2012-06-28

Novell: You Are Beautiful To Me

You Are Beautiful To Me - Chapter 17 Let's play football

Previous

Jag tänkte över det hon sa och hon hade rätt, jag var tvungen att sluta vara så blyg.

- Kör till, sa jag och Laila sprack upp i ett leende.

Vi gick tillbaka till killen som stod och väntade på oss.

- Vi är med! ropade Laila och han log.

De andra killarna reste sig upp och de log också. Det här kanske skulle bli roligt ändå, tänkte jag.

Tianas perspektiv

Alla sju stod på fotbollsplanen, om man ens kunde kalla det för fotbollsplan. Det var ju bara ett stort gräsområde och målen bestod av skor som var placerade lagom långt ifrån varandra. Precis så här hade det sett ut när jag såg killarna från mitt fönster för första gången, tänkte jag.

- Vi kanske ska presentera oss, sa killen med brunt halvlockigt hår.

- Eller ni kanske redan vet vilka är?

- Ja, vi vet vilka ni är men vi är inte era största fans direkt så vi vet inte vad ni heter, sa Laila och jag nickade för att visa att jag höll med.

- Men då så, jag är Louis the Tommo Tomlinson, sa han som hade frågat oss om vi ville vara med. Jag och Laila skrattade lite.

- Ni kan kalla honom för Louis, sa en kille som hade svart hår och vi nickade.

- Jag heter Zayn, det där är Niall, Liam och Harry, sa han sedan och pekade på varje person.

- Okej, jag ska försöka hålla koll på vem som är vem, sa Laila och killarna log mot henne. De kollade på henne som att de ville att hon skulle fortsätta.

- Ja, juste! Jag heter Laila, sa hon och log. Jag hoppades på att hon skulle presentera mig också men det gjorde hon inte. Hon stötte till mig löst på armen och gav mig en ''din tur'' blick. Jag kände hur de kollade på mig och väntade på att jag skulle presentera mig.

- Och jag heter Tiana, sa jag och gjorde allt för att låta säker på rösten.

- Hm Tiana, vart känner jag igen det namnet ifrån,sa Liam och såg fundersam ut.

- Okej, jag, Laila och Harry är ett lag och ni fyra är ett lag, sa Louis och parade ihop lagen.

- Vi börjar med boll eftersom vi är färre, sa Harry och alla gick med på det.

- Nu får ni akta er för jag äger på fotboll sa Laila sarkasiskt och jag kunde inte hålla mig för skratt.

Harry passade bollen till Louis och matchen var igång. Eftersom jag inte hade någon bollkänsla alls höll jag mig ganska långt bak hela tiden. Laila hade bollen och skulle precis skjuta när Niall kom och fintade bort henne och sprang iväg med bollen åt andra hållet.

- Hallå där! sa hon och satte armarna i kors.

- Stå inte bara där Laila vi behöver lite hjälp här borta! ropade Louis från andra sidan planen.

Zayn fick bollen av Niall och blev omringad av Louis, Laila och Harry. Han kollade på Liam för han visste inte vad han skulle göra.

- Passa Tiana! ropade Liam och Zayn gjorde som han sa.

Bollen kom rullandes mot mig och när jag hade den vid fötterna hade jag ingen aning om vad jag skulle göra.

- Spring mot mål, skrek Niall. Så jag gjorde som han sa och började dribbla så gott det gick mot mål. Jag hörde hur de andra sprang efter mig och fick lite smått panik. När jag var några meter ifrån sköt jag mot målet. Louis slängde sig efter bollen för att försöka stoppa den men han hann inte och bollen rullade in mellan de två skorna.

- Jaaa! skrek Niall, Zayn och Liam samtidigt och jag hoppade av lycka.

- Bra gjort Tiana! Sa Zayn och gav mig en high five.

- Snyggt sa Laila och såg förvånad ut.

- Kom igen nu, det var visst lite krut i den där tjejen, sa Louis till sitt lag och alla skrattade.

Lailas perspektiv

Vi hade spelat ett tag och det stod 2-2. Jag kände mig stolt över att jag faktiskt hade lyckats göra ett mål. Även om det var menat att jag skulle passa Harry så åkte bollen förbi honom och in i målet istället. Det var riktigt kul att spela med killarna,de var så snälla och roliga. Tiana och jag trodde aldrig att vi hade skrattat så mycket som vi hade gjort.

- Okej, eftersom det står lika nu så vinner det lag som gör det sista målet, sa Niall.

- Kom igen nu team Tommo! Ropade Louis och sprang efter Zayn som hade bollen.

- Sen när fick han bestämma vad laget skulle heta, frågade jag Harry.

- Men det är väl klart vi ska heta team Tommo. Kom igen nu, sa Louis och drog med sig mig.

Harry hade bollen och Tiana kom för att försöka ta den ifrån honom. Vilket inte såg ut att vara det lättaste. Han gjorde någon snygg fint och Tiana ramlade omkull.

- Rött kort! ropade Niall och viftade med armarna.

- Det blir en straff för vårat lag, sa Liam.

- Vadå straff, det var ju inte jag som fällde henne,sa Harry och försökte verka oskylldig.

- Precis, hon ramlade av sig självt, sa jag. För jag ville ju inte riskera att vårat lag förlorade.

- Hallå lite hjälp här, skulle inte skada sa Tiana som fortfarande satt på marken. Det märktes att hon trivdes för annars skulle hon inte våga vara sig själv. Men det var hon nu och hon var inte lika blyg längre.

Harry srtäckte ut handen och drog upp henne.

- Tack, sa hon och han log tillbaka.

- Men det var faktiskt Harry som gjorde så att jag ramlade, sa hon sedan och flinade åt honom.

- Så ska det låta!, sa Liam och gav henne en high five.

- Här hjälper jag dig upp och vad får man tillbaka, sa Harry.

- Sluta vara så barnslig nu Hazza, sa Liam och Harry lipade åt honom.

- Okej då men då måste Tiana köra straffen, sa han.

- Ja, det kommer ju gå bra, sa jag och Tiana slog till mig på armen.

- Kör till, sa hon och Harry passade henne bollen.

- Louis du får stå i mål, sa jag och han sprang iväg till målet.

- Men jag då, sa Harry och gjorde en sorgsen min.

- Du får stå här och heja på honom, sa jag och vi ställde oss vid resten av killarna.

- Kom igen Tiana, du klarar det! ropade Niall.

- Kom igen Tiana missa! ropade Harry för att retas.

- Tack, jag uppsakattar stödet, sa Tiana ironiskt och log mot oss.

- Kommer hon sätta den tror du? frågade Harry mig.

- Om hon har tur, ja. Annars nja, inte så troligt, sa jag och han nickade.

Tiana tog sats och Louis gjorde sig beredd i målet. Hon sprang mot bollen och när hon kom fram sköt hon iväg den. Bollen flög mot målet och alla följde den med blicken. När den närmade sig målet började den sakna ner farten. Louis var på väg att böja sig ner för att ta upp den när den kom rullandes. Men plötsligt rullade den under honom och mellan hans ben och in i målet.

-Neeej! skrek han och satte händerna framför ansiktet.

Tiana vände sig om och sprang till sitt lag där de möttes i en gruppkram.

- Woohoo! ropade Niall och sprang runt hela planen av lycka.

- Skit! ropade Louis och slog med händerna i luften.

- Det var bara tur, sa Harry och jag kunde inte låta bli att skratta åt dom. Det märktes verkligen att de var tävlingsmänniskor.

- Det är inte kul, vi förlorade ju, sa Harry.

- Men ni beter er som småbarn, sa jag och han flinade.

Förlåt för att uppdateringen inte har varit på topp men somsagt så är jag bortrest. Nu har jag i alla fall fått tillgång till internet så nästa kapitel kommer nog upp i början av nästa vecka. Jag blev inte alls nöjd med det här kapitlet men något måste jag ju ge er. Kommentera vad vi tycker så blir jag glad!

- Nathalie

2012-06-24

Novell: You Are Beautiful To Me

You Are Beautiful To Me - Chapter 16 Stop being a coward

Previous

- Nej, tänk och de är där nu också, sa Tiana och vände om för att gå tillbaka. Men jag hann stoppa henne.

- Sluta vara en sån mes Tiana, det är bara nomala människor, sa jag.

- Nej Laila de är ju inte det. De är kändisar och det skulle bli så pinsamt om jag träffade Harry igen och han känner igen mig.

