2012-08-15
Novell: You Are Beautiful To Me
You Are Beautiful To Me - Chapter 24 The shortcut
Previous
- Där är du ju! Vart tog du vägen? frågade Tiff.
- Jag fick de här, sa jag och höll upp VIP halsbanden.
- Coolt, hur fick du dem? sa Laila.
- Jag har mina kontakter, sa jag och log.
- Äh, försök inte. Vem gav dig dem? sa Tiff.
- Okej då, jag fick dem av Harry, sa jag.
- Tänkte väl, sa Laila och vi skrattade.
Tiffanys perspekiv
Vi kom fram till scenen där det var smockat med folk. VIP området var allra längst fram och ett staket skillde det från den övriga publiken. Vi visade våra VIP halsband för vakten och han släppte förbi oss Det var hur mycket folk somhelst som stod och trängdes längst fram vi scenen och jag antog att de flesta var one direction fans eftersom det hade tröjor med killarnas namn på o.s.v. Några blängde lite surt åt oss när vi kom, kanske för att de inte ville stå och trängas med ännu fler människor. Men det brydde jag mig inte om. Alla ville ju se så bra som möjligt, ellerhur? De som skulle hålla i det som hände på scenen kom fram och presenterade sig. De pratade om vilka artister som skulle uppträda och om själva festivalen i sig. Sedan var det dags för den första artisten att inta scenen och det var Ed Sheeran. Jag visste att Tiana tycket riktigt mycket om hans musik och när jag tittade på henne log hon stort. Han spelade en låt som hette The A Team och den var helt okej. Kanske inte riktigt min typ av musik men den var skön att lyssna på.
- När är det killarnas tur? hörde jag Laila säga.
- Vet inte, sa jag och skakade på huvudet.
Plötsligt hördes en välbekant melodi i högtalarna och jag, Tiana och Laila mötte varandras blickar och log.
Harry kom in på scenen tätt följt av Liam, Niall, Zayn och Louis. Alla fem såg sjukt snygga ut och det ända jag kunde se var dem. Alla tjejer som stod runt oss började skrika och applådera så jag höll för ena örat för att det lät så mycket.
- Hej allihopa, hur mår ni! ropade Harry i mikrofonen och alla skrek ännu högre. Sedan började Liam sjunga första versen.
- Kom igen, sjung med om ni kan texten! ropade Liam när refrängen kom och alla sjöng för full hals.
Tianas perspektiv
Vi stod och hoppade och sjöng det högsta vi kunde och det var riktigt kul. Killarna sjöng underbart..eller nej de sjöng fantastiskt..nej vänta, de sjöng.. det gick inte att beskriva hur bra de var helt enkelt. Jag kände hur någon rörde min axel och såg ett det var Tiff som tog av sig sina skor. Jag kunde förstå henne för det såg verkligen inte bekvämt ut. Men jag gav henne ändå en ''vad var det jag sa'' blick för jag hade ju sagt åt henne att inte ta de skorna. Att hon aldrig kunde lyssna. Hon log tillbaka och sedan fortsatte hon hoppa med skorna i handen.
Killarna hoppade också runt på scenen och jag förstod inte hur de kunde sjunga så bra utan att låta anfådda. De såg ut att ha så roligt tillsammans. Under Harrys solo stod han längst fram på scenen och tog tag i en tjej från publikens hand. Tjejen som var ett fan blev helt hysterisk och grät av lycka och det såg ut som att hon skulle svimma vilken sekund som helst. När låten var slut applåderade hela publiken och killarna log stort. Jag busvisslade som pappa hade lärt mig men det lät högre än vad jag hade förväntat mig. Jag fick killarnas uppmärksamhet och alla fem tittade åt mitt håll. Det var verkligen inte meningen att vissla så högt och jag var inte ens beredd på det själv. Jag log och gjorde tummen upp till dem och de log tillbaka.
- När tänkte du berätta att du kunde busvissla? frågade Laila när vi var på väg hem från parken.
- Dold talang, sa jag och vi skrattade.
- Men seriöst hur lärde du dig det egentligen? sa Laila.
- Pappa lärde mig, det är faktiskt inte så svårt som man tror.
- Lär mig! sa Laila ivrigt.
- Okej, sätt ihop fingrarna så här, sa jag och visade.
- Sedan typ viker du tungan och sätter fingrarna ovanpå, sa jag och Laila gjorde som jag förklarade.
- Sen då? frågade Laila när hon hade fingrarna i munnen.
- Nu blåser du, sa jag och hon blåste men det lät inget. Det ända som kom ut ur hennes mun var saliv och vi båda började gapskratta.
- Det är ju visst svårt, sa Laila när vi hade skrattat ett bra tag.
- Övning ger färdighet!
- Då får jag väl träna, suckade Laila och jag log mot henne.
- Gå inte så fort! klagade Tiff som trippade fram barfota bakom oss.
- Det var inte mitt fel att du tog de där skorna, sa jag.
- Nej jag vet men det skulle underlätta om ni kunde gå lite långsamare, sa hon.
- Laila är det långt kvar? frågade Tiff.
- Det är en bit kvar, vi är nog hos er om tjugo minuter kanske, svarade hon.
- Gud jag dör snart! Kan vi inte stanna så jag får vila min fötter?
- Nej det kan vi inte, då hinner det bli mörkt innan vi kommer hem, sa jag lite irriterat.
- Vänta, om vi svänger in på den här gatan så går det nog snabbare, sa Laila och Tiff sken upp. Jag tittade in mot gatan där Laila hade pekat och den såg lite skum ut. Det var en smal gata och det stop soptunnor nästan överallt. Husen som låg på gatan såg slitna ut och de såg nästan ut som spökhus. Jag fick en konstig känsla av att det inte var så trevligt där.
- Kom nu Tiana, ropade Tiff som redan var på väg till andra sidan för att gå in på den gatan.
- Är ni säkra på att ni vill gå in där? Det ser ganska skumt ut, sa jag med osäker röst.
- Äh det är ingen fara, det är bara en liten bit och sedan kommer vi ut på den stora vägen igen, sa Laila.
- Kom igen, jag menar vad kan hända? sa Tiff.
- Okej då, sa jag och följde motvilligt med.
Lailas perspektiv
Det syntes på Laila att hon var väldigt skeptisk mot att gå den här vägen men det skulle ju gå snabbare så varför inte? Men jag var tvungen att hålla med om att stället såg väldigt skumt ut. Vi gick brevid varandra och tog upp hela gatan eftersom den var så smal. Jag kollade runt medans vi gick. Inga bilar kunde åka här och det satt brandstegar längs husväggarna. Här skulle man inte vilja vara när det är mörkt. Tack gode gud för att det inte var mörkt ute tänkte jag för mig själv.
- Kolla! Där är den stora vägen, utbrast Tiff och började småspringa före oss.
- Kom så skyndar vi oss bort från det här läskiga stället, sa Tiana och vi ökade takten. Plötsligt hördes ett skrik och Tiff som sprang framför oss föll ihop på marken.
Dun dun duuun! Tänker avsluta kapitlet där så får ni se vad som har hänt i nästa kapitel.
FÖRLÅT för att updateringen har varit apdålig men nu är jag i alla fall hemma och kan börja skriva normalt igen. Hoppas ni gillade detta kapitel, blev ganska nöjd själv faktiskt. Men glöm inte att kommentera vad ni tycker! Ha det bra så länge :)
- Nathalie
2012-08-01
Novell: You Are Beautiful To Me
You Are Beautiful To Me - Chapter 23 Spring festival
Previous
- Ta daa! sa Tiana och pekade på soffan. Där låg Tiff och sov precis som hon hade gjort kvällen innan. Vi brast ut i skratt. Om man kunde tävla i att sova så skulle hon helt klart ta hem första priset. - Hur kunde vi glömma henne? sa jag. - Vi måste ha varit väldigt trötta igår, sa Tiana och jag nickade. Vi väckte Tiff och berättade att vi skulle gå på one directions gig och hon blev överlycklig.
Tianas perspektiv
Jag stirrade på klockan i klassrummet och det kändes som att tiden gick i slowmotion. Om fem minuter skulle mattelektionen vara över och jag, Tiff och Laila kunde äntligen åka till parken där killarna skulle uppträda idag. Jag vände mig till Laila som satt brevid mig och tuggade på änden av sin penna.
- Orkar inte mer, sa hon och stängde igen boken med en smäll. Våran mattelärare Mrs. Parks som satt vid sitt skrivbord kollade direkt på oss. Hon var verkligen som en hök och biland trodde jag nästan att hon hade ögon i nacken.
- Det må vara fem minuter kvar av lektionen men ingen plockar ihop förrän jag har sagt till, sa hon. Så typiskt lärare att säga en sådan sak tänkte jag. Laila öppnade sakta matteboken med en suck och jag skrattade lite åt henne.
- Så, då kan ni plocka ihop och gå för dagen. Glöm inte läxan till på onsdag och ha en fortsatt trevlig eftermiddag, sa Mrs. Parks och alla plockade ihop sina grejer och gick ut.
- Är du säker på att det här är rätt väg? frågade jag Laila medans vi gick på en gata jag inte kände igen.
- Ja, helt säker svarade hon och svängde in på en annan gata. Laila fick vara vägvisare eftersom hon hade bott i London hela sitt liv och kunde gatorna utantill. Plus att mitt lokalsinne inte var det bästa.
- Framme! sa Laila när vi stod utanför en stor park.
- Äntligen! Mina skor tar kål på mig, sa Tiff. Jag kollade på hennes vita pumps som inte såg allt för bekväma ut.
- Jag sa ju åt dig att inte ta de skorna. Tiana mumlade något jag inte hörde som svar och Laila bara skakade på huvudet. Över ingången till parken satt en stor banderoll där det stod att det var den årliga vårfestivalen idag. Det stod också vilka artister som skulle vara där, Ed Sheeran, Cher Lloyd, Olly Murse och One Direction. Coolt tänkte jag. Jag som alltid hade velat se Ed Sheeran live.
- Vi kanske ska gå in, sa Laila och drog med sig mig och Tiff in till parken.
Parken var verkligen stor och inte långt bort från ingången skymtade jag en scen.
- Det här är annat än vår lilla park, sa Tiff när hon också hade insett hur stort det var. Jag kollade bort mot scenen och det stod redan massor med folk där och väntade. Plötsligt ringde Lailas mobil men hon verkade inte ha märkt det själv.
- Laila,det ringer! Hon kollade på mig och sedan drog hon upp mobilen ur fickan.
Lailas perspektiv
- Hallå? svarade jag.
