2012-07-24
Novell: You Are Beautiful To Me
You Are Beautiful To Me - Chapter 22 Sleeping beauties
Previous
- Men tänk så är du säkert en lönnmördare som planerar att döda hela min familj, sa jag på skämt. Han skrattade åt det jag hade sagt och skakade sedan på huvudet.
- Ja man vet ju aldrig, sa han och tittade på mig med en blick som skulle föreställa en mördares.
- Sluta nu, du ser äskig ut ju, sa jag och puttade till honom i sidan.
- Jag ser säkert skitläskig ut men plåster i pannan och famnen full av filtar, sa han och vi skrattade. Han var faktiskt rolig.
Tianas perspektiv
Vi kom in i parken som var helt tom. Det ända som hördes var de andras röster annars var det knäpptyst. Nästan läskigt tyst. När vi kom fram satt Tiff, Laila, Niall, Zayn, Liam och Louis tätt ihop och förskte värma sig över den lilla glöden som fanns kvar på grillen.
- Vad lång tid det tog! sa Tiff när hon såg oss.
- Ellerhur, vi fryser ju snart ihjäl här sa Laila.
- Men nu är vi här i alla fall och vi har filtar, sa Harry och gav en till Laila. Precis när hon hade virat in sig i filten drog Louis bort den från hennes axlar och sprang iväg.
- Hey! ropade Laila samtidigt som hon reste på sig och sprang efter. Louis hade knutit filten till en mantel och sprang nu runt och skrek:
- Super maaaan!! så det hördes över hela parken.
- Louis! Stanna, skrek Laila som sprang efter men han bara skakade på huvudet och fortsatte springa. Vi andra mötte varandras blickar och skrattade. Jag satte mig brevid Tiff och Liam kom och lade en filt över våra axlar. Jag log mot honom och sedan satte han sig brevid Niall. Eftersom vi bra hade fyra filtar fick vi dela två och två. Harry och Zayn delade på en och Niall och Liam delade. Jag kollade efter Laila för att se hur det gick för henne att få tillbaks filten men det gick inte så bra för henne. Hon frös så hon sprang med armarna i kors vilket inte gick så fort så hon var ganska långt bakom Louis. Tillslut var hon tilllräckligt nära honom så hon trampade på filten som släpade i marken. Louis som hade den runt halsen ramlade pladask på magen och inte långt där efter snubblade Laila och ramlade över honom.
- Wäää! Det är ju blött i gräset, skrek Laila.
- Var glad över att du inte lanade i det, muttrade Louis och vi andra kunde inte hålla oss för skratt. Laila flinade åt honom och hjälpte honom upp.
- Ser ut som att vi får dela på den här filten, sa Louis när de kom tillbaka till oss andra.
- Ja det blir väl så, sa Laila och satte sig brevid honom. Det fanns inga spår av rodnad i Lailas ansikte och hon verkade inte alls skämmas över att hon just hade ramlat över självaste Louis Tomlinson. Hade det varit jag så hade mina kinder blivit så röda att de kunde lyst upp hela parken och jag skulle vara sjukt blyg. Men det var inte Laila. Det var en av många saker jag beundrade hos henne. Att hon var självsäker och inte alls lika blyg som jag, hon var liksom så.. hur ska man säga, ''cool'' om ni fattar vad jag menar. Något som jag aldrig skulle bli.
- Vad har du gjort i pannan, du hade väl inget plåster förut? sa Tiff till Harry. Han mötte min blick och jag flinade lite åt honom.
- Jag ramlade och slog i huvudet när jag skulle hämta filtarna, sa han.
- Egentligen var det mitt fel, jag sa aldrig att det var hjul på stolen som han stod på och så snurrade den runt och Harry ramlade, sa jag.
- Jaha jag trodde du hade slagit honom eller något, sa Louis på skämt.
- Som om Tiana skulle göra det, hon vågar ju knappt slå ihjäl en fluga, sa Laila och jag blängde på henne. Niall brast ut i gapskratt och ingen förstod riktigt varför.
- Vad är det som är så kul? frågade Zayn och kollade på Niall som låg på marken och skrattade.
- Jag kan bara föreställa mig hur Tiana står där men flugsmällan i handen och inte vågar smälla flugan, sa Niall och Zayn bara skakade på huvudet.
- Är han alltid sådär? frågade Tiff och höjde på ögonbrynet.
- I Nialls värld är nästan allt roligt, sa Liam.
Jag gäspade och kollade på klockan som visade kvart över ett. Tiff och Zayn hade båda somnat mot mina axlar och Laila satt och snackade med Louis, Niall, och Liam om vilket tuggummi som var godast. Seriöst? Fanns det inget mer intressant att prata om tänkte jag. Vi hade gått hem till oss när det började bli för kallt att vara ute. Det var ju ändå ingen hemma så varför inte.
- Trött? frågade Harry som satt i fåtöljen mittemot mig.
- Mhm sa jag och gnuggade mig i ögonen.
- Killar, det kanske är dags att gå hem? sa Harry och de andra höll med. Jag reste på mig för att följa killarna ut till dörren. Men jag hade glömt Zayn och Tiff som satt lutade mot mig och när jag vände mig om till soffan för att se ifall de hade vaknat kunde jag inte låta bli att skratta. För där låg både Zayn och Tiff med huvudet nedtryckt i soffan och sov som stockar.
- Vilka skönheter, hörde jag Harry säga bakom mig.
- Hur gör vi med honom? sa Laila och pekade på Zayn.