- Du skulle bara hört vad jag sa när han försökte hjälpa mig efter att jag hade ramlat, fortsatte hon.

- Men de är säker inte där och om de är det så kan vi gå någon annan stans, sa jag.

- Okej då, sa Tiana och vi gick in i parken.

Tianas perspektiv

Vi närmade oss det stora svarta grindarna till parken. Jag hoppades verkligen att de inte skulle vara där. Det skulle blir så pinsamt och jag skulle säkert säga något konstigt.

- Vart ska vi då?, frågade Laila när vi hade kommit inanför grinden.

- Vi kan väl sätta oss på bänken där borta, sa jag och pekade på en bänk som stod vid dammen. Laila nickade och vi gick dit jag hade pekat. Jag satte mig ner och Laila satte sig brevid. Dammen var verkligen fin vattnet var klart och dammen var omringad av gröna träd och växter. Vi började prata om allt möjligt. Laila berättade att Brittney skulle ha fest på fredag och att hon hade bjudit massa folk.

- Ärligt talat kunde jag inte bry mig mindre,sa Laila

- Nej ellerhur, hon vill bara ha uppmärksamhet.

- Vi håller oss borta från henne och hon håller sig borta från oss. Enkelt och bra, sa Laila och jag nickade.

När vi hade suttit och pratat ett tag hoppade Laila till helt plötsligt.

- Shit vad rädd jag blev, sa hon.

- För vad?

- Den där, sa hon och pekade på en fotboll som låg i några buskar brevid bänken vi satt på.

Bollen hade landat i buskarna och Laila hade blivit skrämd. Konstigt eftersom jag varken såg eller hörde den.

- Kasta tillbaka bollen! Hörde jag någon ropa. Både jag och Laila vände oss om och såg det jag inte ville se. Det var fem killar som spelade fotboll på gräset. De var ungefär femtio meter bort. Laila reste på sig för att hämta bollen som låg i buskarna. När hon hade lyckats få ut den och skulle vända sig om för att sparka tillbaka den hade en av killarna redan kommit fram till henne. Det var den blonda killen han hette Niall om jag inte mindes fel.

Lailas perspektiv

Precis när jag vände mig om med bollen i mina händer såg jag att det stod någon framför mig. Jag kollade upp på personen och det var en blond kille. Det var han med de blå ögonen som jag träffade på väg till skolan.

- Det verkar som att jag alltid råkar skrämma dig, sa han och log.

- Ja, det verkar så, sa jag och gav honom bollen.

- Tack, och förlåt det var inte meningen att skrämmas igen.

- Det är lungt, jag är bara lite lättskrämd det är allt, sa jag och log mot honom. Han log tillbaka och sedan sprang han iväg till resten av killarna igen.

Jag mötte Tianas blick som såg förvånad ut.

- Vad var det där då? sa hon.

- Har du träffat honom förut?

- Ja, kommer du ihåg när jag berättade att jag hade träffat en kille på väg till skolan. Du vet han som hade så blå ögon, sa jag.

- Juste, nu kommer jag ihåg, sa Tiana. Jag satte mig ner på bänken igen men jag kunde inte låta bli att vända mig om lite då och då för att se när killarna spelade fotboll. Tiana verkade ha glömt att jag sa att vi skulle gå härifrån om de var här men det gjorde inget för mig.

- Sluta glo på dom hela tiden, sa Tiana.

- Jag glor ju inte.

- Jo det gör du, du sitter och vänder dig om som en galning, sa hon och vi skrattade.

- Okej då jag erkänner men kan vi inte gå och kolla på när de spelar? Det börjar ändå bli så tråkigt här.

- Snälla, fortsatte jag och gjorde hundvalpsblicken. Tiana skrattade åt mitt misslyckande att göra den minen.

- Okej då, bara för att min fot har somnat och jag behöver gå lite, sa hon.

Vi gick bort mot den öppna gräsplätten där killarna var. Jag satte mig i gräset och Tiana satte sig brevid. Vi satt ganska nära men de verkade inte bry sig om att vi satt där. De spelade tre mot två. Harry och en kille med ljudbrunt hår var i samma lag och de tre andra var ett lag. När de hade spelat i en kvart ungefär stod det 1-0 till Harrys lag.

- Nu tar vi paus, ropade en kille med svart hår och de andra höll med. De satte sig i en ring i gräset och de började prata om något.

- Vad ska vi göra nu då? sa jag.

- Det var så skönt att sitta här i solen, kan vi inte sitta kvar här ett tag till, sa Tiana.

- Och du som inte ville gå hit först, sa jag och hon flinade åt mig.

- Men tänk om de tycker att vi stör? sa hon.

- Jag tror inte det, de tycker väl bara att det är kul med lite publik, Men om vi skulle störa så skulle de säkert säga till. Tiana nickade.

Tianas perspektiv

Jag kunde inte fatta att jag satt här och kollade på när de spelade fotboll. Om inte Laila hade dragit med mig så hade jag aldrig vågat. Laila var så självsäker tillskillnad från mig som var så sjukt blyg och osäker. Det var en av många saker jag gillade med Laila. Att hon inte brydde sig om vad folk tyckte, hon var bara sig själv. Jag väcktes ur mina tankar av att Laila slog mig löst på armen.

- Tiana, de kollar på oss, sa hon. Jag kollade på killarna och precis som Laila sa så satt de och kollade på oss samtidigt som de sa något som jag inte hörde.

- Konstigt, sa Laila

Plötsligt reste sig en av killarna. Han hade ljusbrunt hår och snedlugg och ett tort léende på läpparna. Det var fört när jag mötte hans blick som jag insåg att han var på väg mot oss. Bara jag inte säger något pinsamt nu, tänkte jag.

- Hej tjejer, sa han och log stort och jag log tillbaka.

- Hej, sa Laila och jag var tyst.

- Jo, jag undrar ifall ni möjligtvis skulle vilja vara med och köra lite fotboll?, sa han.

Laila och jag utbytte blickar. Jag ryckte på axlarna lite oroligt.

- Ursäkta oss lite, sa Laila och drog upp mig från marken. Vi gick bort en liten bit så att han inte skulle höra vad vi sa.

- Så vad ska vi göra, frågade Laila.

- Asså jag vet inte, jag suger på fotboll och kommer troligen skämma ut mig själv.

- Bra då skämmer vi ut oss tillsammans, kom nu, sa hon och drog i min arm.

- Men kan vi inte bara sitta och titta på, sa jag.

- Kom igen Tiana, det är som att du är rädd för killar. De bits ju inte, sa hon skämtsamt.

- Vi gör det här nu, det blir kul. Sluta vara så blyg det kanske hjälper dig att stärka ditt självförtroende.

Jag tänkte över det hon sa och hon hade rätt, jag var tvungen att sluta vara så blyg.

- Kör till, sa jag och Laila sprack upp i ett leende.

Vi gick tillbaka till killen som stod och väntade på oss.

- Vi är med! ropade Laila och han log.

De andra killarna reste sig upp och de log också. Det här kanske skulle bli roligt ändå, tänkte jag.

Ursäkta om det finns stavfel men jag hann inte läsa igenom det. Detta är ännu ett tidsinställt inlägg som jag slängde ihop. Hoppas ni gillar det! Glöm inte att kommentera. Tack! :)

- Nathalie

2012-06-23

Novell: You Are Beautiful To Me

You Are Beautiful To Me - Chapter 15 A letter

Previous

- Hörde ni det där? frågade jag tyst. Tiff och Tiana nickade.

- Tänk om någon har brutit sig in? sa Tiff.

- Sluta va så barnslig det är säker inget farligt, sa Tiana och reste sig upp.

- Vart ska du? frågade jag.

- Jag ska gå och kolla vad det var, svarade hon och gick ut ur rummet.

Tianas perspektiv

Jag gick långsamt genom den knäpptysta lägenheten. När jag kom ut till hallen stannade jag upp för att lyssna efter ljud. Men det var så tyst att man skulle kunna höra en knappnål falla till golvet. Dörren var stängd och låst men för säkerhetsskull gick jag fram till den och tittade in i det lilla kikhålet som fanns. Det ända jag såg på andra sidan var trapphuset. Jag kände att jag stod på något och backade undand för att se vad det var. På golvet framför brevinkastet låg min ipod inlindad i ett papper. Jag tod upp den och såg att det stod något skrivet på pappret så jag satte mig ner och lutade mig mot dörren. När jag hade vecklat upp pappret läste jag vad som stog.