- Hej, vart är ni? hörde jag Harrys röst säga.
- Vi kom precis in, så vi är vid ingången. Jag höll för ena örat för att höra vad han sa.
- Okej, gå mot scenen och sedan till baksidan av den sa han.
- Okej, men..
- Bra, måste lägga på nu. Hejdå, sa han och så bröts samtalet. Jag kollade förvånat på telefonen och Tiff och Tiana såg på mig med rynkade pannor.
- Vem var det? frågade Tiff.
- Det var Harry, han sa att vi skulle gå till baksidan av scenen, sa jag och de såg fortfarande ut som frågetecken.
- Titta inte på mig, jag vet lika lite som ni, sa jag och vi började gå.
På vägen mot scenen gick vi förbi en kiosk där de sålde godis och annat snacks men det var lukten av sockervadd som stoppade mig.
- Åhh! Jag måste bara köpa sockervadd först, sa jag och Tiff och Tiana skrattade åt mig.
- Ska ni ha något? sa jag men de svarade nej så jag ställde mig i kön.
Efter några minuter hade jag fått mitt sockervadd och vi gick vidare. Jag tog en tugga av det spunna sockret och kände hur det smällte direkt på tungan. Tiff drog bort en bit och stoppade i munnen.
- Hey! sa jag och Tiff log mot mig.
- Förlåt men det såg så gott ut.
- Köp din egen mumlade jag och hon skrattade åt mig. Helt plötsligt snubblade Tiana och jag och Tiff skrattade åt henne. När hon vände sig om var hon illröd i ansiktet.
- Det var inte kul, muttrade hon.
- Ditt skosnöre har gått upp, sa jag och pekade på hennes röda converse.
- Kunde du inte ha sagt det lite tidigare, sa hon och böjde sig ner för att knyta det. Jag kollade mig omkring i parken för att se vart scenen låg.
- Laila!! skrek Tiana plötsligt.
- Vad? sa jag samtidigt som jag vände mig om.
- Det här, sa hon surt och pekade på sitt hår. Det var helt klibbigt och kladdigt av sockervadd. Jag måste ha råkat stöta till henne medans hon knöt skorna och så fick hon det i håret.
- Ooops förlåt, sa jag men det gick inte att hålla inne skrattet och snart stod vi allla tre och skrattade.
- Varför skulle vi gå hit egentligen? sa Tiana när vi stod utanför en dörr på baksidan av scenen.
- Ingen aning, ska jag ringa Harry igen? frågade jag och tog upp mobilen. Men längre än så hann jag inte förrän dörren öppnades och där stod ingen mindre än Harry.
- Hej! Kom in här, sa han och drog med oss in genom dörren. Vi kom in i en lång smal korridor med dörrar längs sidorna.
- Vart är vi på väg? frågade Tiff.
- Till de andra killarna, svarade Harry och öppnade en dörr där det satt en lapp som det stod One Direction på.
När vi kom in i rummet satt Zayn, Liam, Niall och Louis där och spelade något tv-spel.
- Hej! sa alla fyra glatt när de såg oss.
- Vad gör vi här egentligen, borde inte vi stå vid scenen? frågade Tiana
- Jo men vi tänkte att vi kunde hänga här ett tag eftersom det inte börjar förns om en halvtimme, sa Harry och log. Tiana nickade och satte sig på armstödet till soffan.
- Åh! Sockervadd utbrast Niall när han såg vad jag höll i handen.
- Här, du kan få resten om du vill. Jag har ändå ont i magen, sa jag och gav den till honom. Han log stort och började äta. Jag skrattade lite åt honom.
- Vad har hänt med ditt hår? sa Louis till Tiana som satt och försökte få bort det klibbiga från håret.
- Det där, sa hon och pekade på sockervadden som Niall åt av. Jag kunde inte låta bli att flina lite åt henne.
- Du behöver inte ha sockervadd i håret, du är redan söt som socker, sa Harry och blinkade med ena ögat.
- Ha Ha, jättekul Harry sa Tiana sarkastiskt och slog till honom löst.
- Ooohh, svårfångad, sa Louis och alla skrattade. Tiana vart lite röd om kinderna men det var nog bara jag som märkte det.
- Vad spelar ni? frågade Tiff som satt och kollade på när Zayn och Louis spelade.
- Fifa, svarade Zayn som var helt koncentrerad på spelet.
- Ja, vi spelar i lag! sa Niall glatt.
- Okej, Laila och Zayn, Harry och Tiana, Liam och Tiff och sen du och jag Niall, sa Louis. Alla satte sig med sin partner och först körde jag och Zayn mot Harry och Tiana.
- Hur gör man? sa både jag och Tiana när vi fick varsinn kontroll.
- Man passar med den, styr med den här och tacklas med den, förklarade Zayn och pekade på knapparna. Jag och Tiana tittade på varandra och vi tänkte nog samma sak. Hur ska det här gå?
- Shit, hur ska jag komma ihåg allt det här, sa jag och Zayn log mot mig.
- Gör så gott du kan, så hjälps vi åt sa han och jag nickade.
- Kör nu då, sa Louis och spelet sattes i gång.
Zayn hade bollen och passade den till mig. Men precis när jag skulle skjuta kom Harry och tacklade min gubbe och tog bollen. Harry passade Tiana som passade tillbaka och sedan gjorde Harry ettt mål.
- Ja! skrek han och gjorde en high-five med Tiana.
Det stog 1-1 och jag hade bollen.
- Skjut mot mål, Laila! ropade Zayn och jag gjorde som han sa och det blev mål och precs efter det tog matchen slut.
- Snyggt! ropade Zayn och log stort mot mig. Hans leende gick inte att motstå och jag kände hur jag stirrade på honom. Det gick liksom inte att titta bort.
- Neeej! sa Harry och slängde sig på golvet.
- Dålig förlorare, mimade Niall och pekade på Harry och alla skrattade.
Sedan var det Tiff och Liam mot Niall och Louis. Den matchen slutade med att Nialla och Louis vann med 3-0 för att Tiff inte fattade hur man gjorde och bara sprang runt på planen så Liam fick klara sig själv.
Tianas perspektiv
Efter att vi hade spelat tv-spel ett tag satt vi bara och snackade. Laila och Louis verkade komma jättebra överäns och fick hela tiden alla att börja skratta. Själv sa jag inte så mycket, jag lät de andra prata istället. Plötsligt öppnades dörren och killarnas liv vakt, Paul kom in.
- Det börjar om fem minuter så ni måste nog gå nu, och killar ni måste förbereda er, sa han och visade oss ut. Vi sa hejdå till killarna och precis när vi skulle gå ut kände jag en hand på min axel. När jag vände mig om stod Harry där med något i handen.
- Här, vi tänkte att eftersom ni känner oss så kunde ni få de här, sa han och hängde ett nyckelband runt min hals.
- Vad är det för något? frågade jag och han skrattade lite.
- VIP biljetter, så ni får stå längst fram, sa han och log.
- Men det behövde ni int...
- Jo, vi vill att ni ska ha dom, sa han innan jag han avsluta min mening.
- Tack, sa jag och log.
- Varsågod, men du måste gå nu, annars missar du allt sa han och gav mig Tiff och Lailas biljetter. Sedan gick jag ut till Laila och Tiff.
- Där är du ju! Vart tog du vägen? frågade Tiff.
- Jag fick de här, sa jag och höll upp VIP halsbanden.
- Coolt, hur fick du dem? sa Laila.
- Jag har mina kontakter, sa jag och log.
- Äh, försök inte. Vem gav dig dem? sa Tiff.
- Okej då, jag fick dem av Harry, sa jag.
- Tänkte väl, sa Laila och vi skrattade.
Förlåt för sent kapitel men jag är somsagt bortrest och är här för att spendera tid med släkt och vänner. Så jag tar all tid jag kan för att kunna skriva. Hoppas ni gillar det i alla fall själv tycker jag detta kapitel blev lite segt men men. Ha det bra och snälla kommentera! :)
- Nathalie
2012-07-24
Novell: You Are Beautiful To Me
You Are Beautiful To Me - Chapter 22 Sleeping beauties
Previous
- Men tänk så är du säkert en lönnmördare som planerar att döda hela min familj, sa jag på skämt. Han skrattade åt det jag hade sagt och skakade sedan på huvudet.
- Ja man vet ju aldrig, sa han och tittade på mig med en blick som skulle föreställa en mördares.
- Sluta nu, du ser äskig ut ju, sa jag och puttade till honom i sidan.
- Jag ser säkert skitläskig ut men plåster i pannan och famnen full av filtar, sa han och vi skrattade. Han var faktiskt rolig.
Tianas perspektiv
Vi kom in i parken som var helt tom. Det ända som hördes var de andras röster annars var det knäpptyst. Nästan läskigt tyst. När vi kom fram satt Tiff, Laila, Niall, Zayn, Liam och Louis tätt ihop och förskte värma sig över den lilla glöden som fanns kvar på grillen.
- Vad lång tid det tog! sa Tiff när hon såg oss.
- Ellerhur, vi fryser ju snart ihjäl här sa Laila.
- Men nu är vi här i alla fall och vi har filtar, sa Harry och gav en till Laila. Precis när hon hade virat in sig i filten drog Louis bort den från hennes axlar och sprang iväg.
- Hey! ropade Laila samtidigt som hon reste på sig och sprang efter. Louis hade knutit filten till en mantel och sprang nu runt och skrek:
- Super maaaan!! så det hördes över hela parken.
- Louis! Stanna, skrek Laila som sprang efter men han bara skakade på huvudet och fortsatte springa. Vi andra mötte varandras blickar och skrattade. Jag satte mig brevid Tiff och Liam kom och lade en filt över våra axlar. Jag log mot honom och sedan satte han sig brevid Niall. Eftersom vi bra hade fyra filtar fick vi dela två och två. Harry och Zayn delade på en och Niall och Liam delade. Jag kollade efter Laila för att se hur det gick för henne att få tillbaks filten men det gick inte så bra för henne. Hon frös så hon sprang med armarna i kors vilket inte gick så fort så hon var ganska långt bakom Louis. Tillslut var hon tilllräckligt nära honom så hon trampade på filten som släpade i marken. Louis som hade den runt halsen ramlade pladask på magen och inte långt där efter snubblade Laila och ramlade över honom.
- Wäää! Det är ju blött i gräset, skrek Laila.
- Var glad över att du inte lanade i det, muttrade Louis och vi andra kunde inte hålla oss för skratt. Laila flinade åt honom och hjälpte honom upp.
- Ser ut som att vi får dela på den här filten, sa Louis när de kom tillbaka till oss andra.
