi gå till parken? frågade Tiana.
- Okej, jag har faktiskt aldrig vart där, sa jag. Jag kom att tänka på sist när vi skulle till parken och det slutade med att vi spionerade på killarna som spelade fotboll.
- Kommer du ihåg sist vi skulle gå till parken, sa jag och flinade.
- Nej, tänk och de är där nu också, sa Tiana och vände om för att gå tillbaka. Men jag hann stoppa henne.
- Sluta vara en sån mes Tiana, det är bara nomala människor, sa jag.
- Nej Laila de är ju inte det. De är kändisar och det skulle bli så pinsamt om jag träffade Harry igen och han känner igen mig.
- Du skulle bara hört vad jag sa när han försökte hjälpa mig efter att jag hade ramlat, fortsatte hon.
- Men de är säker inte där och om de är det så kan vi gå någon annan stans, sa jag.
- Okej då, sa Tiana och vi gick in i parken.
Det blev ett ganska långt kapitel tjoho! Men vad kommer hända i parken? Är killarna där eller inte? Tack för alla fina kommentarer :)
- Nathalie
Kommentarer
Postat av: Lauren
Bra kapitel, längtar till nästa vill veta vad som händer!!! =)
Trackback