Hej (eftersom jag inte vet vad du heter så börjar det här ganska konstigt)

Du tappade den här tidigare idag när du ramlade i parken. Tänkte att jag skulle lämna tillbaks den så fort som möjligt. Hoppas att det gick bra med bulan och att den inte blev allt för stor. Det var verkligen inte meningen att sparka bollen på dig, förlåt. Du såg i alla fall ut att ha kul med dina vänner när ni dansade. Det var kanske inte så smart att ha öppet fönster,för du vet det finns ju folk som är ute. Helst skulle jag vilja lämna det här personligen men jag ville inte störa. Hoppas du är okej efter det som hände i morse, jag är verkligen ledsen.

ps. Jag hoppas att det är rätt person som läser detta annars blir det nog förvirrande.

/ Harry

Jag tog min ipod i handen och kunde inte sluta att le. Det var riktigt snällt av honom att lämna den och att skriva ett brev. Men om han inte visste vad jag hette så kände han nog inte igen mig från bilen, tänkte jag.

- Tiana, lever du? Hörde jag Laila säga från mitt rum.

- Jadå, jag kommer! ropade jag.

När jag kom in i mitt rum igen såg jag Laila och Tiff sitta på golvat precis som när jag hade lämnat dem.

- Vad var det där ute egentligen? frågade Tiff

- Den här kom igenom brevinkastet, sa jag och höll upp min ipod. Båda såg lika förvånade ut.

- Va? sa de samtidigt.

- Läs det här, sa jag och räckte fram brevet.

- Det här är ju hur gulligt somhelst, sa Tiff när de hade läst klart.

- Men hur visste han att du bodde här, sa hon sen.

- Han hade ju sett oss när vi hoppade runt som galningar här inne, sa jag.

- Gud så pinsamt, sa Laila och vi började skratta.

- Få se på bulan, sa hon och tig tag i mitt huvud. Hon drog med handen över min panna och det gjorde ont när hon nuddade bulan.

- Aj!

- Oj, förlåt. Jag visste inte att den var där, sa hon.

- Men den är väl inte så stor, sa Tiff och tittade på min panna. Jag skakade på huvudet.

- Så, Harry Styles skjöt en boll i huvudet på dig, sa Laila.

- Ja, det verkar som att du inte kommer ifrån honom, sa Tiff och blinkade med ena ögat.

- Äh sluta, det var bara en olyckshändelse. Det kunde ha hänt vem somhelst, sa jag.

- Han verkar vara riktigt snäll i alla fall, sa Laila och vi andra nickade.

Jag hade precis sagt hejdå till Laila och nu satt jag och Tiff i soffan. Klockan var snart nio och mamma och pappa skulle inte komma hem förns om en timme. Jag gäspade och kände hur trött jag var.

- Jag är så trött så jag går och lägger mig nu, sa jag och gick till mitt rum.

När jag kom in i rummet kände jag hur vinden blåste i mitt ansikte. Precis som Harry hade skrivit i brevet så var fönstret öppet. Jag stände det och hämtade ett par pyjamasbyxor och en t-shirt. Sakta lade jag mig ner i sängen och somnade nästan direkt.

Lailas perspektiv

Jag hade precis slängt in mina skolböcker i skåpet när Tiana kom och ställde sig vid mittt skåp.

- Redo för att gå hem? frågade hon.

- Japp, svarade jag och slängde väskan över axeln. Då var måndagens skoldag avklarad nu återstod bara fyra dagar, tänkte jag och suckade. Jag var verkligen trött på skolan vid det här laget.

Vi gick mot dörrarna och när vi kom ut ur skolan sken solen så jag var tvungen att kisa för att kunna se något. Det var ganska varmt för att vara maj.

- Gud vilket fint väder! sa Tiana.

- Håller med, det är inget typiskt London väder direkt.

- Man blir så instängd när man är i skolan, så när man kommer ut känns det som att man är fri, sa Tiana och jag skrattade.

Vi kom fram till Tianas port och jag skulle precis säga hejdå till henne.

- Kan du inte stanna här, så hittar vi på något. Annars blir jag så ensam, sa hon.

- Visst, svarade jag och log mot henne.

Tiana öppnade dörren till lägenheten och en våg av varm luft sköljde ut över oss. Jag gick in i hallen och Tiana stängde dörren.

- Det är ju varmare än i en bastu här inne, sa hon.

- Solen har väl lyst in i fönstrena hela dagen, då blir det så här varmt.

- Vi måste öppna alla fönster så att vi får lite frisk luft.

- Värst vad smart du var idag då, sa Tiana och jag log stolt tillbaka. Sedan sprang vi runt i hela lägenheten och öppnade alla fönster.

- Vill du ha något att äta?, frågade Tiana när vi satt i hennes rum.

- Såklart jag vill, jag trodde aldrig du skulle fråga, svarade jag och hon skrattade åt mitt svar.

Jag följde efter henne ut till köket. Där hittade vi lite kakor och dricka som vi kunde äta. Efter att vi hade ätit upp vårat fika satt vi kvar i köket en stund. Jag kände hur varm jag var och jag skulle kunna göra allt för att få bada.

- Kan vi inte gå ut istället, det är säkert svalare där ute, sa jag och Tiana nickade.

När vi kom ut på gatan blåste det lite. Det var skönt att slippa sitta instängd i den kokheta lägenheten.

- Ska vi gå till parken? frågade Tiana.

- Okej, jag har faktiskt aldrig vart där, sa jag. Jag kom att tänka på sist när vi skulle till parken och det slutade med att vi spionerade på killarna som spelade fotboll.

- Kommer du ihåg sist vi skulle gå till parken, sa jag och flinade.

- Nej, tänk och de är där nu också, sa Tiana och vände om för att gå tillbaka. Men jag hann stoppa henne.

- Sluta vara en sån mes Tiana, det är bara nomala människor, sa jag.

- Nej Laila de är ju inte det. De är kändisar och det skulle bli så pinsamt om jag träffade Harry igen och han känner igen mig.

- Du skulle bara hört vad jag sa när han försökte hjälpa mig efter att jag hade ramlat, fortsatte hon.

- Men de är säker inte där och om de är det så kan vi gå någon annan stans, sa jag.

- Okej då, sa Tiana och vi gick in i parken.

Det blev ett ganska långt kapitel tjoho! Men vad kommer hända i parken? Är killarna där eller inte? Tack för alla fina kommentarer :)

- Nathalie

2012-06-21

Novell: You Are Beautiful To Me

You Are Beautiful To Me - Chapter 14 Pizza time

Previous

Jag gick till Tiffs rum brevid och frågade om vi skulle laga lunch. Men hon hade än bättre idé.

- Kan vi inte bara köpa pizza?, sa hon.

- Okej sa jag och gick för att hämta telefonen. Tio minuter senare var vi på väg för att hämta pizzorna som vi hade beställt.

Tianas perspektiv

Vi gick mot pizzerian som låg i slutet av våran gata. Jag hade pratat med Laila om att hon skulle möta oss, så skulle vi äta tillsammans sen. När vi bara var några meter bort från pizzerian kunde jag se Laila som stod och vinkade. Hon gav oss varsin kram och sedan gick vi in för att hämta det vi hade beställt. Det var inte så mycket folk där inne så kön var inte så lång. Det stod bara en person före oss. När det var våran tur sa Tiff vad vi skulle ha och mannen i kassan hämtade våra pizzor.

- Varsågod och smaklig måltid tjejer, sa han med italiensk brytning.

Tiff gav honom pengarna och jag tog de båda pizzorna. Laila berättade om något som hon hade gjort dagen innan och jag var så koncentrerad på att lyssna på det hon sa så jag kollade inte vart jag satte fötterna. Plötsligt snubblade jag på tröskeln till dörren och samtidigt som jag föll framot öppnades dörren så jag flög rakt ut men som tur var lyckades personen som stod på andra sidan fånga mig. Jag kollade upp på personen som höll ett fast grepp om mina armar. Det var en man med mörkt kort hår.

- Ursäkta, sa jag snabbt och backade några steg.

- Ingen fara, sa han och log.

Tiff och Laila kom ut och frågade om jag var okej.

- Hur gick det med pizzorna då? frågade Laila. Typiskt henne att fråga om maten hade klarat sig. Jag skrattade lite åt henne.

- De är i tryggt förvar, sa jag och klappade på kartongerna i min famn.

Laila nickade nöjt och jag och Tiff skrattade ännu mer.