- Ja det blir väl så, sa Laila och satte sig brevid honom. Det fanns inga spår av rodnad i Lailas ansikte och hon verkade inte alls skämmas över att hon just hade ramlat över självaste Louis Tomlinson. Hade det varit jag så hade mina kinder blivit så röda att de kunde lyst upp hela parken och jag skulle vara sjukt blyg. Men det var inte Laila. Det var en av många saker jag beundrade hos henne. Att hon var självsäker och inte alls lika blyg som jag, hon var liksom så.. hur ska man säga, ''cool'' om ni fattar vad jag menar. Något som jag aldrig skulle bli.
- Vad har du gjort i pannan, du hade väl inget plåster förut? sa Tiff till Harry. Han mötte min blick och jag flinade lite åt honom.
- Jag ramlade och slog i huvudet när jag skulle hämta filtarna, sa han.
- Egentligen var det mitt fel, jag sa aldrig att det var hjul på stolen som han stod på och så snurrade den runt och Harry ramlade, sa jag.
- Jaha jag trodde du hade slagit honom eller något, sa Louis på skämt.
- Som om Tiana skulle göra det, hon vågar ju knappt slå ihjäl en fluga, sa Laila och jag blängde på henne. Niall brast ut i gapskratt och ingen förstod riktigt varför.
- Vad är det som är så kul? frågade Zayn och kollade på Niall som låg på marken och skrattade.
- Jag kan bara föreställa mig hur Tiana står där men flugsmällan i handen och inte vågar smälla flugan, sa Niall och Zayn bara skakade på huvudet.
- Är han alltid sådär? frågade Tiff och höjde på ögonbrynet.
- I Nialls värld är nästan allt roligt, sa Liam.
Jag gäspade och kollade på klockan som visade kvart över ett. Tiff och Zayn hade båda somnat mot mina axlar och Laila satt och snackade med Louis, Niall, och Liam om vilket tuggummi som var godast. Seriöst? Fanns det inget mer intressant att prata om tänkte jag. Vi hade gått hem till oss när det började bli för kallt att vara ute. Det var ju ändå ingen hemma så varför inte.
- Trött? frågade Harry som satt i fåtöljen mittemot mig.
- Mhm sa jag och gnuggade mig i ögonen.
- Killar, det kanske är dags att gå hem? sa Harry och de andra höll med. Jag reste på mig för att följa killarna ut till dörren. Men jag hade glömt Zayn och Tiff som satt lutade mot mig och när jag vände mig om till soffan för att se ifall de hade vaknat kunde jag inte låta bli att skratta. För där låg både Zayn och Tiff med huvudet nedtryckt i soffan och sov som stockar.
- Vilka skönheter, hörde jag Harry säga bakom mig.
- Hur gör vi med honom? sa Laila och pekade på Zayn.
- Såhär, sa Niall och ställde sig brevid Zayn i soffan och började hoppa. De andra killarna gjorde likadant och snart guppade hela soffan upp och ner.
- Zaaayn! Vaknaa! skrek Louis och slog till honom med en kudde. Zayn öppnade sakta ögonen och såg ganska förvånad ut.
- Vad håller ni på med! utbrast han när han märkte att alla stod i soffan.
- Vi väcker dig, sa Harry.
- Ja, men ni gör det inte smidigt direkt, muttrade Zayn.
- Jaja, men nu är du vaken i alla fall, sa Louis och sedan gick vi till hallen. Som den sjusovaren Tiff var låg hon fortfarande och sov helt ostörd av allt som hade hänt.
Lailas perspektiv
Jag vaknade av att solen lös rakt i ansiktet på mig så jag var tvungen att kisa för att se något. Jag reste mig upp och kollade omkring i Tianas rum men det var ingen mer än jag där. Plötsligt hördes ett ljud som lät som att något gick sönder.
- Shit! hörde jag Tiana säga ifrån köket. Vad hade hon nu gjort? tänkte jag för mig själv när jag var på väg upp från maddrassen jag låg på. När jag kom ut i köket satt Tiana på golvet och plockade upp glasskivor från en tallrik.
- Är det såhär ni väcker varandra i det här huset eller? frågade jag och hon vände sig om.
- Förlåt men jag skulle ta ner tallriken och så tappade jag den, sa hon.
- Smidigt.
- Ren klumpighet, sa hon och vi skrattade medans jag hjälpte henne att städa undan det krossade glaset som låg på golvet. Det ringde på dörren och jag och Tiana kollade på varandra.
- Vem kan det va? sa Tiana och jag ryckte på axlarna.
- Gå och kolla du så städar jag bort det som finns kvar sa hon och jag gjorde som hon sa.
När jag kom fram till ytterdörren kikade jag in i det lilla hålet för att se vem det var sedan öppnade jag dörren.
- God morgon, sa Harry och log.
- Hej, sa jag lite förvånat. Vad gjorde han här?
- Förlåt ifall jag väckte er, men jag kom förbi för att säga att vi har ett litet gig på månadag och vi undrar om ni kanske ville komma och kolla?, sa han.
- Såklart vi vill, sa jag och han log.
- Okej så kul, men ta mitt nummer så kan jag ringa och berätta var och när det är, sa han och jag nickade. Jag gav honom min mobil så att han kunde skriva in sitt nummer.
- Sådär, men då ses vi på måndag då sa han.
- Japp, det gör vi.
- Fin pyjamas förrästen, sa han och blinkade med ena ögat. Jag tittade ner på min mega stora t-shirt och mina sov shorts. Snyggt Laila tänkte jag för mig själv.
- Tack fick jag fram och han flinade lite.
- Jag måste gå nu men hälsa Tiff och Tiana, sa han.
- Ja det ska jag göra, hälsa killarna, sa jag innan jag stängde dörren.
- Vem var det? sa Tiana nyfiket när jag kom in i köket.
- Harry, han frågade om vi ville gå på deras gig på måndag och jag sa ja.
- Ja, va kul! sa Tiana och log stort.
- Visst är det. Ska vi väcka Tiff och berätta?
- Ja det gör vi, sa hon och vi gick till Tiffanys rum. Jag öppnade dörren och det första vi gjorde var att slänga oss i Tiffs säng. Men när vi drog bort täcket låg det ingen där. Jag och Tiana kollade frågande på varandra.
- Vart är hon?
- Ingen aning, sa Tiana och skakade på huvudet. Vi satt i Tiffs säng och försökte komma på vart hon var.
- Juste, nu vet jag! ropade Tiana och drog med mig ut ur rummet. Vi kom in i vardagsrummet och jag förstod inte riktigt vad vi gjorde här.
- Ta daa! sa Tiana och pekade på soffan. Där låg Tiff och sov precis som hon hade gjort kvällen innan. Vi brast ut i skratt. Om man kunde tävla i att sova så skulle hon helt klart ta hem första priset.
- Hur kunde vi glömma henne? sa jag.
- Vi måste ha varit väldigt trötta igår, sa Tiana och jag nickade. Vi väckte Tiff och berättade att vi skulle gå på one directions gig och hon blev överlycklig.
Det var kapitel 22 hoppas ni gillar det! Tycker ni att jag kan göra något bättre eller tänka på något speciellt när jag skriver? Var inte rädda för att säga till jag vill ha kritik så att jag kan skriva en så bra novell som möjligt. Måste tacka alla gulliga läsare som tar sig tid att kommentera oxå! Det gör mig så glad :)
Det var kapitel 22 hoppas ni gillar det! Tycker ni att jag kan göra något bättre eller tänka på något speciellt när jag skriver? Var inte rädda för att säga till jag vill ha kritik så att jag kan skriva en så bra novell som möjligt. Måste tacka alla gulliga läsare som tar sig tid att kommentera oxå! Det gör mig så glad :)
- Nathalie
2012-07-15
Novell: You Are Beautiful To Me
You Are Beautiful To Me - Chapter 21 The fall
Previous
Vi åt tillsammans och hade jätteroligt. Niall åt så många korvar att jag tillslut inte orkade hålla räkningen. Jag hade varnat honom om att han skulle få ont i magen om han fortsatte att äta så men det brydde han sig inte om. Alla skrattade och hela gruppen trivdes tillsammans. Vi började lära känna varandra och det slog mig att jag inte kände mig lika blyg när jag var med dem. Louis var en riktig skämtare och även om det han sa inte alltid var kul så kunde jag inte låta bli att skratta ändå. Jag kunde inte heller låta bli att titta på Harry lite då och då. Jag vet inte riktigt varför men jag fick någon obeskrivlig känsla i magen som jag aldrig hade känt när jag tittade på honom.
Tianas perspektiv
När alla inklusive Niall, var mätta så var solen på väg ner. Himlen var ljusrosa och solen sänktes sakta ner bakom husen.
- Titta! sa jag och pekade på den vackra solnedgången. Alla tittade dit jag hade pekat.
- Åh vad fint, sa Tiff.
- Molnen ser ut som sockervadd ju, sa Laila och hon hade rätt. De såg faktiskt ut som sockervadd.
- Men tack, nu blev jag ju sugen på sockervadd bara för det, sa Niall och hon skrattade åt honom.
När solen hade gått ner satte vi oss i en ring runt grillen. Det började bli lite kyligt och jag hade bara shorts och ett linne på mig. Jag drog upp knäna till hakan och satte armarna runt benen för att hålla värmen.
- Vad kallt det blev, sa Laila som att hon hade läst mina tankar.
- Ja, och ni som har så lite på er borde väl frysa ihjäl, sa Harry och tittade på mig som satt ihopkrupen till en boll.
- Men jag vill inte gå in än, sa Zayn.
- Nej inte jag heller, sa Louis och vi andra tyckte likadant.
- Här, ni kan få låna min jumper, sa Liam och var på väg att ta av sig den. Han var så omtänksam.
- Nej, det är lungt. Jag kan gå och hämta några filtar, sa jag.
- Bra idé, sa Laila.
- Men det var omtänksamt av dig ändå Liam, sa Tiff och log mot honom.
Jag reste på mig och skulle precis gå när någon tog tag i min handled.
- Vänta! Jag följer med, sa Harry och log mot mig. Jag nickade och vi gick iväg.
Ingen sa något utan vi bara gick. Jag hade ju aldrig varit ensam med Harry så jag visste inte vad jag skulle säga. Det blev ännu kallare. Jag kände hur hårstråna på mina armar reste sig och satte armarna i kors.
- Du fryser, vill du låna? sa Harry och tog av sig en lite tjockare tröja han hade över sin t-shirt.