- Såhär, sa Niall och ställde sig brevid Zayn i soffan och började hoppa. De andra killarna gjorde likadant och snart guppade hela soffan upp och ner.
- Zaaayn! Vaknaa! skrek Louis och slog till honom med en kudde. Zayn öppnade sakta ögonen och såg ganska förvånad ut.
- Vad håller ni på med! utbrast han när han märkte att alla stod i soffan.
- Vi väcker dig, sa Harry.
- Ja, men ni gör det inte smidigt direkt, muttrade Zayn.
- Jaja, men nu är du vaken i alla fall, sa Louis och sedan gick vi till hallen. Som den sjusovaren Tiff var låg hon fortfarande och sov helt ostörd av allt som hade hänt.
Lailas perspektiv
Jag vaknade av att solen lös rakt i ansiktet på mig så jag var tvungen att kisa för att se något. Jag reste mig upp och kollade omkring i Tianas rum men det var ingen mer än jag där. Plötsligt hördes ett ljud som lät som att något gick sönder.
- Shit! hörde jag Tiana säga ifrån köket. Vad hade hon nu gjort? tänkte jag för mig själv när jag var på väg upp från maddrassen jag låg på. När jag kom ut i köket satt Tiana på golvet och plockade upp glasskivor från en tallrik.
- Är det såhär ni väcker varandra i det här huset eller? frågade jag och hon vände sig om.
- Förlåt men jag skulle ta ner tallriken och så tappade jag den, sa hon.
- Smidigt.
- Ren klumpighet, sa hon och vi skrattade medans jag hjälpte henne att städa undan det krossade glaset som låg på golvet. Det ringde på dörren och jag och Tiana kollade på varandra.
- Vem kan det va? sa Tiana och jag ryckte på axlarna.
- Gå och kolla du så städar jag bort det som finns kvar sa hon och jag gjorde som hon sa.
När jag kom fram till ytterdörren kikade jag in i det lilla hålet för att se vem det var sedan öppnade jag dörren.
- God morgon, sa Harry och log.
- Hej, sa jag lite förvånat. Vad gjorde han här?
- Förlåt ifall jag väckte er, men jag kom förbi för att säga att vi har ett litet gig på månadag och vi undrar om ni kanske ville komma och kolla?, sa han.
- Såklart vi vill, sa jag och han log.
- Okej så kul, men ta mitt nummer så kan jag ringa och berätta var och när det är, sa han och jag nickade. Jag gav honom min mobil så att han kunde skriva in sitt nummer.
- Sådär, men då ses vi på måndag då sa han.
- Japp, det gör vi.
- Fin pyjamas förrästen, sa han och blinkade med ena ögat. Jag tittade ner på min mega stora t-shirt och mina sov shorts. Snyggt Laila tänkte jag för mig själv.
- Tack fick jag fram och han flinade lite.
- Jag måste gå nu men hälsa Tiff och Tiana, sa han.
- Ja det ska jag göra, hälsa killarna, sa jag innan jag stängde dörren.
- Vem var det? sa Tiana nyfiket när jag kom in i köket.
- Harry, han frågade om vi ville gå på deras gig på måndag och jag sa ja.
- Ja, va kul! sa Tiana och log stort.
- Visst är det. Ska vi väcka Tiff och berätta?
- Ja det gör vi, sa hon och vi gick till Tiffanys rum. Jag öppnade dörren och det första vi gjorde var att slänga oss i Tiffs säng. Men när vi drog bort täcket låg det ingen där. Jag och Tiana kollade frågande på varandra.
- Vart är hon?
- Ingen aning, sa Tiana och skakade på huvudet. Vi satt i Tiffs säng och försökte komma på vart hon var.
- Juste, nu vet jag! ropade Tiana och drog med mig ut ur rummet. Vi kom in i vardagsrummet och jag förstod inte riktigt vad vi gjorde här.
- Ta daa! sa Tiana och pekade på soffan. Där låg Tiff och sov precis som hon hade gjort kvällen innan. Vi brast ut i skratt. Om man kunde tävla i att sova så skulle hon helt klart ta hem första priset.
- Hur kunde vi glömma henne? sa jag.
- Vi måste ha varit väldigt trötta igår, sa Tiana och jag nickade. Vi väckte Tiff och berättade att vi skulle gå på one directions gig och hon blev överlycklig.
Det var kapitel 22 hoppas ni gillar det! Tycker ni att jag kan göra något bättre eller tänka på något speciellt när jag skriver? Var inte rädda för att säga till jag vill ha kritik så att jag kan skriva en så bra novell som möjligt. Måste tacka alla gulliga läsare som tar sig tid att kommentera oxå! Det gör mig så glad :)
Det var kapitel 22 hoppas ni gillar det! Tycker ni att jag kan göra något bättre eller tänka på något speciellt när jag skriver? Var inte rädda för att säga till jag vill ha kritik så att jag kan skriva en så bra novell som möjligt. Måste tacka alla gulliga läsare som tar sig tid att kommentera oxå! Det gör mig så glad :)
- Nathalie
2012-07-15
Novell: You Are Beautiful To Me
You Are Beautiful To Me - Chapter 21 The fall
Previous
Vi åt tillsammans och hade jätteroligt. Niall åt så många korvar att jag tillslut inte orkade hålla räkningen. Jag hade varnat honom om att han skulle få ont i magen om han fortsatte att äta så men det brydde han sig inte om. Alla skrattade och hela gruppen trivdes tillsammans. Vi började lära känna varandra och det slog mig att jag inte kände mig lika blyg när jag var med dem. Louis var en riktig skämtare och även om det han sa inte alltid var kul så kunde jag inte låta bli att skratta ändå. Jag kunde inte heller låta bli att titta på Harry lite då och då. Jag vet inte riktigt varför men jag fick någon obeskrivlig känsla i magen som jag aldrig hade känt när jag tittade på honom.