- Snyggt fångat Paul! hörde jag någon säga. Jag vände mig om och såg fem killar som stod brevid dörren och skrattade smått. Det var Harry och de andra killarna från bandet. Shit, tänkte jag. De var på väg in genom dörren. Min blick mötte Harrys och han log mot mig. Jag log försiktigt tillbaka och på bara några sekunder var mina kinder röda. Varför skulle jag ha så lätt för att rodna? Och varför rodnade jag alltid vid fel tillfälle? Jag vände mig om till Laila och Tiff och signalerade att vi skulle gå.

På vägen hem överröstes jag med frågor.

- Var inte det där dom? frågade Laila. One direction hade nu mera fått namnet ''dom'' i våra konversationer.

Jag svarade med ett enkelt mhm.

- Men varför sa du inget till Harry? frågade Tiff sedan.

- Varför skulle jag? Jag känner ju honom inte ens.

- Men jag såg nog hur han tittade på dig, sa Laila och Tiff nickade instämmande.

- Äh, sluta nu. Sa jag och slog till henne på armen.

Lailas perspektiv

När vi kom hem till Tiff och Tiana sette vi oss vid tv:n och började äta våran pizza. Det smakade hur gott somhelst.

- Vilken tur att pizzan blev räddad, sa jag och tog en tugga. Tiff och Tiana bara skrattade åt mig.

- Men vadå, bara för att jag älskar det.

- Asså gud jag kan inte sluta tänka på att vi såg one direction, sa Tiff.

- Jag vet, de är så snygga i verkligheten, sa jag och de andra höll med.

Efter att vi hade ätit upp våran lunch satt vi bara i soffan och snackade om allt möjligt. Vi kunde verkligen prata om allt mellan himmel och jord. Det började med att vi pratade om några lärare på skolan som vi inte tyckte om och en halvtimme senare satt vi och pratade om hur konstiga djur grodor är.

- Men de har ju liksom inga öron, sa Tiana och vi började skratta.

- Men asså seriöst varför har inte grodor öron? frågade jag.

- Ingen aning, sa Tiff och ryckte på axlarna.

Vi hade suttit och snackat bort hela eftermiddagen och klockan var snart sju. Plötsligt ringde telefonen och jag hoppade till. Tiana sprang till hallen för att svara.

- Vem var det? frågade Tiff när hon kom tilbaka.

- Det var pappa. Han sa att han skulle kom hem sent ikväll så vi får fixa middag själva.

Jag kollade på klockan som var några minuter över sju.

- Jag kanske ska gå hem nu, sa jag och reste mig upp. Men plötsligt drog Tiana ner mig i soffan igen.

- Nehe du, du går ingen stans. Du ska stanna här och laga mat med oss, sa hon och log.

- Okej då, ni ska bara veta hur bra jag är på att laga mat.

Vi bestämde oss för att laga något lätt så det blev spagetthi med köttfärssås. Jag och Tiana lagade kötfärssåsen medans Tiff fick i uppgift att hålla koll på spagetthin som kokade. Efter en timme ungefär var maten klar och vi satte oss ner vid bordet för att äta.

Gud så mätt jag är! Sa Tiff och klappade sig på magen.

- Håller med, sa Tiana.

- Sätt på lite musik, ropade jag och Tiana reste sig från sitt fönster där vi satt.

- Jag ska bara hämta min ipod för där jag har fler låtar än på mobilen, sa hon och gick bort till sitt skrivbord.

Hon letade på skrivbordet och i alla lådor men det såg inte ut som hon hittade den.

- Jag hittar inte min ipod, sa hon.

- När hade du den senast då? frågade Tiff.

- Så sent som i mosre, när jag var ute och sprang.

- Ja, den ligger säkert kvar i fickan på mina byxor, sa hon sedan och sprang ut ur rummet. Men hon kom tillbaka utan ipoden.

- Vart kan den ha tagit vägen? sa hon och kliade sig i huvudet.

- Jaja den kommer väl fram nån gång, sa Tiff och Tiana nickade.

- Jag sätter på radion istället, sa Tiana.

När hon tryckte på knappen började en låt spelas och alla tre ställde sig upp och började dansa. Efter bara några sekunder blev det alldels för varmt inne i Tianas rum så jag öppnade fönstret lite. När vi hade hoppat runt och dansat ett tag spelades what makes you beautiful. Vi sjöng med i låten och hoppade runt i rummet som vi nästan alltid brukade göra när vi lyssnade på den låten. Våra dansmoves var kanske inte de bästa men vi hade kul och det var huvudsaken. Efter att vi hade dansat ett tag tog skrattet över och vi lade oss ner på golvet. Musiken tystande och vårat skratt ekade i hela lägenheten.

Plötsligt hördes ett ljud som inte var vårat skratt. Det kom från hallen. Alla slutade skratta och tittade förskräckt på varandra.

- Hörde ni det där? frågade jag tyst. Tiff och Tiana nickade.

- Tänk om någon har brutit sig in? sa Tiff.

- Sluta va så barnslig det är säker inget farligt, sa Tiana och reste sig upp.

- Vart ska du? frågade jag.

- Jag ska gå och kolla vad det var, svarade hon och gick ut ur rummet.

Vad tycks? Det var några som gissade att Tiana skulle träffa killarna på pizzerian vilket var helt rätt! Men vad kan det vara som skrämde tjejerna?

Uppdatreingen kommer inte vara på topp de kommande tre dagarna för jag åker till Thailand i morgon. Men jag kommer ha tillgång till internet så några kapitel kommer ni få när jag är borta. Jag har också gjort några tidsinställda inlägg som kommer upp i helgen. Ha det bra och glöm inte att slänga in en kommentar. Jag blir superglad då!

- Nathalie

2012-06-16

Novell: You Are Beautiful To Me

You Are Beautiful To Me - Chapter 13 Knock out

Previous

Jag och Tiana satt i fönstret i hennes rum och tittade ner på killarna som spelade fotboll i parken. En av killarna som hade svart hår gjorde mål och de som var i hans lag gjorde en liten segerdans. Både jag och Tiana började skratta.

- Är det bara jag som känner mig som en stalker här eller? Sa Tiana

- Nej, men det är ju ganska kul eller hur. Tiana nickade och vi började skratta igen.

Tianas perspekiv

Det var sömdagsmorgon och solens strålar pressade sig igenom persiennen till mitt fönster. Klockan var tio så jag bestämde mig för att gå upp. Med tunga steg släpade jag mig ut till vardagsrummet och slängde mig i soffan. På soffbordet stod det en skål med popcorn från gårdagen. Jag sträckte mig efter skålen och åt upp de sista popcornen som fanns kvar. Jag satt där ganska länge för jag orkade verkligen inte gå och fixa frukost. Vad lat jag har blivit tänkte jag och gick ut till köket för att göra en kopp te. På köksbordet låg det en lapp som var från mamma. Det stod att hon skulle komma hem senare än vanligt idag men att pappa skulle hinna i tid till middagen iallafall. Precis när jag hade satt på vattenkokaren kom Tiff ut i köket.

- God morgon, sa hon och öppnade kylskåpet.

- Sovit gott, frågade jag och hällde upp tevattnet i min kopp.

- Jodå, förutom att jag låg och grubblade över det du berättade igårkväll.

Jag hade berättat samma sak för Tiff som jag berättade för Laila för ett par dagar sedan.

- Jaha, vad tänkte du på då? frågade jag.

- Att min syrra har träffat one direction! Ropade hon så det ekade i rummet och vi båda började skratta. Sedan fortsatte jag med mitt te och vi satt och pratade vid köksbordet.

Det var ett strålande väder ute och eftersom jag kände mig så slö bestämde jag mig för att ta en joggingtur. Jag bytte om till ett par shorts och ett linne och satte upp håret i en hög hästsvans. Ute i hallen rotade jag fram mina träningsskor som jag inte hade använt på länge. I hopp om att de fortfarande skulle passa satte jag på mig dem. Vilken tur, de passade tänkte jag.

- Jag går ut och springer! ropade jag till Tiff som svarade med ett okej.

När jag kom ut genom porten satte jag i mina hörlurar och lade ner min ipod i fickan. Jag började springa lätt i takt till musiken. Solen värmde min kropp och det kändes verkligen skönt att få komma ut och röra på sig. Jag sprang mot parken och tänkte springa ett varv runt dammen som fanns där. Det var ganska mycket folk i parken. Folk rastade sina hundar, massa barn sprang runt och lekte med varandra och alla bara njöt av vädret. När jag hade kommit halvvägs runt dammen började What makes you beautiful spelas i mina hörlurar och jag fick massa ny energi. Jag var så inne i musiken och det jag gjorde så jag stängde ut allt som var runt omkring mig. Plötsligt kände jag hur något träffade mig i huvudet och jag föll ner på marken.