- Nej, jag klarar mig. Vi är snart framme, sa jag och han tog på sig tröjan igen.
- Men tack ändå, sa jag och han log. När vi kom fram till porten öppnade han den och lät mig gå in först.
- Tack, sa jag tyst när jag gick in.
- Vi ska till tredje våningen.
- Det visste jag redan, sa han.
- Juste, jag hade glömt det, sa jag och han log mot mig.
Harrys perspektiv
Vi kom fram till dörren där det stod familjen Clains på brevinkastet. Tiana låste upp dörren och vi klev in i hallen. Jag visste inte om jag skulle följa med in så jag sto kvar i hallen och väntade. Jag kollade mig omkring i lägenheten och den var större än jag trodde. Det var ingen annan än vi i där.
- Harry! hörde jag Tiana ropa.
- Aa, svarade jag.
- Kan du komma ett tag?, sa hon och jag tog av mig skorna.
Jag visste inte vart hon var så jag kikade in i alla rum jag passerade. Det första rummet jag tittade in i var ett kök men Tiana var inte där. Jag fortsatte till en korridor med fyra dörrar, två på varje sida. Jag gick till dörren som var öppen och där inne stod Tiana på en stol framför en stor garderob.
- Kan du hjälpa mig?, jag når inte, sa hon och pekade på hyllan högst upp.
- Såklart jag hjälper dig, sa jag och hon hoppade ner från stolen så att jag kunde gå upp.
- Det ska finnas några filtar där uppe någonstans, sa hon. Jag stäckte upp handen och kände något mjukt. Jag drog ut fyra filtar och tog dem i handen. Precis när jag skulle gå ner snurrade stolen runt ett varv så att jag ramlade ner på golvet och stolen rullade iväg. Tiana gav ifrån sig ett ljud och gick fram till mig.
- Hur gick det, sa hon förvånat. Jag satte mig upp och log mot henne.
- Det gick bra, men du kanske skulle ha valt en stol utan hjul, sa jag och masserade min panna som värkte lite.
- Förlåt, sa hon och vi skrattade. Hon hjäpte mig upp och jag tittade på den färgglada högen med filtar som låg på golvet. Tiana tog upp en av filtarna och vek ihop den. Jag gjorde likadant för at hjälpa henne men det gick inte så bra för mig att vika den.
- Det här är svårare än de ser ut, sa jag och försökte vika filten lika fint som Tiana gjorde.
- Här, jag hjälper dig, sa hon och tog den.
- Men shit, du blöder ju! utbrast hon när hon hade vikt ihop filten.
Jag kände på min panna och när jag tittade på mitt finger igen var det blod på det.
- Jag måste ha slagit i huvudet när jag föll ner från stolen.
- Jag hämtar ett plåster, sa hon.
- Nej, det behövs inte.
- Jo, det behövs visst, envisades hon. Sedan gick hon ut ur rummet innan jag hann säga något annat. Hon var verkligen snäll och omtänksam.
Tianas perspektiv
När jag kom tillbaka med ett plåster stod Harry framför min bokhylla och höll en av böckerna i handen.
- Jag är en riktig bokmal, sa jag och han vände sig om.
- Romeo och Julia? sa han och jag nickade.
- En klassiker, jag älskar den boken. Deras kärlek till varandra är så stark och de gör vad somhelst för att få vara tillsammans och...
- Och vadå?
- Nej det var inget. Jag bara babblar på om tråkiga saker. Vad tänkte jag med egentligen. Han bryr sig väl inte om den boken.
- Det var inte tråkigt, faktiskt så var det ganska intressant, sa han och ett leende spred sig över mina läppar.
- Sätt dig, sa jag och pekade på fönstret. Han gjorde som jag sa och jag räckte fram plåstret till honom.
- Eh, skulle du kunna sätta dit det åt mig? Jag ser liksom inte såret, sa han.
- Juste, det tänkte jag inte på, sa jag och satte mig brevid Harry. Jag fick tillbaka plåstret igen och tog bort pappret. Han satte sig lite närmare mig och lutade huvudet framåt så att jag skulle nå hans panna. Jag tog bort lite hår som var i vägen för såret och sedan satte jag fast plåstret. Hans hår var så mjukt och lent och jag vågade inte ens tänka på hur många tonårstjejer som skulle vilja känna på hans lockiga hår. Men här satt lilla jag och var tvungen att röra det bara för att jag hade varit så klumpig och gjort så han slog i huvudet. Ja, det var mitt fel. Hade jag inte tagit en stol med hjul så hade han ju aldrig ramlat. Jag väcktes ur mina tankar när Harry harklade sig och då märkte jag att jag fortfarande hade mina händer på hans panna. Snabbt tog jag bort händerna och tittade ner i golvet. Pinsamt, var det ända jag tänkte.
- Tack, sa han och jag log tillbaka.
- Det var det minsta jag kunde göa. Han rynkade på pannan lite, antagligen för att det kändes ovant att ha ett plåster där. Jag skrattade smått åt det han hade gjort.
- Gör det ont?
- Det svider lite, men jag överlever, sa han.
- Vi kanske borde gå, de andra undrar nog vart vi har tagit vägen, sa jag och han nickade. Jag skulle precis ta filtarna i handen men Harry hann före mig.
- Jag kan ta dem, sa han. Jag log mot honom och sedan gick vi ut till hallen. Jag tog på mig en hodd och släckte alla lampor. Sedan gick vi ut och jag låste dörren.
- Vart var dina föräldrar? Det ar väldigt tomt i lägenheten, frågade Harry när vi hade kommit ut på gatan.
- De är och hälsar på våra gamla grannar i Manchester. Men jag och Tiff ville inte följa med.
- Okej, så ni bodde i Manchester förut?, sa han och jag nickade.
- Men hur länge har ni bott här då?
- I en månad snart, sa jag.
- Hurså?
- Ren nyfikenhet bara, sa han.
- Men tänk så är du säkert en lönnmördare som planerar att döda hela min familj, sa jag på skämt. Han skrattade åt det jag hade sagt och skakade sedan på huvudet.
- Ja man vet ju aldrig, sa han och tittade på mig med en blick som skulle föreställa en mördares.
- Sluta nu, du ser äskig ut ju, sa jag och puttade till honom i sidan.
- Jag ser säkert skitläskig ut men plåster i pannan och famnen full av filtar, sa han och vi skrattade. Han var faktiskt rolig.
Gaahhh! Detta kapitel var en plåga att skriva, varför? Jo, när jag hade skrivit klart det så blev det strömavbrott och inget ting sparades. Lyckat. Så när jag skrev om det dagen efter så glömmer jag såklart att spara det också. Just my luck! Men här är i alla fall kapitel 21 hoppas ni gillar det :)
- Nathalie
2012-07-11
Novell: You Are Beautiful To Me
You Are Beautiful To Me - Chapter 20 Unexpected guests
Previous
'' Sovit gott, Louis?'' frågade jag. Han gjorde tummen upp och jag log tillbaka. Det började blit mörkt och snart skulle vi inte se vad det stod på lapparna längre.
'' Det börjar blir mörkt nu och snart ser vi inte vad vi skriver till varandra'' skrev jag.
'' Sant :( Men det här får vi göra fler gånger'' stod det och jag log.
'' Såklart! Men hejdå och hälsa resten''
'' Ja det ska jag, hej då!'' Hade han skrivit.
Jag vinkade till de en sista gång och sedan gick jag ut ur mitt rum.
Lailas perspektiv
Det var fredagskväll och jag var på väg till Tiana. Hennes föräldrar skulle till några gamla vänner i Manchester och Tiff och Tiana ville inte följa med. Så nu gick jag här och släpade på en propfull väska som vägde hur mycket somhelst (kändes det som i alla fall) för att spendera helgen hemma hos dem. Jag kom fram till porten och släpade upp väskan för trappen. Varför var de tvugna att bo på tredje våningen, tänkte jag medans jag drog väskan efter mig. Tiff öppnade dörren och stracks där efter kom Tiana. Vi gick in till hennes rum och jag slängde mig på hennes säng.
- Så vad ska vi hitta på?
- Vet inte, är du hungrig? sa hon.
- Ja, du anar inte hur jobbigt det var att gå hit och bära på väskan. Hon skrattade åt mig och vi gick ut till köket.
- Vad ska vi laga då? frågade Tiana och jag ryckte på axlarna.
- Tiff! ropade Tiana och hennes röst ekade i hela lägenheten.
- Vad är det? sa hon när hon kom in i köket.
- Laga mat åt oss, sa jag och log. Hon skrattade åt det jag hade sagt.
- Okej men då får ni hjälpa till, sa hon sedan och vi nickade.
- Laila, hämta förkläden, sa Tiff åt mig.
- Ska bli chef, sa jag och vi skrattade.
Jag öppnade ett skåp där det fanns förkläden. Plötsligt ramlade något ut ur skåpet.
- Waah! skrek jag av rädsla och Tiff och Tiana vände sig om. När de väl såg vad som hade hänt brast vi alla ut i skratt. På golvet låg en engångsgrill som hade ramlat ut. Jag fick en idé.
- Vänta lite, kan vi inte grilla?, sa jag och höll upp den lilla grillen.
- Jaaa! sa Tiff och Tiana i mun på varandra och jag log mot dem.
Vi hittade ett paket med korv i kylskåpet och tog fram korvbröd, ketchup, senap och allt man behövde för att grilla.
- Men vart ska vi grilla då? Vi kan ju knappast grilla här inne, sa Tiff.
- Vi går till parken sa Tiana och vi nickade gillande.
Tianas perspektiv
Efter att vi hade packat ner alla saker i en väska gick vi till parken. Det var fortfarande ganska varmt uta även om klockan började närma sig sju. Vi kom fram till parken och gick till den öppna gräsplanen. Även kallad fotbollsplan. Jag tänkte gensat tillbaka på när vi hade spelat fotboll just här. Det var verkligen kul och ännu roligare var det att vinna. Killarna var inte alls som jag trodde de skulle vara, de var mycket snällare. Jag tänkte på när Harry fällde mig och det där Laila hade sagt. Att han gjorde det med flit och att han hade tittat på mig på något sätt. Mina tankar försvann när Laila släppte väskan på marken och satte sig ner i gräset.
- Varför ska alla väskor vara så tunga när jag bär dem? sa hon och pustade ut. Jag bara log och skakade på huvudet. Tiff tog fram grillen och tände den.
När det hade börjat komma glöd på kolen lade vi på tre korvar på grillen. Det var det som fick plats på den lilla ytan. Vi hade lagt fram dynor på gräset så vi kunde sitta runt den lilla grillen.