Tianas perspektiv
När alla inklusive Niall, var mätta så var solen på väg ner. Himlen var ljusrosa och solen sänktes sakta ner bakom husen.
- Titta! sa jag och pekade på den vackra solnedgången. Alla tittade dit jag hade pekat.
- Åh vad fint, sa Tiff.
- Molnen ser ut som sockervadd ju, sa Laila och hon hade rätt. De såg faktiskt ut som sockervadd.
- Men tack, nu blev jag ju sugen på sockervadd bara för det, sa Niall och hon skrattade åt honom.
När solen hade gått ner satte vi oss i en ring runt grillen. Det började bli lite kyligt och jag hade bara shorts och ett linne på mig. Jag drog upp knäna till hakan och satte armarna runt benen för att hålla värmen.
- Vad kallt det blev, sa Laila som att hon hade läst mina tankar.
- Ja, och ni som har så lite på er borde väl frysa ihjäl, sa Harry och tittade på mig som satt ihopkrupen till en boll.
- Men jag vill inte gå in än, sa Zayn.
- Nej inte jag heller, sa Louis och vi andra tyckte likadant.
- Här, ni kan få låna min jumper, sa Liam och var på väg att ta av sig den. Han var så omtänksam.
- Nej, det är lungt. Jag kan gå och hämta några filtar, sa jag.
- Bra idé, sa Laila.
- Men det var omtänksamt av dig ändå Liam, sa Tiff och log mot honom.
Jag reste på mig och skulle precis gå när någon tog tag i min handled.
- Vänta! Jag följer med, sa Harry och log mot mig. Jag nickade och vi gick iväg.
Ingen sa något utan vi bara gick. Jag hade ju aldrig varit ensam med Harry så jag visste inte vad jag skulle säga. Det blev ännu kallare. Jag kände hur hårstråna på mina armar reste sig och satte armarna i kors.
- Du fryser, vill du låna? sa Harry och tog av sig en lite tjockare tröja han hade över sin t-shirt.
- Nej, jag klarar mig. Vi är snart framme, sa jag och han tog på sig tröjan igen.
- Men tack ändå, sa jag och han log. När vi kom fram till porten öppnade han den och lät mig gå in först.
- Tack, sa jag tyst när jag gick in.
- Vi ska till tredje våningen.
- Det visste jag redan, sa han.
- Juste, jag hade glömt det, sa jag och han log mot mig.
Harrys perspektiv
Vi kom fram till dörren där det stod familjen Clains på brevinkastet. Tiana låste upp dörren och vi klev in i hallen. Jag visste inte om jag skulle följa med in så jag sto kvar i hallen och väntade. Jag kollade mig omkring i lägenheten och den var större än jag trodde. Det var ingen annan än vi i där.
- Harry! hörde jag Tiana ropa.
- Aa, svarade jag.
- Kan du komma ett tag?, sa hon och jag tog av mig skorna.
Jag visste inte vart hon var så jag kikade in i alla rum jag passerade. Det första rummet jag tittade in i var ett kök men Tiana var inte där. Jag fortsatte till en korridor med fyra dörrar, två på varje sida. Jag gick till dörren som var öppen och där inne stod Tiana på en stol framför en stor garderob.
- Kan du hjälpa mig?, jag når inte, sa hon och pekade på hyllan högst upp.
- Såklart jag hjälper dig, sa jag och hon hoppade ner från stolen så att jag kunde gå upp.
- Det ska finnas några filtar där uppe någonstans, sa hon. Jag stäckte upp handen och kände något mjukt. Jag drog ut fyra filtar och tog dem i handen. Precis när jag skulle gå ner snurrade stolen runt ett varv så att jag ramlade ner på golvet och stolen rullade iväg. Tiana gav ifrån sig ett ljud och gick fram till mig.
- Hur gick det, sa hon förvånat. Jag satte mig upp och log mot henne.
- Det gick bra, men du kanske skulle ha valt en stol utan hjul, sa jag och masserade min panna som värkte lite.
- Förlåt, sa hon och vi skrattade. Hon hjäpte mig upp och jag tittade på den färgglada högen med filtar som låg på golvet. Tiana tog upp en av filtarna och vek ihop den. Jag gjorde likadant för at hjälpa henne men det gick inte så bra för mig att vika den.
- Det här är svårare än de ser ut, sa jag och försökte vika filten lika fint som Tiana gjorde.
- Här, jag hjälper dig, sa hon och tog den.
- Men shit, du blöder ju! utbrast hon när hon hade vikt ihop filten.
Jag kände på min panna och när jag tittade på mitt finger igen var det blod på det.
- Jag måste ha slagit i huvudet när jag föll ner från stolen.
- Jag hämtar ett plåster, sa hon.
- Nej, det behövs inte.
- Jo, det behövs visst, envisades hon. Sedan gick hon ut ur rummet innan jag hann säga något annat. Hon var verkligen snäll och omtänksam.
Tianas perspektiv
När jag kom tillbaka med ett plåster stod Harry framför min bokhylla och höll en av böckerna i handen.
- Jag är en riktig bokmal, sa jag och han vände sig om.
- Romeo och Julia? sa han och jag nickade.