Mina ögon öppnades och jag blinkade några gånger. Jag låg på marken och såg ett ansikte framför mig. Ett ansikte jag kände igen. Hans gröna ögon tindrade i solljuset och de bruna lockarna hängde i ansiktet på honom när han stod böjd över mig.

- Är du okej? frågade han.

- Vad hände egentligen?

- Jag råkade skjuta en fotboll i huvudet på dig av misstag. Det var verkligen inte meningen, sa han och sträckte fram handen. Jag tog tag i den och han drog upp mig från marken.

- Jag hoppas att jag inte gjorde dig illa.

Mitt huvud dunkade och det gjorde lite ont i pannan så jag satte handen på den.

- Men du är lite röd där, sa han och drog med fingret över min panna. Jag kände hur min kinder långsamt ändrade färg.

- Det blir nog en bula, fortsatte han.

- Men det är lugnt. Mitt... skallben är ganska... hårt så jag tål en smäll eller två, sa jag.

Vad fan höll jag på med, tänkte jag. Varför var jag alltid tvungen ett säga så knäppa saker när jag blev nervös. Han skrattade smått åt det jag sa och mina kinder blev ännu rödare. Bra gjort Tiana, där stod jag röd som en tomat och pratade om hur starkt mitt skallben var.

- Jag måste nog gå nu... och lägga lite is på du vet..bulan. Ååhh varför kan jag aldrig hålla min stora trut tänkte jag. Jag ville bara slå till mig själv.

- Men tack för att du frågade hur jag mådde.

- Ingen orsak, och förlåt för att jag sköt bollen på dig, sa han och log ett léende som fick mig att smälta inombords. Jag kom på mig själv med att stå och stirra på honom så jag vände mig fort om och sprang snabbt därifrån. När jag vände mig om märkte jag att resten av killarna stod lite längre bort och antagligen hade sett allt jag gjorde. Varför skulle jag alltid lyckas skämma ut mig själv.

Jag kom ut ur badrummet och gick till mitt rum för att ta på mig kläder. Ett par ljusrosa shorts och ett vitt lspetslinne låg på min skrivbordsstol så jag satte på mig det. Sedan satte jag mig i mitt fönster med min laptop i knät.Jag loggade in på skype och såg att Alexis var inloggad.

- Hej, sa hon och jag log. Det var kul att få höra hennes röst igen.

- Tja! Vad händer? frågade jag.

- Pluggar till ett matteprov jag har i morn, sa hon och suckade.

- Lycka till, du som är så bra på att plugga sa jag lite retsamt och vi skrattade.

- Men hur är det i London, och på den nya skolan. Stött på några snygga killar? frågade hon. Det var så typiskt Alexis att ställa en sådan fråga.

Jag kunde inte låta bli att tänka på Harry.

- Du ska bara veta, killarna här i London är sjukt snygga, sa jag.

När vi hade snackat i nästan en timme så var hon tvungen att återgå till pluggandet. Så jag sa hejdå till henne och när jag stängde igen laptopen hörde jag hur min mage kurrade.

Jag gick till Tiffs rum brevid och frågade om vi skulle laga lunch. Men hon hade än bättre idé.

- Kan vi inte bara köpa pizza?, sa hon.

- Okej sa jag och gick för att hämta telefonen. Tio minuter senare var vi på väg för att hämta pizzorna som vi hade beställt.

Tack för alla fina kommentarer jag får. Seriöst jag blir verkligen skitglad :) Ska försöka hålla uppdateringen igång så gott det går under sommaren. Vad tckte ni om detta kapitel då? Let me know! Tack igen för att ni kommenterar :)

- Nathalie

2012-06-13

Novell: You Are Beautiful To Me

You Are Beautiful To Me - Chapter 12 Explaining

Previous

Laila hade märkt att jag blev chokad och jag väktes ur mina tankar när hon viftade med handen framför mitt ansikte.

- Hallå! Tiana, Det ser ut som att du har sett ett spöke eller något, är du okej? Jag blinkade några gånger för att komma tillbaka till verkligheten.

- Jadå jag mår bra, blev bara lite chokad över att se musikvideon. Den var skitbra ju, sa jag och log.

Jag tänkte att i skolan kanske inte var det bästa stället att berätta för Laila vad som hade hänt så jag sa inget tilll henne. Men jag skulle berätta och nu ville jag verkligen berätta det för henne.

Tianas perspektiv

Skolan hade precis slutat för dagen och jag och Laila var på väg hem till mig. Tiff skulle till stan med några från hennes klass så hon gick inte med oss idag. Hela dagen hade Laila försökt få mig att berätta men jag hade fortfarande inte sagt något. Jag låste upp dörren och vi gick in.

- Hallå!, ropade jag så att det ekade i hela lägenheten och som vanligt fick jag inget svar.

- Ingen hemma, vilken överraskning, sa Laila ironiskt.

Vi tog av oss ytterkläderna och gick till köket. Laila satte sig vid bordet och jag satte mig på köksbänken.

- Så, tänker du berätta snart? för jag håller på att dö av nyfikenhet. Jag skrattade åt att hon så gärna ville veta.

- Okej, men du kommer aldrig att tro mig.

- Jaja, det tar vi sen. Berätta nu, sa hon och jag nickade.

- Jo, du vet att pappa och jag åkte till nöjesparken i lördags, började jag. Hon nickade och jag fortsatte.

Jag berättade om hur jag hade trängt mig förbi fansen och att jag bytte plats med Harry i bilen. Men jag hade ännu inte sagt något om att det var killarna i onde direction. Än så länge hade Laila bara nickat och sagt ''aha'' eller ''mhm'' men när jag berättade att det var killarna jag hade sett från mitt fönster satte hon handen framför munnen av förvåning.

- Men shit Tiana! Hur stor är chansen att det var samma killar som du redan hade sett! sa hon och jag bara skrattade åt hennes reaktion. Jag fortsatte att berätta om när jag hade somnat och att killen jag satt brevid hade väckt mig.

Efter ungefär tio minuter hade jag berättat allt som hänt men jag hade fortfarande inte sagt att det var one direction.

- Wow! Synd bara att du somnade i bilen. Jag menar annars kunde du ju ha snackat med dom.

- Fast jag tror inte jag skulle vågat snacka med dom även om jag var vaken, sa jag och tittade ner i golvet.

- Men nu undrar jag en sak till, sa Laila.

- Vad hände på musiklektionen när vi kollade på musikvideon? Du blev helt ställd och jag tror inte att det var för att videon var så bra som du sa. Hon hade helt rätt. Laila kunde se på mig när jag ljög.

- Kom igen Tiana, du suger på att ljuga, fortsatte hon.

- Okej, men du kommer aldrig att tro på det jag ska säga nu.

- När vi kollade på videon förut så kände jag igen personerna som var på skärmen. Det var samma killar som jag hade åkt i bilen med i lördags, sa jag. Det blev tyst i några sekunder. Sedan gjorde Laila en min som tydde på att hon hade blivit lika förvånad som jag. Hon satt där och gapade och allt jag kunde göra var att skratta åt henne.

- Men berättade du för dom att du hade sett de från ditt fönster? frågade hon plötsligt.

- Nej självklart inte, då skulle det ju låtit som att jag var värsta stalkern eller något, sa jag och skrattade.

- Men tror du på mig? sa jag och höjde ena ögonbrynet.

- Såklart jag gör, vem skulle ljuga om en sådan sak. Men herregud Tiana du har träffat One direction! ropade Laila och började hoppa runt i köket.

- Ja, fast jag visste ju inte att det var dom, sa jag och suckade.

Lailas perspektiv

Det hade tagit lite tid för mig att tänka över det Tiana just hade berättat men jag var glad för hennes skull. Vi hade precis kollat på musikvideon en gång till och jag hade upptäckt att den blonda killen var samma person som även jag hade stött på för några dagar sedan. Tiana sa att han hette Niall och hon hade också hört att killen med det bruna lockiga håret hette Harry.

-Så vad ska vi hitta på nu då?, frågade Tiana när vi hade suttit vid hennes dator ett tag.