- Är de klara snart, frågade Laila och petade försiktigt på en korv.
- Nej, inte än. Vi har ju precis lagt på dem, sa Tiff och skrattade.
- Någon har dåligt tålamod, sa jag skämtsamt och Laila log mot mig.
- Här, ta det här sålänge, sa jag sedan och räckte fram en plastmugg med Cocca cola till henne. Hon tog emot muggen och drack upp innehållet direkt. Jag tittade förvånat på henne och hällde sedan upp mer i hennes glas. Vi satt som vanligt och snackade om allt möjligt medans vi väntade på att korvarna skulle bli klara.
- Jag tror det är färdiga nu, sa jag. Laila sträckte sig efter påsen med korvbröd och delade ut ett bröd var till alla.
Jag la en korv i brödet och tog upp ketchup flaskan. Jag hade så länge jag kunde minnas alltid hatat senap. Det luktade så konstigt och smakade lika äckligt som det luktade. Nej, jag var inget inget fan av senap direkt. Medans jag sprutade på ketchup på mig korv tog Laila sin första tugga. Men så fort hennes mun fick kontakt med korven spottade hon ut det hon hade i munnen.
- Ahhh! skrek hon och viftade med handen framför munnen.
- Vad gör du? sa Tiff och rynkade på ögonbrynen.
- Varmt! sa hon innan hon tog upp sitt glas och drack några klunkar. Jag och Tiff brast ut i skratt för att det hade sett så roligt ut.
- Jag brände mig tunga, sa Laila och lipade.
Efter Lailals lilla insident så väntade jag lite med att äta min korv.
Jag hade precis ätit upp min korv när jag hörde fotsteg i gräset. Det lät som att de var på väg mot oss.
- Finns det något kvar till oss kanske? hörde jag en bekant röst säga. Jag vände mig om och där stod Liam, Louis, Zayn, Niall och Harry.
- Ledsen vi åt precis upp allt, sa Laila till Niall som hade frågat. Han gjorde en ledsen min.
- Jag som var så hungrig.
- Hon driver bara med dig, det finns mat kvar. Slå er ner bara, sa jag och visade att de kunde sätta sig.
Niall sken upp i ett leende och satte sig ner vi oss. De andra killarna gjorde likadant. Laila försökte trycka ihop fem korvar på grillen men hon lyckades inte så bra när det bara fick plats tre.
- Går det bra för dig?, sa jag och tittade på Laila.
- Nej, grillen är ju för liten, sa hon och suckade.
- Gör såhär istället, sa Liam och lade korvarna på andra lädden så att de fick plats.
- Tack, sa Laila och han log tillbaka.
Jag mötte Tiffanys blick, hon kollade på mig med stora ögon och jag log tillbaka. Juste, hon visste ju inget om att vi hade träffat killarna flera gånger.
- Vänta, är det bara jag eller ser ni också två stycken Tiana, sa Louis och blinkade några gånger.
- Det här är min tvillingsyster, sa jag och lade handen på Tiffs axel.
- Ja, det syns verkligen, sa Harry.
- Jag heter Tiffany men kallas för Tiff, sa hon och killarna nickade.
- Så, vart är ni på väg, frågade Laila och jag undrade samma sak.
- Vi var bara ute en sväng och så kände Niall doften av grillat så han ledde oss hit, sa Louis och vi skrattade.
Vi åt tillsammans och hade jätteroligt. Niall åt så många korvar att jag tillslut inte orkade hålla räkningen. Jag hade varnat honom om att han skulle få ont i magen om han fortsatte att äta så men det brydde han sig inte om. Alla skrattade och hela gruppen trivdes tillsammans. Vi började lära känna varandra och det slog mig att jag inte kände mig lika blyg när jag var med dem. Louis var en riktig skämtare och även om det han sa inte alltid var kul så kunde jag inte låta bli att skratta ändå. Jag kunde inte heller låta bli att titta på Harry lite då och då. Jag vet inte riktigt varför men jag fick någon obeskrivlig känsla i magen som jag aldrig hanär jag tittade på honom.
Det var kapitel 20 det, tjoho! Har inte haft så mycket inspiration de senaste dagarna men jag hoppas ni gillar det ändå :) Glöm inte att kommentera! Ha det awesome :)
Det var kapitel 20 det, tjoho! Har inte haft så mycket inspiration de senaste dagarna men jag hoppas ni gillar det ändå :) Glöm inte att kommentera! Ha det awesome :)
- Nathalie
2012-07-07
Novell: You Are Beautiful To Me
You Are Beautiful To Me - Chapter 19 Flashing light
Previous
- Men det var hur pinsamt som helst när Harry råkade fälla mig, sa Tiana och jag skrattade.
- Det var det väl inte, han gjorde det säkert med flit, sa jag och blinkade med ena ögat.
- Men sluta! Såg du inte hur röda mina kinder blev eller?
- Jo men det är väl inget, det kunde ha varit värre. Och jag såg nog hur Harry tittade på dig.
- Är du knäpp eller! Det gjorde han inte alls det.
- Du kanske inte såg det, men det gjorde jag, sa jag och Tiana bara skakade på huvudet.
Harrys perspektiv
Jag satt i soffan och kollade på tv i min och Louis lägenhet. Vi hade just kommit hem efter att ha gjort några intervjuer. Klockan var bara åtta men jag kände mig ganska trött ändå. Louis satt brevid mig i soffan och höll på med mobilen men det såg ut som att han skulle somna vilken sekund somhelst. Jag reste mig ur soffan och gick över Louis fötter som var lutade mot soffbordet. När jag kom ut i köket gick jag till kylskåpet för att hämta något att dricka. Men det fanns inget som jag ville ha därinne så jag tog ett glas vatten istället. Sedan fortsatte jag mot mitt rum. Jag tände taklampan i rummet men så fort jag såg hur stökigt det var släckte jag den igen. Jag gick till skrivbordet och hämtade min laptop. Jag tittade ut genom fönstret och kunde se solen som var på väg ner bakom hustaken. Min blick fastnade i ett fönster på andra sidan parken. I fönstret satt Tiana och det såg ut som att hon läste en bok. Jag hittade en ficklampa som låg i byrålådan och riktade den mot hennes fönster. När jag tryckte på knappen lös det rakt in i hennes rum. Hon märkte inget först så jag viftade på ficklampan så att ljuset flög fram och tillbaka på väggarna i hennes rum.
Tianas perspektiv
Jag satt i mitt fönster och läste min bok. The last song var en av mina favorit böcker så det skulle bli lätt att skriva en bokresencion om den i skolan. Plötsligt skymtade jag ett konstigt ljus i ögonvrån. Jag slog ihop boken och lade den år sidan. Sedan kollade jag på väggen och såg ett ljus som såg ut att komma från en ficklampa. Det for fram och tillbaka över väggen och jag undrade vart det kom ifrån. Jag tittade ut genom fönstret och min blick sökte sig till andra sidan parken. I ett av fönstrena på det stora lägenhetshuset lös en lampa med samma ljus som på min vägg. Lampan slocknade och nu kunde jag se en person i fönstret. Jag gick närmare fönstret och såg till min förvåning att det var Harry. Han vinkade till mig och jag vinkade tillbaka. Sedan log han ett sådant leende som bara han kunde när man såg hans tänder och det kom fram smilgropar i hans kinder. Fast jag kunde inte se smilgroparna eftersom han var så långt bort men jag visste att de fanns där. Jag ville prata med honom men hur skulle jag kunna göra det? Vi kunde ju inte direkt öppna fönstrena och stå och skrika till varandra. Jag såg hur han vände sig om och sedan försvann han. Med en suck satte jag mig tillrätta i fönstret igen och öppnade boken där jag hade slutat.
Samma ljus som förut lös på väggen igen och jag tittade mt fönstret där Harry hade stått alldeles nyss. Nu stod han där igen och höll något i handen. Det var ett papper som det stod ''Hej!'' på. Jaha nu fattade jag. Jag rotade fram ett block och en tuchpenna och skrev ''Hey!'' på första sidan.
Jag såg hur han skrev något på sitt papper och sedan höll han upp det mot mig.
''Störde jag?'' stod det och jag drog bort korken från min penna och skrev ett svar.
''Nejdå, jag hade bara tråkigt''.
''Okej va bra, vad läser du?''
'' The Last Song, ska skriva en resencion till den i skolan. Vad gör du då?''
'' Skulle hämta min dator men så såg jag dig och tänkte störa dig lite'' stod det på pappret och jag såg hur han flinade lite.
''Okej då misslyckades du eftersom jag inte blev störd, vart har du de andra då?'' skrev jag.
'' Louis sover väl i soffan och de andra tar det bara lungt i sina lägenheter antar jag''
'' Jaha så Louis och du delar?''
'' Japp, någonsin hört talas om Larry Stylinson?''
'' Haha, nej. Vad är det?'' Skrev jag och skrattade lite för mig själv.
'' Det kallas bromance och våra fans har satt ihop våra namn till det''
'' Aww, fast jag är ju inte så hardcore fan så jag visste inte det''
'' Man kan inte veta allt''
'' Är du säker på att Louis inte sitter och är ledsen för att ni förlorade fotbollen'' Skrev jag men tvekade på att visa upp det. Tänk om han skulle ta illa upp? Nej, det var ju bara på skoj ellerhur? tänkte jag och höll upp blocket. Han log och skrev ett svar.
'' Haha man vet aldrig, så dålig förlorare som han är'' Jag log, vad skönt han tog inte illa upp, tänkte jag.
Vi satt och skrev små meddelanden till varandra ett tag och jag tyckte det var ganska kul. Vi pratade om allt möjligt och trots att vi precis hade lärt känna varandra kändes det som att vi hade känt varandra länge. Jag fick reda på att rummet han satt i var hans eget och att de andra killarna hade sina lägenheter i samma koridor dom dem. Jag satt och skrev ett svar till Harry och när jag höll upp det mot fönstret såg jag att Louis satt brevid honom. Han vinkade och jag vinkade tillbaka.
'' Sovit gott, Louis?'' frågade jag. Han gjorde tummen upp och jag log tillbaka. Det började blit mörkt och snart skulle vi inte se vad det stod på lapparna längre.
'' Det börjar blir mörkt nu och snart ser vi inte vad vi skriver till varandra'' skrev jag.
'' Sant :( Men det här får vi göra fler gånger'' stod det och jag log.
'' Såklart! Men hejdå och hälsa resten''
'' Ja det ska jag, hej då!'' Hade han skrivit.
Jag vinkade till de en sista gång och sedan gick jag ut ur mitt rum.