- En klassiker, jag älskar den boken. Deras kärlek till varandra är så stark och de gör vad somhelst för att få vara tillsammans och...
- Och vadå?
- Nej det var inget. Jag bara babblar på om tråkiga saker. Vad tänkte jag med egentligen. Han bryr sig väl inte om den boken.
- Det var inte tråkigt, faktiskt så var det ganska intressant, sa han och ett leende spred sig över mina läppar.
- Sätt dig, sa jag och pekade på fönstret. Han gjorde som jag sa och jag räckte fram plåstret till honom.
- Eh, skulle du kunna sätta dit det åt mig? Jag ser liksom inte såret, sa han.
- Juste, det tänkte jag inte på, sa jag och satte mig brevid Harry. Jag fick tillbaka plåstret igen och tog bort pappret. Han satte sig lite närmare mig och lutade huvudet framåt så att jag skulle nå hans panna. Jag tog bort lite hår som var i vägen för såret och sedan satte jag fast plåstret. Hans hår var så mjukt och lent och jag vågade inte ens tänka på hur många tonårstjejer som skulle vilja känna på hans lockiga hår. Men här satt lilla jag och var tvungen att röra det bara för att jag hade varit så klumpig och gjort så han slog i huvudet. Ja, det var mitt fel. Hade jag inte tagit en stol med hjul så hade han ju aldrig ramlat. Jag väcktes ur mina tankar när Harry harklade sig och då märkte jag att jag fortfarande hade mina händer på hans panna. Snabbt tog jag bort händerna och tittade ner i golvet. Pinsamt, var det ända jag tänkte.
- Tack, sa han och jag log tillbaka.
- Det var det minsta jag kunde göa. Han rynkade på pannan lite, antagligen för att det kändes ovant att ha ett plåster där. Jag skrattade smått åt det han hade gjort.
- Gör det ont?
- Det svider lite, men jag överlever, sa han.
- Vi kanske borde gå, de andra undrar nog vart vi har tagit vägen, sa jag och han nickade. Jag skulle precis ta filtarna i handen men Harry hann före mig.
- Jag kan ta dem, sa han. Jag log mot honom och sedan gick vi ut till hallen. Jag tog på mig en hodd och släckte alla lampor. Sedan gick vi ut och jag låste dörren.
- Vart var dina föräldrar? Det ar väldigt tomt i lägenheten, frågade Harry när vi hade kommit ut på gatan.
- De är och hälsar på våra gamla grannar i Manchester. Men jag och Tiff ville inte följa med.
- Okej, så ni bodde i Manchester förut?, sa han och jag nickade.
- Men hur länge har ni bott här då?
- I en månad snart, sa jag.
- Hurså?
- Ren nyfikenhet bara, sa han.
- Men tänk så är du säkert en lönnmördare som planerar att döda hela min familj, sa jag på skämt. Han skrattade åt det jag hade sagt och skakade sedan på huvudet.
- Ja man vet ju aldrig, sa han och tittade på mig med en blick som skulle föreställa en mördares.
- Sluta nu, du ser äskig ut ju, sa jag och puttade till honom i sidan.
- Jag ser säkert skitläskig ut men plåster i pannan och famnen full av filtar, sa han och vi skrattade. Han var faktiskt rolig.
Gaahhh! Detta kapitel var en plåga att skriva, varför? Jo, när jag hade skrivit klart det så blev det strömavbrott och inget ting sparades. Lyckat. Så när jag skrev om det dagen efter så glömmer jag såklart att spara det också. Just my luck! Men här är i alla fall kapitel 21 hoppas ni gillar det :)
- Nathalie
2012-07-11
Novell: You Are Beautiful To Me
You Are Beautiful To Me - Chapter 20 Unexpected guests
Previous
'' Sovit gott, Louis?'' frågade jag. Han gjorde tummen upp och jag log tillbaka. Det började blit mörkt och snart skulle vi inte se vad det stod på lapparna längre.
'' Det börjar blir mörkt nu och snart ser vi inte vad vi skriver till varandra'' skrev jag.
'' Sant :( Men det här får vi göra fler gånger'' stod det och jag log.
'' Såklart! Men hejdå och hälsa resten''
'' Ja det ska jag, hej då!'' Hade han skrivit.
Jag vinkade till de en sista gång och sedan gick jag ut ur mitt rum.
Lailas perspektiv
Det var fredagskväll och jag var på väg till Tiana. Hennes föräldrar skulle till några gamla vänner i Manchester och Tiff och Tiana ville inte följa med. Så nu gick jag här och släpade på en propfull väska som vägde hur mycket somhelst (kändes det som i alla fall) för att spendera helgen hemma hos dem. Jag kom fram till porten och släpade upp väskan för trappen. Varför var de tvugna att bo på tredje våningen, tänkte jag medans jag drog väskan efter mig. Tiff öppnade dörren och stracks där efter kom Tiana. Vi gick in till hennes rum och jag slängde mig på hennes säng.
- Så vad ska vi hitta på?
- Vet inte, är du hungrig? sa hon.
- Ja, du anar inte hur jobbigt det var att gå hit och bära på väskan. Hon skrattade åt mig och vi gick ut till köket.
- Vad ska vi laga då? frågade Tiana och jag ryckte på axlarna.
- Tiff! ropade Tiana och hennes röst ekade i hela lägenheten.
- Vad är det? sa hon när hon kom in i köket.
- Laga mat åt oss, sa jag och log. Hon skrattade åt det jag hade sagt.