Jag kollade ut genom fönstret och möttes av ett strålande väder.

- Vi kan väl gå ut lite, sa jag sedan och Tiana nickade.

Vi gick till hallen för att ta på oss skorna, det var så varmt ute så jag tog ingen jacka. När vi kom ut på gatan bestämde vi oss för att gå till parken. Vi snackade om hur vi skulle göra med låten som vi hade valt till musiken men precis när vi svängde in mot ingången till parken stoppade Tiana mig. Hon tog tag i min arm och drog mig bort till närmsta bil.

- Vad håller du på med? sa jag när vi stod bakom bilen.

- Såg du inte vilka det var eller? sa Tiana och pekade mot parken. Jag kikade igenom rutan på bilen så jag kunde se parken och där såg jag fem killar som spelade fotboll. De var på samma ställe där jag hade träffat Niall.

- Men shit, Tiana det är ju dom! Kom vi går fram och hälsar, sa jag och tog tag i hennes arm.

- Är du galen! De vet ju inte att jag också bor här och om jag hälsar på dom nu så tror de väl att jag är ett galet fan.

- Och de kommer väl inte ihåg mig, lade hon till.

- Men vad ska vi göra då? Vi kan ju inte stå här hela dan, sa jag och satte armarna i kors.

- Jag vet ett ställe där vi kan kolla när de spelar, sa Tiana och blinkade med ena ögat. Jag nickade gillande och vi gick tillbaka hem till henne.

- Är det bara jag som känner mig som en stalker här eller? Sa Tiana

- Nej, men det är ju ganska kul eller hur. Tiana nickade och vi började skratta igen.

Blev inte alls nöjd med det här kapitlet och själv tycker jag att det blev lite rörigt. Men det är bara att fråga om det är något ni inte förstår eller undrar över. Har sommarlov nu också vilket är awesome!! Måste bara säga tack till alla söta människor som kommenterar, jag blir verkligen skitglad av det! Så fortsätt med det så kommer nästa kapitel upp snart :)

- Nathalie

2012-06-10

Novell: You Are Beautiful To Me

You Are Beautiful To Me - Chapter 11 The video

Previous

Jag hade sprungit in i mitt rum i ett försök att rymma från Tiff men hon var mig hack i häl och snart slog hon till mig med en kudde. Jag satte mig ner i mitt fönster och Tiff fortsatte att slå mig med kudden så mitt hår blev helt ruffsigt. Efter ett tag var vi båda trötta så vi satte oss i fönstret för att ta det lite lugnt. Min blick sökte sig ut genom fönstret till andra sidan parken och till porten där killarna som pappa och jag hade skjutsat tidigare gick in.

Det var något med de där killarna som gjorde att jag inte kunde sluta tänka på dom.

Lailas perspektiv

Jag rundade hörnet på gatan och gick som vanligt mot mötesplatsen där vi alltid träffades för att gå till skolan. Det var ganska blåsigt ute så vinden förstörde min frisyr som jag hade kämpat med i morse.När jag passerade staketet brevid parken kom jag att tänka på den där killen jag hade träffat. Han med det blonda håret och magiskt blåa ögon. Jag skymtade Tiff och Tiana borta vid deras port och ökade takten. Tiana hade något hon skulle berätta för mig och nyfiken som jag var kunde jag inte vänta på att få reda på det.

Vi kramade om varandra och började gå mot skolan. Tiff och Tiana berättade om vad de hade gjort med sina föräldrar i helgen och jag var glad för deras skull. Att de hade fått spendera tid med sina föräldrar som nästan aldrig var hemma på dagarna. Tiana hade fortfarande inte berättat det som var så viktigt och nu ville jag vekligen veta.

- Men Tiana, vad var det som var så viktigt som du skulle berätta? frågade jag. Tiff kollade på oss med en frågande blick.

- Vi tar det sen, sa Tiana.

Men jag ville ju veta nu.

När vi kom fram till skolan gick Tiff och Tiana till sina skåp på övervåningen och jag fortsatte till mitt som låg på nedervåningen. Jag låste upp skåpet och på schemat stod det att första lektionen var Matte så jag tod fram matteboken och styrde stegen mot övervåningen för att möta upp Tiana. Hon stod vid sitt skåp när jag kom upp för trappan, så jag smög långsamt mot henne. När hon hade stängt sitt skåp och precis skulle vända sig om hoppade jag fram och skrek

- Buuu!

Hon hoppade till och var nära på att tappa sin mattebok. Jag började skratta och hon slog till mig på armen.

- Fy vad du skräms, sa hon och det syntes att hon försökte hålla in skrattet.

- Du är så lättskrämd så det är sorgligt, sa jag och fortsatte skratta. Hon skrattade också och vi gick in i klassrummet.

Det var lunch och vi satt vid fönstret där vi alltid brukade sitta. Hela dagen hade jag försökt få Tiana att berätta det som var så viktigt men eftersom jag hade skrämt henne på morgonen så hämnades hon på mig genom att inte berätta. När vi båda hade ätit klart gick vi bort mot musiksalen för att ha musik.

Vår musiklärare Mr. Scott sa åt oss att vi skulle bilda en grupp med två till tre personer och välja en låt som vi sedan skulle lära oss att spela. Jag och Tiana mötte varandras blickar som att det var självklart att vi två skulle bilda en grupp. Vi satte oss tillsammans och funderade på vilken låt vi skulle välja.

- Vi måste välja en ganska lätt låt eftersom vi ska kunna spela den, sa Tiana och jag nickade instämmande.

- Och om vi väljer en låt som vi kan så blir det lättare att lära sig spela den, sa jag. Båda två satt och tänkte ett tag och plötsligt såg jag hur Tiana log mot mig.

- Den där minen betyder att du har en idé, sa jag och hon nickade ivrigt.

- What makes you beautiful! sa hon. Att vi inte kom på det tidigare, tänkte jag.

- Såklart vi ska ha den låten! Jag ropade på Mr. Scott och vi berättade vilken låt vi ville ha. Han sa att vi skulle spela den för honom först så kunde han fixa ackord och sådant till den. Vi fick låna hans dator och söka upp den på You tube. När vi sökte hittade vi musikvideon till den.

- Jag har aldrig sett videon till åten, sa jag.

- Inte jag heller, jag visste inte ens att det fanns en video, sa Tiana och vi båda var förväntansfulla över att se den. Mr. Scott hjälpte några andra elever så jag och Tiana bestämde oss för att kolla på videon först.

Jag klickade på play och introt till låten började.

Tianas perspektiv

Laila klickade på play och musiken startade. När första versen började såg jag ett ansikte jag kände igen. Det var han jag hade suttit brevid i bilen i lördags. När andra versen började såg jag att det var Harry som sjöng. Ja, jag kom ihåg hans namn.Efter ett tag hade jag även sett de andra tre killarna. Han med svart hår, killen som hade haft pyjamasbyxor på sig och den blonda killen. Jag tappade hakan, allt jag kunde göra var att stå och stirra på skärmen med en min som säkert såg hur konstig ut som helst men jag blev verkligen förvånad. Jag insåg att jag hade suttit i samma bil som One Direction. Jag hade pratat med två personer från One Direction. Lilla jag hade praktiskt taget träffat One Direction.

Fast utan att veta att det var dom. Jag hade inte haft den blekaste aning om vilka de var. Men det är klart, jag var ju inte deras största fan direkt så det var kanske inte så konstigt att jag inte kände igen dem. Men ändå, jag hade träffat killarna som sjöng låten som hade förstärkt mitt själförtoende och som nu var min absoluta favorit låt. Men varför hade inte pappa sagt att det var killarna i One direction som vi skulle skjutsa, eller visste inte han heller vilka det var? Tusentals tankar och frågor susade runt i mitt huvud. Nu förstod jag också varför det hade varit så mycket folk på flygplatsen. Det var fans som stod och väntade på att kilarna skulle komma ut. Allt föll på plats nu. Då var det alltså inte så konstigt att de flesta blängde surt på mig när jag fick gå in bakom dörrarna i ankomsthallen där killarna var. Alla de tjejer som stod där skulle göra vad som helst för att bara få en glimt av killarna och så hade jag åkt i samma bil som de utan att veta vilka de var.

Laila hade märkt att jag blev chokad och jag väktes ur mina tankar när hon viftade med handen framför mitt ansikte.

- Hallå! Tiana, Det ser ut som att du har sett ett spöke eller något, är du okej? Jag blinkade några gånger för att komma tillbaka till verkligheten.