Så det var kapitel 19! Förlåt om det finns stavfel men jag hann inte läsa igenom. Ett mellan kapitel men allt ska ju inte gå för fort fram ellerhur? Vart har kommentarerna tagit vägen? Skulle va kul att få lite respons så jag får lite koll på om det är några som läser också. Men ha det bra och snälla släng in en kommentar så blir jag glad! :)
- Nathalie
2012-07-05
Novell: You Are Beautiful To Me
You Are Beautiful To Me - Chapter 18 Awesome weather
Previous
- Woohoo! ropade Niall och sprang runt hela planen av lycka.
- Skit! ropade Louis och slog med händerna i luften.
- Det var bara tur, sa Harry och jag kunde inte låta bli att skratta åt dom. Det märktes verkligen att de var tävlingsmänniskor.
- Det är inte kul, vi förlorade ju, sa Harry.
- Men ni beter er som småbarn, sa jag och han flinade.
Tianas perspektiv
Vi satt i en ring på det gröna gräset och bara snackade om allt möjligt. Killarna berättade även att de hade varit i Sverige för att spela in sitt nya album och då passade jag på att berätta att vi älskade deras första singel What makes you beautiful.
- Ja, jag märkte det här om dagen, sa Harry och sneglade på mig och Laila. Då kom jag på det där brevet som jag hade fått och att han hade sett oss när vi hoppade runt i mitt rum.
- Va? Vad snackar ni om? frågade Louis och de andra hängde inte med riktigt.
- Harry såg oss när vi dansade i mitt rum till den låten, sa jag och log smått.
- Om man kan kalla det dansa vet jag inte. Det var nog mer såhär, sa Harry och ställde sig upp och gjorde några knäppa rörelser som fick alla att börja skratta.
- Vadå, så du bor här i närheten? frågade Niall.
- Japp, jag bor där borta, svarade jag och pekade mot mitt fönster som låg ut mot gatan. Alla vände sig om för att titta.
- Är det där ditt fönster? frågade Liam och jag nickade.
- Coolt, du borde ju se nästan hela parken därifrån, sa han.
- Om jag var du, så skulle jag spionera på alla som var i parken, sa Louis och log. Det var ju precis det vi hade gjort. Jag och Laila hade ju ''spionerat'' på dem när de spelade fotboll just här, tänkte jag. Laila och jag kollade på varandra och började skratta. Jag tror vi tänkte på precis samma sak.
- Vad är det som är så kul? frågade Louis och de andra kollade fundersamt på oss.
- Inget, det var inget, sa Laila snabbt. Tack och lov för att hon inte hade sagt något, tänkte jag. Då skulle de kanske tro att vi var värsta galna fansen. Jag väcktes ur mina tankar av att jag hörde någon komma bakom mig.
- Dags att åka killar, hörde jag personen säga. När jag vände mig om för att se vem det var såg jag samma person som hade fångat mig när jag snubblade på pizzerian i söndags.
- Vi som hade så kul, sa Louis och gjorde en sorgsen min.
- Men vi måste åka till intervjun nu, sa han och killarna reste sig upp.
- Vem är de där? frågade Laila.
- Det är Paul, vår liv vakt, sa Zayn.
- Och som ni hörde måste vi gå nu, fortsatte han.
Jag och Laila nickade.
- Okej, hejdå då, sa jag och vinkade till killarna som var på väg ut ur parken.
- Hejdå! ropade de tillbaka och sedan var det bara Laila och jag kvar.
Harrys perspektiv
Jag gick lite efter de andra och var inne i mina egna tankar. Jag tänkte på hur lugna och trevliga Laila och Tiana hade varit. Det kändes liksom som att de inte brydde sig om att vi var kändisar. De var helt normala och var med oss som att vi var helt normala människor, vilket vi är. Sådana personer gillar jag, som inte gör sig till utan bara är sig själva, tänkte jag. Hopppas vi skulle träffas igen. Jag var så inne i mina egna tankar att jag inte märkte att Zayn som gick framför mig hade stannat så jag gick in i honom.
- Vad tänker du på då? sa han när han vände sig om och skrattade åt det jag hade gjort.
- Allt möjligt, sa jag och vi fortsatte mot våran port.
Precis när jag skulle gå in till trapphuset hörde jag någon ropa på mig. När jag vände mig om stod Laila och Tiana där. Jag log när jag mötte deras ansikten.
- Ni, glömde den här, sa Tiana och räckte fram fotbollen som vi hade spelat med.
- Juste, tack, sa jag och tog emot den. Resten av killarna måste ha hört att jag hade stannat för de kom också.
- Hej, vad gör ni här?, frågade Niall.
- Vi lämnade just bollen som ni glömde i parken, sa Laila.
- Eller så kunde ni inte få nog av oss, sa Louis och blinkade. Så typiskt honom.
- Men hur visste ni vart vi bodde?, frågade jag. Hade de kanske sett åt vilket håll vi gick när vi lämnade parken? tänkte jag.
- Jag visste inte, det var Tiana som sa att ni bodde här, sa Laila.
- Ja, ehh.. det var min pappa som skjutsade hem er från flygplatsen förra veckan och jag följde med, sa Tiana.
Nu kom jag ihåg. Det var ju hon som hade suttit i framsätet i bilen när vi skulle åka hem från flygplatsen. Det var Tiana jag hade bytt plats med i bilen.
- Jag sa ju att jag kände igen ditt namn, sa Liam stolt över att han lyckats komma på det.
- Vi satt ju brevid varandra i bilen sen, fortsatte han och Tiana nickade.
De andra verkade också komma ihåg nu.
- Men, vi ska inte störa mer nu, sa Tiana och drog med sig Laila.
Vi sa hejdå och sedan fortsatte vi mot våra lägenheter.
En timme senare satt vi i en stor soffa och väntade på att bli intervjuade.
- Var det någon mer än jag som tänkte på hur Laila och Tiana var mot oss, asså på ett bra sätt, sa jag.
- Nej, jag tänkte också på det, de va liskom normala eller vad man ska säga, sa Louis
- De kändes ganska skönt att de inte var så stora fans, annars vet jag inte hur det skulle ha gått, sa Liam.
- De verkar riktigt schyssta i alla fall, sa jag och de höll med.
Mer han vi inte snacka förrän intervujaren kom och vi kunde börja med intervjun. Vi pratade mest om det nya albumet och vad vi tänkte göra i framtiden.
Lailas perspektiv
Efter att vi hade lämnat tillbaka bollen till killarna gick vi tillbaks till parken. Det var så härligt väder så vi tänkte inte slösa bort det genom att sitta inne. Vi gick mot dammen och satte oss på bänken vi suttit på tidigare. Solen sken rakt på oss där vi satt och det skulle inte förvåna mig om det var 30 grader varmt ute.
- Shit, va varmt det är, sa jag och drog bort lite hår som hamnade i mitt ansikte.
- Men det är skönt, sa Tiana. När jag vände blicken mot henne satt hon och blundade och det syntes att hon njöt av solen.
- Jag tänker inte sitta här och blir stekt,sa jag och satte mig på gräset i skuggan av en buske lite vid sidan av bänken. Tiana kollade upp för att se vd jag höll på med. Hon skrattade smått åt mig och slöt ögonen igen.
- Jag fattar inte hur vi orkade spela fotboll i den här värmen, sa hon.
- Inte jag heller, jag skulle kunna slänga av mig kläderna och hoppa i dammen just nu.
- Och killarna hade ju spelat ännu längre än vad vi hade, sa Tiana.
- Hur orkar folket!
- Men visst var det kul ändå, att spela fotboll med dom, sa jag.
- Ja, du hade rätt. Det var skitkul och dom var ju hur snälla och roliga somhelst.
- Precis och du som inte ville först, vad var du rädd för egentligen?
- Vet inte, jag trodde bara de ville skämta med oss och ha nått att skratta åt, sa hon.
- Men det verkade som att du trivdes med dom.
- Ja, de gjorde jag. Det kändes som att vi hade känt varandra hur länge somhelst och jag tänkte inte alls på att de var känd förns deras liv vakt kom, sa hon och jag nickade.
- Eller hur, jag trodde inte heller de skulle vara så ''down to earth'' som de var. Det var verkligen skönt.
- Men det var hur pinsamt som helst när Harry råkade fälla mig, sa Tiana och jag skrattade.
- Det var det väl inte, han gjorde det säkert med flit, sa jag och blinkade med ena ögat.
- Men sluta! Såg du inte hur röda mina kinder blev eller?
- Jo men det är väl inget, det kunde ha varit värre. Och jag såg nog hur Harry tittade på dig.
- Är du knäpp eller! Det gjorde han inte alls det.
- Du kanske inte såg det, men det gjorde jag, sa jag och Tiana bara skakade på huvudet.
Sorrry för lång väntan men jag har inte hunnit skriva. Så detta kapitel tog mig tre dagar att skriva ihop eftersom jag har fått skriva små delar när jag haft tid. Ett ganska tråkigt kapitel blev det också men det kommer hända saker snart, jag lovar! Glöm inte att kommentera då blir jag glaaaad!! :)
- Nathalie
2012-06-28
Novell: You Are Beautiful To Me
You Are Beautiful To Me - Chapter 17 Let's play football
Previous
Jag tänkte över det hon sa och hon hade rätt, jag var tvungen att sluta vara så blyg.
- Kör till, sa jag och Laila sprack upp i ett leende.
Vi gick tillbaka till killen som stod och väntade på oss.
- Vi är med! ropade Laila och han log.
De andra killarna reste sig upp och de log också. Det här kanske skulle bli roligt ändå, tänkte jag.
Tianas perspektiv
Alla sju stod på fotbollsplanen, om man ens kunde kalla det för fotbollsplan. Det var ju bara ett stort gräsområde och målen bestod av skor som var placerade lagom långt ifrån varandra. Precis så här hade det sett ut när jag såg killarna från mitt fönster för första gången, tänkte jag.
- Vi kanske ska presentera oss, sa killen med brunt halvlockigt hår.
- Eller ni kanske redan vet vilka är?
- Ja, vi vet vilka ni är men vi är inte era största fans direkt så vi vet inte vad ni heter, sa Laila och jag nickade för att visa att jag höll med.
- Men då så, jag är Louis the Tommo Tomlinson, sa han som hade frågat oss om vi ville vara med. Jag och Laila skrattade lite.
- Ni kan kalla honom för Louis, sa en kille som hade svart hår och vi nickade.
- Jag heter Zayn, det där är Niall, Liam och Harry, sa han sedan och pekade på varje person.