- Okej men då får ni hjälpa till, sa hon sedan och vi nickade.
- Laila, hämta förkläden, sa Tiff åt mig.
- Ska bli chef, sa jag och vi skrattade.
Jag öppnade ett skåp där det fanns förkläden. Plötsligt ramlade något ut ur skåpet.
- Waah! skrek jag av rädsla och Tiff och Tiana vände sig om. När de väl såg vad som hade hänt brast vi alla ut i skratt. På golvet låg en engångsgrill som hade ramlat ut. Jag fick en idé.
- Vänta lite, kan vi inte grilla?, sa jag och höll upp den lilla grillen.
- Jaaa! sa Tiff och Tiana i mun på varandra och jag log mot dem.
Vi hittade ett paket med korv i kylskåpet och tog fram korvbröd, ketchup, senap och allt man behövde för att grilla.
- Men vart ska vi grilla då? Vi kan ju knappast grilla här inne, sa Tiff.
- Vi går till parken sa Tiana och vi nickade gillande.
Tianas perspektiv
Efter att vi hade packat ner alla saker i en väska gick vi till parken. Det var fortfarande ganska varmt uta även om klockan började närma sig sju. Vi kom fram till parken och gick till den öppna gräsplanen. Även kallad fotbollsplan. Jag tänkte gensat tillbaka på när vi hade spelat fotboll just här. Det var verkligen kul och ännu roligare var det att vinna. Killarna var inte alls som jag trodde de skulle vara, de var mycket snällare. Jag tänkte på när Harry fällde mig och det där Laila hade sagt. Att han gjorde det med flit och att han hade tittat på mig på något sätt. Mina tankar försvann när Laila släppte väskan på marken och satte sig ner i gräset.
- Varför ska alla väskor vara så tunga när jag bär dem? sa hon och pustade ut. Jag bara log och skakade på huvudet. Tiff tog fram grillen och tände den.
När det hade börjat komma glöd på kolen lade vi på tre korvar på grillen. Det var det som fick plats på den lilla ytan. Vi hade lagt fram dynor på gräset så vi kunde sitta runt den lilla grillen.
- Är de klara snart, frågade Laila och petade försiktigt på en korv.
- Nej, inte än. Vi har ju precis lagt på dem, sa Tiff och skrattade.
- Någon har dåligt tålamod, sa jag skämtsamt och Laila log mot mig.
- Här, ta det här sålänge, sa jag sedan och räckte fram en plastmugg med Cocca cola till henne. Hon tog emot muggen och drack upp innehållet direkt. Jag tittade förvånat på henne och hällde sedan upp mer i hennes glas. Vi satt som vanligt och snackade om allt möjligt medans vi väntade på att korvarna skulle bli klara.
- Jag tror det är färdiga nu, sa jag. Laila sträckte sig efter påsen med korvbröd och delade ut ett bröd var till alla.
Jag la en korv i brödet och tog upp ketchup flaskan. Jag hade så länge jag kunde minnas alltid hatat senap. Det luktade så konstigt och smakade lika äckligt som det luktade. Nej, jag var inget inget fan av senap direkt. Medans jag sprutade på ketchup på mig korv tog Laila sin första tugga. Men så fort hennes mun fick kontakt med korven spottade hon ut det hon hade i munnen.
- Ahhh! skrek hon och viftade med handen framför munnen.
- Vad gör du? sa Tiff och rynkade på ögonbrynen.
- Varmt! sa hon innan hon tog upp sitt glas och drack några klunkar. Jag och Tiff brast ut i skratt för att det hade sett så roligt ut.
- Jag brände mig tunga, sa Laila och lipade.
Efter Lailals lilla insident så väntade jag lite med att äta min korv.
Jag hade precis ätit upp min korv när jag hörde fotsteg i gräset. Det lät som att de var på väg mot oss.
- Finns det något kvar till oss kanske? hörde jag en bekant röst säga. Jag vände mig om och där stod Liam, Louis, Zayn, Niall och Harry.
- Ledsen vi åt precis upp allt, sa Laila till Niall som hade frågat. Han gjorde en ledsen min.
- Jag som var så hungrig.
- Hon driver bara med dig, det finns mat kvar. Slå er ner bara, sa jag och visade att de kunde sätta sig.
Niall sken upp i ett leende och satte sig ner vi oss. De andra killarna gjorde likadant. Laila försökte trycka ihop fem korvar på grillen men hon lyckades inte så bra när det bara fick plats tre.
- Går det bra för dig?, sa jag och tittade på Laila.
- Nej, grillen är ju för liten, sa hon och suckade.
- Gör såhär istället, sa Liam och lade korvarna på andra lädden så att de fick plats.
- Tack, sa Laila och han log tillbaka.
Jag mötte Tiffanys blick, hon kollade på mig med stora ögon och jag log tillbaka. Juste, hon visste ju inget om att vi hade träffat killarna flera gånger.
- Vänta, är det bara jag eller ser ni också två stycken Tiana, sa Louis och blinkade några gånger.
- Det här är min tvillingsyster, sa jag och lade handen på Tiffs axel.
- Ja, det syns verkligen, sa Harry.
- Jag heter Tiffany men kallas för Tiff, sa hon och killarna nickade.
- Så, vart är ni på väg, frågade Laila och jag undrade samma sak.
- Vi var bara ute en sväng och så kände Niall doften av grillat så han ledde oss hit, sa Louis och vi skrattade.