- Jadå jag mår bra, blev bara lite chokad över att se musikvideon. Den var skitbra ju, sa jag och log.

Här har ni kapitel 11 tjoho! Blev inte helt nöjd men jag hoppas det duger :) Jag har ganska många idéer på vad som ska hända så nästa kapitel kommer i början av nästa vecka! Snart är det ju sommarlov också och då kanske uppdateringen blir lite sämre men jag ska gör mitt bästa. Ha det gött och glöm inte att kommentera!

- Nathalie

2012-06-09

Novell: Allmänt

Peppad!

Halloj! Jag var bara tvungen att göra ett litet inlägg för att jag fick en supersöt kommentar av Ebba! Sådana söta kommentarer gör mig verkligen peppad och motiverad att skriva så tack så mycket! Ni anar inte hur glad jag blir bara av att få en kommentar. Det räcker om det bara står ''jättebra'' eller likanande så får jag världens största leende på läpparna, ska ni veta :') Så nu tänker jag börja på nästa kapitel, får se om det kommer upp senare ikväll eller i morgon.

Kram Nathalie

2012-06-08

Novell: Allmänt

Svar på tal!

Hej!

Jag fick en fråga om Tiana visste om att det var killarna i One Direction som åkte i bilen och svaret är nej. Hon visste inte det. Jag kanske skulle ha skrivit något om det så att det var lite lättare att förstå men jag ska tänka på det till nästa gång. Men snart får ni reda på hur hon upptäcker det! Så stay tuned! ;)

Kram Nathalie :)

2012-06-08

Novell: You Are Beautiful To Me

You Are Beautiful To Me - Chapter 10 Those five boys

Previous

- Men jag kan skjutsa dem, sa pappa.

Jag stannade upp. Va? Vi skulle ju åka till nöjesparken, vad höll han på med.

- Men hallå? Vi skulle ju åka nu sa jag och drog lite i pappas arm.

- Tiana, jag måste göra det här, det går fort jag lovar. Sa han. Jag suckade och det fanns inget jag kunde göra. Men vem var det som var så viktig att skjutsa?

Tianas perspektiv

Jag stod utanför flygplatsen och höll på med mobilen i väntan på att pappa skulle komma med bilen. Men till min förvåning var det ingen vanlig bil utan det var en stor svart range rover.Varför var vi tvugna att skjutsa de där personerna i en sån stor bil, hur många var det egentligen? Tänkte jag när jag såg att det fanns åtta platser.

- Hoppa in! Ropade pappa och gick ut ur bilen.

- Men vart ska du då?, frågade jag samtidigt som jag öppnade dörren.

- Jag ska hämta killarna och hjälpa dem med sitt bagage. Så sätt dig i bilen och vänta sålänge, svarade han och gick in på flygplatsen igen. Okej, så det var mer än bara en person vi skulle skjutsa. Klockan på mobilen visade 15:00. Jag suckade och satte mig i sätet längst fram brevid förarsätet. Detta skulle ta hela dagen och jag och pappa skulle aldrig komma iväg, tänkte jag.

Plötsligt hörde jag hur bakdörrarna på bilen öppnades och två killar stod på varsin sida. De gick in och satte sig i sätet längst bak. Jag hörde att de pratade om något och sedan började de skratta. Undra om de hade sett mig eller inte tänkte jag, eftersom jag satt ganska gömd bakom ryggstödet. Jag tittade i backspegeln för att kunna se deras ansikten bättre. En hade svart hår som var böjt uppåt och ett par ray ban solglasögon. Den andra killen hade brunt hår och ett par rutiga pyjamasbyxor på sig.

Dörrarna öppnades igen och den här gången kom även pappa in och satte sig vid ratten. Även dörren till mitt säte öppnades och jag mötte en kille med brunt lockigt hår och gröna ögon. När jag kollade in i dem gick det liksom inte att slita bort blicken, det var som att tiden stod still. Jag väcktes ur mina tankar.

- Oj, ursäkta jag visste inte att du satt där. Men jag känner mig lite åksjuk så skulle jag kunna få sitta här, frågade han.

- Det är väl okej Tiana?, sa pappa. Jag visste inte vad jag skulle svara så jag nickade bara och gick ut ur bilen så att han kunde sätta sig.

När jag sedan öpppnade dörren där bak fanns det bara en plats kvar och den platsen var brevid en kille med brunt halvlockigt hår.Han log snällt mot mig. Jag satte mig brevid honom och alla kollade på mig. Jag kände hur mina kinder blev rödare och rödare så jag fäste blicken i golvet.

- Det där är min dotter Tiana, vi ska iväg efter att vi har skjutsat er så det är därför hon är här, sa pappa just när det inte kunde bli mer pinsamt.

Jag kollade upp mot killarna och log lite smått. Det var då jag märkte det. Det var killarna som jag hade sett från mitt fönster när vi precis hade flyttat hit.Det kunde inte vara sant. Vad gjorde de här, tänkte jag och så kom jag på att de bodde i huset mittemot parken. Jag kollade upp en gång till för att försäkra mig om att det verkligen var dom och jag hade inte fel, det var verkligen dom. Jag mötte den blonda killens blick och kom på att Laila hade träffat honom här om dagen. Nu förstod jag vad hon menade med att man bara ville dö när man kollade in i hans ögon för de var verkligen helt klarblå. Killarna satt och snackade hela tiden och det märktes att de var hur bra kompisar som helst. Jag fick reda på att den blonda killen hette Niall och han med lockigt hår som satt i fram sätet hette Harry. Mer hann jag inte höra förän jag somnade mot fönserrutan.

En hand rörde min axel och jag vaknade med ett ryck. Det var killen som satt brevid mig som försökte ta sig ur bilen men jag satt i vägen.

- Förlåt, det var inte meningen att väcka dig, sa han.

- Det är lugnt, sa jag och gick ur bilen så att han lättare skulle kunna gå ut. När jag kom ut såg jag resten av killarna som var på väg in genom porten till deras hus. Jag såg parken på andra sidan gatan och bakom parken låg vårat hus. Så jag hade alltså inte fel, killarna bodde fakstiskt här, tänkte jag. När jag vände mig om stod pappa och pratade med Harry men jag stod för långt bort för att höra vad de sa. Det såg ut som han tackade för skjutsen för när de hade pratat färdigt skakade de hand och Harry gick in genom porten.

-Äntligen! Ropade jag och pappa skrattade åt mig.

- Kom nu så åker vi, sa pappa och gick mot bilen. Jag följde efter och sedan körde vi iväg mot nöjesparken.

Pappa låste upp dörren och vi klev in i hallen. När jag kom ut i vardagsrummet satt mamma där och kollade på något matlagningspogram. Pappa satte sig vid henne och de började prata om dagen. Typiskt vuxna tänkte jag och fortsatte till mitt rum bärandes på en stor chokladkaka som jag hade vunnit på nöjesparken. När jag gick förbi Tiffanys rum stod dören öppen så jag gick in till henne. Hon stod vid sin överfulla garderob och försökte proppa in ännu mer kläder. Jag skrattade lite åt vad hon höll på med.

- Är det bara jag eller ska du kanske fundera på att skaffa en större garderob?, sa jag och gick bort till hennes säng där det låg en massa kläder.

- HAHA, sa hon och lät ironosk. Jag flinade åt henne och hon kollade på den enorma chokladkakan jag hade lagt på golvet bevid sängen.

- Asså gud Tiana, vart ska jag göra av alla kläder?, sa hon och lade sig ner på golvet.

- Ja, det borde du ha tänkt på innan du köpte massa nya, sa jag.

- Du va ju inte alls mycket till hjälp.

- Du kan ju alltid ge lite till mig, sa jag och gjorde hundvalps minen. Tiff slog till mig på armen med en tröja hon hade i handen. Vi båda började skratta och rätt som det var hade vi klädfight och sprang runt i hennes rum och snärtade varandra med olika klädesplagg. Våran humor alltså.

Det var något med de där killarna som gjorde att jag inte kunde sluta tänka på dom.

Yaay kapitel 10! Nu har killarna kommit in i bilden så nu börjar allt på ''riktigt'' eller vad man ska säga. Den som gissade rätt på frågan var Anonym men här är länken till hennes blogg iallafall

http://www.nattstad.se/1DSwedenFamily Och rätt svar var ju såklart att det var killlarna de skulle skjutsa. Inte så svårt att gissa kanske haha. Glöm nu inte att kommentera vad ni tycker för det gör mig superglad och motiverad att skriva! :D Ha det nice!