- Okej, jag ska försöka hålla koll på vem som är vem, sa Laila och killarna log mot henne. De kollade på henne som att de ville att hon skulle fortsätta.
- Ja, juste! Jag heter Laila, sa hon och log. Jag hoppades på att hon skulle presentera mig också men det gjorde hon inte. Hon stötte till mig löst på armen och gav mig en ''din tur'' blick. Jag kände hur de kollade på mig och väntade på att jag skulle presentera mig.
- Och jag heter Tiana, sa jag och gjorde allt för att låta säker på rösten.
- Hm Tiana, vart känner jag igen det namnet ifrån,sa Liam och såg fundersam ut.
- Okej, jag, Laila och Harry är ett lag och ni fyra är ett lag, sa Louis och parade ihop lagen.
- Vi börjar med boll eftersom vi är färre, sa Harry och alla gick med på det.
- Nu får ni akta er för jag äger på fotboll sa Laila sarkasiskt och jag kunde inte hålla mig för skratt.
Harry passade bollen till Louis och matchen var igång. Eftersom jag inte hade någon bollkänsla alls höll jag mig ganska långt bak hela tiden. Laila hade bollen och skulle precis skjuta när Niall kom och fintade bort henne och sprang iväg med bollen åt andra hållet.
- Hallå där! sa hon och satte armarna i kors.
- Stå inte bara där Laila vi behöver lite hjälp här borta! ropade Louis från andra sidan planen.
Zayn fick bollen av Niall och blev omringad av Louis, Laila och Harry. Han kollade på Liam för han visste inte vad han skulle göra.
- Passa Tiana! ropade Liam och Zayn gjorde som han sa.
Bollen kom rullandes mot mig och när jag hade den vid fötterna hade jag ingen aning om vad jag skulle göra.
- Spring mot mål, skrek Niall. Så jag gjorde som han sa och började dribbla så gott det gick mot mål. Jag hörde hur de andra sprang efter mig och fick lite smått panik. När jag var några meter ifrån sköt jag mot målet. Louis slängde sig efter bollen för att försöka stoppa den men han hann inte och bollen rullade in mellan de två skorna.
- Jaaa! skrek Niall, Zayn och Liam samtidigt och jag hoppade av lycka.
- Bra gjort Tiana! Sa Zayn och gav mig en high five.
- Snyggt sa Laila och såg förvånad ut.
- Kom igen nu, det var visst lite krut i den där tjejen, sa Louis till sitt lag och alla skrattade.
Lailas perspektiv
Vi hade spelat ett tag och det stod 2-2. Jag kände mig stolt över att jag faktiskt hade lyckats göra ett mål. Även om det var menat att jag skulle passa Harry så åkte bollen förbi honom och in i målet istället. Det var riktigt kul att spela med killarna,de var så snälla och roliga. Tiana och jag trodde aldrig att vi hade skrattat så mycket som vi hade gjort.
- Okej, eftersom det står lika nu så vinner det lag som gör det sista målet, sa Niall.
- Kom igen nu team Tommo! Ropade Louis och sprang efter Zayn som hade bollen.
- Sen när fick han bestämma vad laget skulle heta, frågade jag Harry.
- Men det är väl klart vi ska heta team Tommo. Kom igen nu, sa Louis och drog med sig mig.
Harry hade bollen och Tiana kom för att försöka ta den ifrån honom. Vilket inte såg ut att vara det lättaste. Han gjorde någon snygg fint och Tiana ramlade omkull.
- Rött kort! ropade Niall och viftade med armarna.
- Det blir en straff för vårat lag, sa Liam.
- Vadå straff, det var ju inte jag som fällde henne,sa Harry och försökte verka oskylldig.
- Precis, hon ramlade av sig självt, sa jag. För jag ville ju inte riskera att vårat lag förlorade.
- Hallå lite hjälp här, skulle inte skada sa Tiana som fortfarande satt på marken. Det märktes att hon trivdes för annars skulle hon inte våga vara sig själv. Men det var hon nu och hon var inte lika blyg längre.
Harry srtäckte ut handen och drog upp henne.
- Tack, sa hon och han log tillbaka.
- Men det var faktiskt Harry som gjorde så att jag ramlade, sa hon sedan och flinade åt honom.
- Så ska det låta!, sa Liam och gav henne en high five.
- Här hjälper jag dig upp och vad får man tillbaka, sa Harry.
- Sluta vara så barnslig nu Hazza, sa Liam och Harry lipade åt honom.
- Okej då men då måste Tiana köra straffen, sa han.
- Ja, det kommer ju gå bra, sa jag och Tiana slog till mig på armen.
- Kör till, sa hon och Harry passade henne bollen.
- Louis du får stå i mål, sa jag och han sprang iväg till målet.
- Men jag då, sa Harry och gjorde en sorgsen min.
- Du får stå här och heja på honom, sa jag och vi ställde oss vid resten av killarna.
- Kom igen Tiana, du klarar det! ropade Niall.
- Kom igen Tiana missa! ropade Harry för att retas.
- Tack, jag uppsakattar stödet, sa Tiana ironiskt och log mot oss.
- Kommer hon sätta den tror du? frågade Harry mig.
- Om hon har tur, ja. Annars nja, inte så troligt, sa jag och han nickade.
Tiana tog sats och Louis gjorde sig beredd i målet. Hon sprang mot bollen och när hon kom fram sköt hon iväg den. Bollen flög mot målet och alla följde den med blicken. När den närmade sig målet började den sakna ner farten. Louis var på väg att böja sig ner för att ta upp den när den kom rullandes. Men plötsligt rullade den under honom och mellan hans ben och in i målet.
-Neeej! skrek han och satte händerna framför ansiktet.
Tiana vände sig om och sprang till sitt lag där de möttes i en gruppkram.
- Woohoo! ropade Niall och sprang runt hela planen av lycka.
- Skit! ropade Louis och slog med händerna i luften.
- Det var bara tur, sa Harry och jag kunde inte låta bli att skratta åt dom. Det märktes verkligen att de var tävlingsmänniskor.
- Det är inte kul, vi förlorade ju, sa Harry.
- Men ni beter er som småbarn, sa jag och han flinade.
Förlåt för att uppdateringen inte har varit på topp men somsagt så är jag bortrest. Nu har jag i alla fall fått tillgång till internet så nästa kapitel kommer nog upp i början av nästa vecka. Jag blev inte alls nöjd med det här kapitlet men något måste jag ju ge er. Kommentera vad vi tycker så blir jag glad!
- Nathalie
2012-06-24
Novell: You Are Beautiful To Me
You Are Beautiful To Me - Chapter 16 Stop being a coward
Previous
- Nej, tänk och de är där nu också, sa Tiana och vände om för att gå tillbaka. Men jag hann stoppa henne.
- Sluta vara en sån mes Tiana, det är bara nomala människor, sa jag.
- Nej Laila de är ju inte det. De är kändisar och det skulle bli så pinsamt om jag träffade Harry igen och han känner igen mig.
- Du skulle bara hört vad jag sa när han försökte hjälpa mig efter att jag hade ramlat, fortsatte hon.
- Men de är säker inte där och om de är det så kan vi gå någon annan stans, sa jag.
- Okej då, sa Tiana och vi gick in i parken.
Tianas perspektiv
Vi närmade oss det stora svarta grindarna till parken. Jag hoppades verkligen att de inte skulle vara där. Det skulle blir så pinsamt och jag skulle säkert säga något konstigt.
- Vart ska vi då?, frågade Laila när vi hade kommit inanför grinden.
- Vi kan väl sätta oss på bänken där borta, sa jag och pekade på en bänk som stod vid dammen. Laila nickade och vi gick dit jag hade pekat. Jag satte mig ner och Laila satte sig brevid. Dammen var verkligen fin vattnet var klart och dammen var omringad av gröna träd och växter. Vi började prata om allt möjligt. Laila berättade att Brittney skulle ha fest på fredag och att hon hade bjudit massa folk.
- Ärligt talat kunde jag inte bry mig mindre,sa Laila
- Nej ellerhur, hon vill bara ha uppmärksamhet.
- Vi håller oss borta från henne och hon håller sig borta från oss. Enkelt och bra, sa Laila och jag nickade.
När vi hade suttit och pratat ett tag hoppade Laila till helt plötsligt.
- Shit vad rädd jag blev, sa hon.
- För vad?
- Den där, sa hon och pekade på en fotboll som låg i några buskar brevid bänken vi satt på.
Bollen hade landat i buskarna och Laila hade blivit skrämd. Konstigt eftersom jag varken såg eller hörde den.
- Kasta tillbaka bollen! Hörde jag någon ropa. Både jag och Laila vände oss om och såg det jag inte ville se. Det var fem killar som spelade fotboll på gräset. De var ungefär femtio meter bort. Laila reste på sig för att hämta bollen som låg i buskarna. När hon hade lyckats få ut den och skulle vända sig om för att sparka tillbaka den hade en av killarna redan kommit fram till henne. Det var den blonda killen han hette Niall om jag inte mindes fel.
Lailas perspektiv
Precis när jag vände mig om med bollen i mina händer såg jag att det stod någon framför mig. Jag kollade upp på personen och det var en blond kille. Det var han med de blå ögonen som jag träffade på väg till skolan.
- Det verkar som att jag alltid råkar skrämma dig, sa han och log.
- Ja, det verkar så, sa jag och gav honom bollen.
- Tack, och förlåt det var inte meningen att skrämmas igen.
- Det är lungt, jag är bara lite lättskrämd det är allt, sa jag och log mot honom. Han log tillbaka och sedan sprang han iväg till resten av killarna igen.
Jag mötte Tianas blick som såg förvånad ut.
- Vad var det där då? sa hon.
- Har du träffat honom förut?
- Ja, kommer du ihåg när jag berättade att jag hade träffat en kille på väg till skolan. Du vet han som hade så blå ögon, sa jag.
- Juste, nu kommer jag ihåg, sa Tiana. Jag satte mig ner på bänken igen men jag kunde inte låta bli att vända mig om lite då och då för att se när killarna spelade fotboll. Tiana verkade ha glömt att jag sa att vi skulle gå härifrån om de var här men det gjorde inget för mig.
- Sluta glo på dom hela tiden, sa Tiana.
- Jag glor ju inte.
- Jo det gör du, du sitter och vänder dig om som en galning, sa hon och vi skrattade.
- Okej då jag erkänner men kan vi inte gå och kolla på när de spelar? Det börjar ändå bli så tråkigt här.
- Snälla, fortsatte jag och gjorde hundvalpsblicken. Tiana skrattade åt mitt misslyckande att göra den minen.