Vi åt tillsammans och hade jätteroligt. Niall åt så många korvar att jag tillslut inte orkade hålla räkningen. Jag hade varnat honom om att han skulle få ont i magen om han fortsatte att äta så men det brydde han sig inte om. Alla skrattade och hela gruppen trivdes tillsammans. Vi började lära känna varandra och det slog mig att jag inte kände mig lika blyg när jag var med dem. Louis var en riktig skämtare och även om det han sa inte alltid var kul så kunde jag inte låta bli att skratta ändå. Jag kunde inte heller låta bli att titta på Harry lite då och då. Jag vet inte riktigt varför men jag fick någon obeskrivlig känsla i magen som jag aldrig hanär jag tittade på honom.
Det var kapitel 20 det, tjoho! Har inte haft så mycket inspiration de senaste dagarna men jag hoppas ni gillar det ändå :) Glöm inte att kommentera! Ha det awesome :)
Det var kapitel 20 det, tjoho! Har inte haft så mycket inspiration de senaste dagarna men jag hoppas ni gillar det ändå :) Glöm inte att kommentera! Ha det awesome :)
- Nathalie
2012-07-07
Novell: You Are Beautiful To Me
You Are Beautiful To Me - Chapter 19 Flashing light
Previous
- Men det var hur pinsamt som helst när Harry råkade fälla mig, sa Tiana och jag skrattade.
- Det var det väl inte, han gjorde det säkert med flit, sa jag och blinkade med ena ögat.
- Men sluta! Såg du inte hur röda mina kinder blev eller?
- Jo men det är väl inget, det kunde ha varit värre. Och jag såg nog hur Harry tittade på dig.
- Är du knäpp eller! Det gjorde han inte alls det.
- Du kanske inte såg det, men det gjorde jag, sa jag och Tiana bara skakade på huvudet.
Harrys perspektiv
Jag satt i soffan och kollade på tv i min och Louis lägenhet. Vi hade just kommit hem efter att ha gjort några intervjuer. Klockan var bara åtta men jag kände mig ganska trött ändå. Louis satt brevid mig i soffan och höll på med mobilen men det såg ut som att han skulle somna vilken sekund somhelst. Jag reste mig ur soffan och gick över Louis fötter som var lutade mot soffbordet. När jag kom ut i köket gick jag till kylskåpet för att hämta något att dricka. Men det fanns inget som jag ville ha därinne så jag tog ett glas vatten istället. Sedan fortsatte jag mot mitt rum. Jag tände taklampan i rummet men så fort jag såg hur stökigt det var släckte jag den igen. Jag gick till skrivbordet och hämtade min laptop. Jag tittade ut genom fönstret och kunde se solen som var på väg ner bakom hustaken. Min blick fastnade i ett fönster på andra sidan parken. I fönstret satt Tiana och det såg ut som att hon läste en bok. Jag hittade en ficklampa som låg i byrålådan och riktade den mot hennes fönster. När jag tryckte på knappen lös det rakt in i hennes rum. Hon märkte inget först så jag viftade på ficklampan så att ljuset flög fram och tillbaka på väggarna i hennes rum.
Tianas perspektiv
Jag satt i mitt fönster och läste min bok. The last song var en av mina favorit böcker så det skulle bli lätt att skriva en bokresencion om den i skolan. Plötsligt skymtade jag ett konstigt ljus i ögonvrån. Jag slog ihop boken och lade den år sidan. Sedan kollade jag på väggen och såg ett ljus som såg ut att komma från en ficklampa. Det for fram och tillbaka över väggen och jag undrade vart det kom ifrån. Jag tittade ut genom fönstret och min blick sökte sig till andra sidan parken. I ett av fönstrena på det stora lägenhetshuset lös en lampa med samma ljus som på min vägg. Lampan slocknade och nu kunde jag se en person i fönstret. Jag gick närmare fönstret och såg till min förvåning att det var Harry. Han vinkade till mig och jag vinkade tillbaka. Sedan log han ett sådant leende som bara han kunde när man såg hans tänder och det kom fram smilgropar i hans kinder. Fast jag kunde inte se smilgroparna eftersom han var så långt bort men jag visste att de fanns där. Jag ville prata med honom men hur skulle jag kunna göra det? Vi kunde ju inte direkt öppna fönstrena och stå och skrika till varandra. Jag såg hur han vände sig om och sedan försvann han. Med en suck satte jag mig tillrätta i fönstret igen och öppnade boken där jag hade slutat.
Samma ljus som förut lös på väggen igen och jag tittade mt fönstret där Harry hade stått alldeles nyss. Nu stod han där igen och höll något i handen. Det var ett papper som det stod ''Hej!'' på. Jaha nu fattade jag. Jag rotade fram ett block och en tuchpenna och skrev ''Hey!'' på första sidan.
Jag såg hur han skrev något på sitt papper och sedan höll han upp det mot mig.
''Störde jag?'' stod det och jag drog bort korken från min penna och skrev ett svar.
''Nejdå, jag hade bara tråkigt''.
''Okej va bra, vad läser du?''
'' The Last Song, ska skriva en resencion till den i skolan. Vad gör du då?''
'' Skulle hämta min dator men så såg jag dig och tänkte störa dig lite'' stod det på pappret och jag såg hur han flinade lite.
''Okej då misslyckades du eftersom jag inte blev störd, vart har du de andra då?'' skrev jag.
'' Louis sover väl i soffan och de andra tar det bara lungt i sina lägenheter antar jag''
'' Jaha så Louis och du delar?''
'' Japp, någonsin hört talas om Larry Stylinson?''