- Nathalie

2012-06-05

Novell: You Are Beautiful To Me

You Are Beautiful To Me - Chapter 9 Keep your promise

Previous

- Asså gud, vad trött jag blir på människor som hon! Är du okej? sa Laila.

- Jadå, kötfärsen går nog bort i tvätten, svarade jag och torkade bort lite med en servett.

- Hon var bara avundssjuk för att du fick komplimanger för din skjorta. Så fort någon stjäl uppmärksamheten från henne så måste hon ta tillbaka den.

- Hon gjorde det ju inte med flit, sa jag när vi var på väg ut ur matsalen. Laila stannade och kollade på mig.

- Seriöst Tiana, vem som helst kunde se att det där var med flit, sa Laila och sedan gick vi vidare.

Tre dagar senare..

Det var fredagskväll och för första gången sedan flytten satt hela familjen och åt middag tillsammans. Pappa hade lagat sin kyckling i ugn med klyftpotatis och det smakade hur gott som helst. Vi satt och pratade om hur det hade varit att flytta och jag och Tiff berättade hur det var i skolan. Det verkade som att mamma och pappa var glada över att jag hade hittat en så bra kompis som Laila.

- Dan, du kan väl berätta om våran lilla överrsakning? sa mamma plötsligt.

- Just det! Jo, jag och mamma har tagit ledigt från jobbet i helgen så vi tänkte att vi kunde hitta på något. Sa pappa. Jag och Tiff sken upp. Äntligen skulle vi få umgås med våra föräldrar sedan flytten.

- Vi går och shoppar! ropade Tiff och log stort. Jag och pappa suckade. Att shoppa var inte riktigt våran grej.

- Kan vi inte åka till någon nöjespark istället? sa jag.

- Ja! Det gör vi, sa pappa glatt och gav mig en high five. Mamma och Tiff bara tittade på oss med besvikna miner.

- Vi gör såhär. Jag och Tiff åker och shoppar och ni två får åka till nöjesparken. Så, alla nöjda och glada, sa mamma och fortsatte att äta.

- Det blir jättebra! Sa jag och både pappa och Tiff nickade. Så kul tänkte jag. Äntligen skulle jag få spendera tid med pappa och vi skulle göra det vi båda älskade, gå på tivoli och åka bergochdalbanor!

Jag vaknade av att solstrålarna träffade mitt ansikte. Klockan var nio och jag antog att jag var den enda som var vaken. Ett leende spred sig på mina läppar när jag kom på att jag och pappa skulle åka till nöjesparken idag så jag reste mig snabbt upp ur sängen. När jag kom ut i köket satt mamma vid bordet och läste tidningen. Vilket förvånade mig eftersom alla i vår familj var riktiga sjusåvare. Hon tittade upp ur tidningen och log när hon såg mig.

- God morgon, sovit gott? sa hon. Jag nickade som svar.

Det kändes konstigt att mamma var hemma på morgonen eftersom hon aldrig brukade vara det. Jag kunde inte minnas senast hon sa god morgon till mig. Jag började fixa frukost till mig själv och sedan tog jag med mig den ut till vardagsrummet och satte mig i soffan för att äta. Känslan av att det var helg och att slippa stressa var en av de bästa känslorna man kunde ha. Inte långt efter att jag hade ätit upp min frukost kom Tiff och satte sig brevid mig.

- Taggad för idag? frågade hon.

- Oh yeah! Det ska bli sjukt kul, sa jag och log.

Efter några minuter kom pappa in i vardagsrummet där Tiff och jag satt och kollade på tv. Han hade på sig sina jobbarkläder. Jag tittade konstigt på honom, han var ju ledig idag.

- Vart ska du? sa jag

- Jag måste iväg till jobbet en snabbis, de behövde tydligen extra personal. Men jag kommer hem vid två och då åker vi, sa han.

- Okej, svarade jag med en suck. Tiff mötte min blick.

- Va inte orolig, han kommer hem i tid. Jag lovar, sa hon och reste sig från soffan.

- Ja, det får man väl hoppas.

- Hejdå! Ropade mamma och stängde dörren. Hon och Tiff skulle åka iväg tidigt för att kunna shoppa så länge som möjligt. Jag kollade på klockan i köket som visade att den var halv två. Pappa skulle snart komma hem så att vi äntligen kunde komma iväg. Jag satte mig vid tv:n för att fördriva tiden men det kändes som att tiden stod still.

Programmet jag kollade på var slut och nu var klockan kvart över två. Konstigt, pappa som alltid brukade komma i tid. Jag tog upp mobilen och knappade in pappas nummer. Efter fjärde signalen svarade han.

- Hallå, sa han. Det hördes att han var på en flygplats för man kunde höra ljudet av massa folk i bakrunden.

- Hej! Varför är du inte hemma än? sa jag i en irriterad ton.

- Just det förlåt, men jag hinner inte hem och hämta dig så du kan väl ta bussen hit så åker vi här ifrån. Sa han. Jag suckade, fast så att han hörde.

- Okej, ses snart, sa jag och la på. Jag hämtade min väska och lade ner nycklar, plånbok och en tröja om det skulle bli kallt fram mot kvällen. Mobilen tog jag i handen och sedan låste jag dörren och nästan sprang ner för trapporna. Jag satte mig på tunnelbanan mot heathrow flygplats där pappa jobbade.

När jag kom fram gick jag bort till avdelningen där alla säkerhetsvakter hade sitt personalrum. Jag mötte Chris, pappas jobbarkompis och frågade om han visste vart pappa var. Han sa att pappa var vid ankomsthallen. Okej, så han jobbade fortfarande tänkte jag och styrde stegen mot ankomsthallen. Det tog ett tag innan jag hittade dit eftersom flygplatesn var väldigt stor. När jag väl kom fram möttes jag av en stor grupp av tjejer. Det var kanske 50 personer och de såg ut att vara i min ålder. De stod och lutade sig mot en säkerhetsbarriär. När jag tittade mig omkring insåg jag att det var som en slags inhängnad runt dörrarna i ankomsthallen, som att de försökte hålla folk borta så att de inte var i vägen. Plöstligt såg jag att pappa kom ut ur dörrarna. Jag ropade på honom och han vinkade åt mog att jag skulle komma. Så jag försökte tränga mig fram bland alla tjejer som stod i en stor klunga, vilket inte var det lättaste. Alla knuffades och ville inte släppa fram mig men jag lyckades tillslut. Jag var tvungen att klättra över staketet och när jag gjorde det kände jag hur alla stirrade på mig och gav mig onda blickar. Men jag fattade inte riktigt varför.

Jag kom fram till pappa och han sa åt mig att följa efter. Vi gick tillbaka genom samma dörr som han nyss kom ut ifrån och kom in i en hall med massa rullband som det åkte resväskor på. Vad gjorde vi här, tänkte jag. Pappa gick bort till några andra säkerhetsvakter lite längre bort och jag följde efter.

- Det är för mycket folk där ute det blir för farligt, sa han och de andra nickade.

- De får ta bakvägen, sa en man med brunt kort hår och de andra nickade instämmande.

- Gå den där vägen, sa pappa och pekade bort mot en trappa. De nickade igen och gick dit han hade pekat.

Sedan började pappa och jag att gå mot utgången. Äntligen tänkte jag, nu skulle vi komma iväg.

Plötsligt kom en av männen som han hade pratat med tidigare fram till pappa och sa något om att de inte hade någon bil för att den hade fått punktering och att de hade bråttom till ett möte.

- Men jag kan skjutsa dem, sa pappa.

Jag stannade upp. Va? Vi skulle ju åka till nöjesparken, vad höll han på med.

- Men hallå? Vi skulle ju åka nu sa jag och drog lite i pappas arm.

- Tiana, jag måste göra det här, det går fort jag lovar. Sa han. Jag suckade och det fanns inget jag kunde göra. Men vem var det som var så viktig att skjutsa?

Förlåt för lång väntan! Men det är ju sissta skolveckan nu så jag har en del att göra. Ett till kapitel den här veckan ska ni få iallafall :) Kul att jag börjar få lite kommentarer oxå! Ni ska bara veta hur glad jag blir av att läsa dem, det förgyller verkligen min dag. Så fortsätt med det är ni gulliga :) Hmmm vem kan det vara som är så viktig att skjutsa? Den som gissar rätt först får en länkning ;) Ha det bra!

-Nathalie