'' Haha, nej. Vad är det?'' Skrev jag och skrattade lite för mig själv.
'' Det kallas bromance och våra fans har satt ihop våra namn till det''
'' Aww, fast jag är ju inte så hardcore fan så jag visste inte det''
'' Man kan inte veta allt''
'' Är du säker på att Louis inte sitter och är ledsen för att ni förlorade fotbollen'' Skrev jag men tvekade på att visa upp det. Tänk om han skulle ta illa upp? Nej, det var ju bara på skoj ellerhur? tänkte jag och höll upp blocket. Han log och skrev ett svar.
'' Haha man vet aldrig, så dålig förlorare som han är'' Jag log, vad skönt han tog inte illa upp, tänkte jag.
Vi satt och skrev små meddelanden till varandra ett tag och jag tyckte det var ganska kul. Vi pratade om allt möjligt och trots att vi precis hade lärt känna varandra kändes det som att vi hade känt varandra länge. Jag fick reda på att rummet han satt i var hans eget och att de andra killarna hade sina lägenheter i samma koridor dom dem. Jag satt och skrev ett svar till Harry och när jag höll upp det mot fönstret såg jag att Louis satt brevid honom. Han vinkade och jag vinkade tillbaka.
'' Sovit gott, Louis?'' frågade jag. Han gjorde tummen upp och jag log tillbaka. Det började blit mörkt och snart skulle vi inte se vad det stod på lapparna längre.
'' Det börjar blir mörkt nu och snart ser vi inte vad vi skriver till varandra'' skrev jag.
'' Sant :( Men det här får vi göra fler gånger'' stod det och jag log.
'' Såklart! Men hejdå och hälsa resten''
'' Ja det ska jag, hej då!'' Hade han skrivit.
Jag vinkade till de en sista gång och sedan gick jag ut ur mitt rum.
Så det var kapitel 19! Förlåt om det finns stavfel men jag hann inte läsa igenom. Ett mellan kapitel men allt ska ju inte gå för fort fram ellerhur? Vart har kommentarerna tagit vägen? Skulle va kul att få lite respons så jag får lite koll på om det är några som läser också. Men ha det bra och snälla släng in en kommentar så blir jag glad! :)
- Nathalie
2012-07-05
Novell: You Are Beautiful To Me
You Are Beautiful To Me - Chapter 18 Awesome weather
Previous
- Woohoo! ropade Niall och sprang runt hela planen av lycka.
- Skit! ropade Louis och slog med händerna i luften.
- Det var bara tur, sa Harry och jag kunde inte låta bli att skratta åt dom. Det märktes verkligen att de var tävlingsmänniskor.
- Det är inte kul, vi förlorade ju, sa Harry.
- Men ni beter er som småbarn, sa jag och han flinade.
Tianas perspektiv
Vi satt i en ring på det gröna gräset och bara snackade om allt möjligt. Killarna berättade även att de hade varit i Sverige för att spela in sitt nya album och då passade jag på att berätta att vi älskade deras första singel What makes you beautiful.
- Ja, jag märkte det här om dagen, sa Harry och sneglade på mig och Laila. Då kom jag på det där brevet som jag hade fått och att han hade sett oss när vi hoppade runt i mitt rum.
- Va? Vad snackar ni om? frågade Louis och de andra hängde inte med riktigt.
- Harry såg oss när vi dansade i mitt rum till den låten, sa jag och log smått.
- Om man kan kalla det dansa vet jag inte. Det var nog mer såhär, sa Harry och ställde sig upp och gjorde några knäppa rörelser som fick alla att börja skratta.
- Vadå, så du bor här i närheten? frågade Niall.
- Japp, jag bor där borta, svarade jag och pekade mot mitt fönster som låg ut mot gatan. Alla vände sig om för att titta.
- Är det där ditt fönster? frågade Liam och jag nickade.
- Coolt, du borde ju se nästan hela parken därifrån, sa han.
- Om jag var du, så skulle jag spionera på alla som var i parken, sa Louis och log. Det var ju precis det vi hade gjort. Jag och Laila hade ju ''spionerat'' på dem när de spelade fotboll just här, tänkte jag. Laila och jag kollade på varandra och började skratta. Jag tror vi tänkte på precis samma sak.
- Vad är det som är så kul? frågade Louis och de andra kollade fundersamt på oss.
- Inget, det var inget, sa Laila snabbt. Tack och lov för att hon inte hade sagt något, tänkte jag. Då skulle de kanske tro att vi var värsta galna fansen. Jag väcktes ur mina tankar av att jag hörde någon komma bakom mig.
- Dags att åka killar, hörde jag personen säga. När jag vände mig om för att se vem det var såg jag samma person som hade fångat mig när jag snubblade på pizzerian i söndags.
- Vi som hade så kul, sa Louis och gjorde en sorgsen min.
- Men vi måste åka till intervjun nu, sa han och killarna reste sig upp.
- Vem är de där? frågade Laila.
- Det är Paul, vår liv vakt, sa Zayn.
- Och som ni hörde måste vi gå nu, fortsatte han.
Jag och Laila nickade.
- Okej, hejdå då, sa jag och vinkade till killarna som var på väg ut ur parken.
- Hejdå! ropade de tillbaka och sedan var det bara Laila och jag kvar.
Harrys perspektiv
Jag gick lite efter de andra och var inne i mina egna tankar. Jag tänkte på hur lugna och trevliga Laila och Tiana hade varit. Det kändes liksom som att de inte brydde sig om att vi var kändisar. De var helt normala och var med oss som att vi var helt normala människor, vilket vi är. Sådana personer gillar jag, som inte gör sig till utan bara är sig själva, tänkte jag. Hopppas vi skulle träffas igen. Jag var så inne i mina egna tankar att jag inte märkte att Zayn som gick framför mig hade stannat så jag gick in i honom.
- Vad tänker du på då? sa han när han vände sig om och skrattade åt det jag hade gjort.
- Allt möjligt, sa jag och vi fortsatte mot våran port.
Precis när jag skulle gå in till trapphuset hörde jag någon ropa på mig. När jag vände mig om stod Laila och Tiana där. Jag log när jag mötte deras ansikten.
- Ni, glömde den här, sa Tiana och räckte fram fotbollen som vi hade spelat med.
- Juste, tack, sa jag och tog emot den. Resten av killarna måste ha hört att jag hade stannat för de kom också.
- Hej, vad gör ni här?, frågade Niall.
- Vi lämnade just bollen som ni glömde i parken, sa Laila.
- Eller så kunde ni inte få nog av oss, sa Louis och blinkade. Så typiskt honom.
- Men hur visste ni vart vi bodde?, frågade jag. Hade de kanske sett åt vilket håll vi gick när vi lämnade parken? tänkte jag.
- Jag visste inte, det var Tiana som sa att ni bodde här, sa Laila.
- Ja, ehh.. det var min pappa som skjutsade hem er från flygplatsen förra veckan och jag följde med, sa Tiana.
Nu kom jag ihåg. Det var ju hon som hade suttit i framsätet i bilen när vi skulle åka hem från flygplatsen. Det var Tiana jag hade bytt plats med i bilen.
- Jag sa ju att jag kände igen ditt namn, sa Liam stolt över att han lyckats komma på det.
- Vi satt ju brevid varandra i bilen sen, fortsatte han och Tiana nickade.
De andra verkade också komma ihåg nu.
- Men, vi ska inte störa mer nu, sa Tiana och drog med sig Laila.
Vi sa hejdå och sedan fortsatte vi mot våra lägenheter.
En timme senare satt vi i en stor soffa och väntade på att bli intervjuade.
- Var det någon mer än jag som tänkte på hur Laila och Tiana var mot oss, asså på ett bra sätt, sa jag.
- Nej, jag tänkte också på det, de va liskom normala eller vad man ska säga, sa Louis
- De kändes ganska skönt att de inte var så stora fans, annars vet jag inte hur det skulle ha gått, sa Liam.
- De verkar riktigt schyssta i alla fall, sa jag och de höll med.
Mer han vi inte snacka förrän intervujaren kom och vi kunde börja med intervjun. Vi pratade mest om det nya albumet och vad vi tänkte göra i framtiden.
Lailas perspektiv
Efter att vi hade lämnat tillbaka bollen till killarna gick vi tillbaks till parken. Det var så härligt väder så vi tänkte inte slösa bort det genom att sitta inne. Vi gick mot dammen och satte oss på bänken vi suttit på tidigare. Solen sken rakt på oss där vi satt och det skulle inte förvåna mig om det var 30 grader varmt ute.
- Shit, va varmt det är, sa jag och drog bort lite hår som hamnade i mitt ansikte.
- Men det är skönt, sa Tiana. När jag vände blicken mot henne satt hon och blundade och det syntes att hon njöt av solen.
- Jag tänker inte sitta här och blir stekt,sa jag och satte mig på gräset i skuggan av en buske lite vid sidan av bänken. Tiana kollade upp för att se vd jag höll på med. Hon skrattade smått åt mig och slöt ögonen igen.
- Jag fattar inte hur vi orkade spela fotboll i den här värmen, sa hon.
- Inte jag heller, jag skulle kunna slänga av mig kläderna och hoppa i dammen just nu.
- Och killarna hade ju spelat ännu längre än vad vi hade, sa Tiana.
- Hur orkar folket!
- Men visst var det kul ändå, att spela fotboll med dom, sa jag.
- Ja, du hade rätt. Det var skitkul och dom var ju hur snälla och roliga somhelst.
- Precis och du som inte ville först, vad var du rädd för egentligen?
- Vet inte, jag trodde bara de ville skämta med oss och ha nått att skratta åt, sa hon.
- Men det verkade som att du trivdes med dom.
- Ja, de gjorde jag. Det kändes som att vi hade känt varandra hur länge somhelst och jag tänkte inte alls på att de var känd förns deras liv vakt kom, sa hon och jag nickade.
- Eller hur, jag trodde inte heller de skulle vara så ''down to earth'' som de var. Det var verkligen skönt.
- Men det var hur pinsamt som helst när Harry råkade fälla mig, sa Tiana och jag skrattade.
- Det var det väl inte, han gjorde det säkert med flit, sa jag och blinkade med ena ögat.
- Men sluta! Såg du inte hur röda mina kinder blev eller?
- Jo men det är väl inget, det kunde ha varit värre. Och jag såg nog hur Harry tittade på dig.
- Är du knäpp eller! Det gjorde han inte alls det.
- Du kanske inte såg det, men det gjorde jag, sa jag och Tiana bara skakade på huvudet.
Sorrry för lång väntan men jag har inte hunnit skriva. Så detta kapitel tog mig tre dagar att skriva ihop eftersom jag har fått skriva små delar när jag haft tid. Ett ganska tråkigt kapitel blev det också men det kommer hända saker snart, jag lovar! Glöm inte att kommentera då blir jag glaaaad!! :)
- Nathalie