- Okej då, bara för att min fot har somnat och jag behöver gå lite, sa hon.
Vi gick bort mot den öppna gräsplätten där killarna var. Jag satte mig i gräset och Tiana satte sig brevid. Vi satt ganska nära men de verkade inte bry sig om att vi satt där. De spelade tre mot två. Harry och en kille med ljudbrunt hår var i samma lag och de tre andra var ett lag. När de hade spelat i en kvart ungefär stod det 1-0 till Harrys lag.
- Nu tar vi paus, ropade en kille med svart hår och de andra höll med. De satte sig i en ring i gräset och de började prata om något.
- Vad ska vi göra nu då? sa jag.
- Det var så skönt att sitta här i solen, kan vi inte sitta kvar här ett tag till, sa Tiana.
- Och du som inte ville gå hit först, sa jag och hon flinade åt mig.
- Men tänk om de tycker att vi stör? sa hon.
- Jag tror inte det, de tycker väl bara att det är kul med lite publik, Men om vi skulle störa så skulle de säkert säga till. Tiana nickade.
Tianas perspektiv
Jag kunde inte fatta att jag satt här och kollade på när de spelade fotboll. Om inte Laila hade dragit med mig så hade jag aldrig vågat. Laila var så självsäker tillskillnad från mig som var så sjukt blyg och osäker. Det var en av många saker jag gillade med Laila. Att hon inte brydde sig om vad folk tyckte, hon var bara sig själv. Jag väcktes ur mina tankar av att Laila slog mig löst på armen.
- Tiana, de kollar på oss, sa hon. Jag kollade på killarna och precis som Laila sa så satt de och kollade på oss samtidigt som de sa något som jag inte hörde.
- Konstigt, sa Laila
Plötsligt reste sig en av killarna. Han hade ljusbrunt hår och snedlugg och ett tort léende på läpparna. Det var fört när jag mötte hans blick som jag insåg att han var på väg mot oss. Bara jag inte säger något pinsamt nu, tänkte jag.
- Hej tjejer, sa han och log stort och jag log tillbaka.
- Hej, sa Laila och jag var tyst.
- Jo, jag undrar ifall ni möjligtvis skulle vilja vara med och köra lite fotboll?, sa han.
Laila och jag utbytte blickar. Jag ryckte på axlarna lite oroligt.
- Ursäkta oss lite, sa Laila och drog upp mig från marken. Vi gick bort en liten bit så att han inte skulle höra vad vi sa.
- Så vad ska vi göra, frågade Laila.
- Asså jag vet inte, jag suger på fotboll och kommer troligen skämma ut mig själv.
- Bra då skämmer vi ut oss tillsammans, kom nu, sa hon och drog i min arm.
- Men kan vi inte bara sitta och titta på, sa jag.
- Kom igen Tiana, det är som att du är rädd för killar. De bits ju inte, sa hon skämtsamt.
- Vi gör det här nu, det blir kul. Sluta vara så blyg det kanske hjälper dig att stärka ditt självförtroende.
Jag tänkte över det hon sa och hon hade rätt, jag var tvungen att sluta vara så blyg.
- Kör till, sa jag och Laila sprack upp i ett leende.
Vi gick tillbaka till killen som stod och väntade på oss.
- Vi är med! ropade Laila och han log.
De andra killarna reste sig upp och de log också. Det här kanske skulle bli roligt ändå, tänkte jag.
Ursäkta om det finns stavfel men jag hann inte läsa igenom det. Detta är ännu ett tidsinställt inlägg som jag slängde ihop. Hoppas ni gillar det! Glöm inte att kommentera. Tack! :)
- Nathalie
2012-06-23
Novell: You Are Beautiful To Me
You Are Beautiful To Me - Chapter 15 A letter
Previous
- Hörde ni det där? frågade jag tyst. Tiff och Tiana nickade.
- Tänk om någon har brutit sig in? sa Tiff.
- Sluta va så barnslig det är säker inget farligt, sa Tiana och reste sig upp.
- Vart ska du? frågade jag.
- Jag ska gå och kolla vad det var, svarade hon och gick ut ur rummet.
Tianas perspektiv
Jag gick långsamt genom den knäpptysta lägenheten. När jag kom ut till hallen stannade jag upp för att lyssna efter ljud. Men det var så tyst att man skulle kunna höra en knappnål falla till golvet. Dörren var stängd och låst men för säkerhetsskull gick jag fram till den och tittade in i det lilla kikhålet som fanns. Det ända jag såg på andra sidan var trapphuset. Jag kände att jag stod på något och backade undand för att se vad det var. På golvet framför brevinkastet låg min ipod inlindad i ett papper. Jag tod upp den och såg att det stod något skrivet på pappret så jag satte mig ner och lutade mig mot dörren. När jag hade vecklat upp pappret läste jag vad som stog.
Hej (eftersom jag inte vet vad du heter så börjar det här ganska konstigt)
Du tappade den här tidigare idag när du ramlade i parken. Tänkte att jag skulle lämna tillbaks den så fort som möjligt. Hoppas att det gick bra med bulan och att den inte blev allt för stor. Det var verkligen inte meningen att sparka bollen på dig, förlåt. Du såg i alla fall ut att ha kul med dina vänner när ni dansade. Det var kanske inte så smart att ha öppet fönster,för du vet det finns ju folk som är ute. Helst skulle jag vilja lämna det här personligen men jag ville inte störa. Hoppas du är okej efter det som hände i morse, jag är verkligen ledsen.
ps. Jag hoppas att det är rätt person som läser detta annars blir det nog förvirrande.
/ Harry
Jag tog min ipod i handen och kunde inte sluta att le. Det var riktigt snällt av honom att lämna den och att skriva ett brev. Men om han inte visste vad jag hette så kände han nog inte igen mig från bilen, tänkte jag.
- Tiana, lever du? Hörde jag Laila säga från mitt rum.
- Jadå, jag kommer! ropade jag.
När jag kom in i mitt rum igen såg jag Laila och Tiff sitta på golvat precis som när jag hade lämnat dem.
- Vad var det där ute egentligen? frågade Tiff
- Den här kom igenom brevinkastet, sa jag och höll upp min ipod. Båda såg lika förvånade ut.
- Va? sa de samtidigt.
- Läs det här, sa jag och räckte fram brevet.
- Det här är ju hur gulligt somhelst, sa Tiff när de hade läst klart.
- Men hur visste han att du bodde här, sa hon sen.
- Han hade ju sett oss när vi hoppade runt som galningar här inne, sa jag.
- Gud så pinsamt, sa Laila och vi började skratta.
- Få se på bulan, sa hon och tig tag i mitt huvud. Hon drog med handen över min panna och det gjorde ont när hon nuddade bulan.
- Aj!
- Oj, förlåt. Jag visste inte att den var där, sa hon.
- Men den är väl inte så stor, sa Tiff och tittade på min panna. Jag skakade på huvudet.
- Så, Harry Styles skjöt en boll i huvudet på dig, sa Laila.
- Ja, det verkar som att du inte kommer ifrån honom, sa Tiff och blinkade med ena ögat.
- Äh sluta, det var bara en olyckshändelse. Det kunde ha hänt vem somhelst, sa jag.
- Han verkar vara riktigt snäll i alla fall, sa Laila och vi andra nickade.
Jag hade precis sagt hejdå till Laila och nu satt jag och Tiff i soffan. Klockan var snart nio och mamma och pappa skulle inte komma hem förns om en timme. Jag gäspade och kände hur trött jag var.
- Jag är så trött så jag går och lägger mig nu, sa jag och gick till mitt rum.
När jag kom in i rummet kände jag hur vinden blåste i mitt ansikte. Precis som Harry hade skrivit i brevet så var fönstret öppet. Jag stände det och hämtade ett par pyjamasbyxor och en t-shirt. Sakta lade jag mig ner i sängen och somnade nästan direkt.
Lailas perspektiv
Jag hade precis slängt in mina skolböcker i skåpet när Tiana kom och ställde sig vid mittt skåp.
- Redo för att gå hem? frågade hon.
- Japp, svarade jag och slängde väskan över axeln. Då var måndagens skoldag avklarad nu återstod bara fyra dagar, tänkte jag och suckade. Jag var verkligen trött på skolan vid det här laget.
Vi gick mot dörrarna och när vi kom ut ur skolan sken solen så jag var tvungen att kisa för att kunna se något. Det var ganska varmt för att vara maj.
- Gud vilket fint väder! sa Tiana.
- Håller med, det är inget typiskt London väder direkt.
- Man blir så instängd när man är i skolan, så när man kommer ut känns det som att man är fri, sa Tiana och jag skrattade.
Vi kom fram till Tianas port och jag skulle precis säga hejdå till henne.
- Kan du inte stanna här, så hittar vi på något. Annars blir jag så ensam, sa hon.
- Visst, svarade jag och log mot henne.
Tiana öppnade dörren till lägenheten och en våg av varm luft sköljde ut över oss. Jag gick in i hallen och Tiana stängde dörren.
- Det är ju varmare än i en bastu här inne, sa hon.
- Solen har väl lyst in i fönstrena hela dagen, då blir det så här varmt.
- Vi måste öppna alla fönster så att vi får lite frisk luft.
- Värst vad smart du var idag då, sa Tiana och jag log stolt tillbaka. Sedan sprang vi runt i hela lägenheten och öppnade alla fönster.
- Vill du ha något att äta?, frågade Tiana när vi satt i hennes rum.
- Såklart jag vill, jag trodde aldrig du skulle fråga, svarade jag och hon skrattade åt mitt svar.
Jag följde efter henne ut till köket. Där hittade vi lite kakor och dricka som vi kunde äta. Efter att vi hade ätit upp vårat fika satt vi kvar i köket en stund. Jag kände hur varm jag var och jag skulle kunna göra allt för att få bada.
- Kan vi inte gå ut istället, det är säkert svalare där ute, sa jag och Tiana nickade.
När vi kom ut på gatan blåste det lite. Det var skönt att slippa sitta instängd i den kokheta lägenheten.
- Ska vi gå till parken? frågade Tiana.
- Okej, jag har faktiskt aldrig vart där, sa jag. Jag kom att tänka på sist när vi skulle till parken och det slutade med att vi spionerade på killarna som spelade fotboll.
- Kommer du ihåg sist vi skulle gå till parken, sa jag och flinade.
- Nej, tänk och de är där nu också, sa Tiana och vände om för att gå tillbaka. Men jag hann stoppa henne.
- Sluta vara en sån mes Tiana, det är bara nomala människor, sa jag.
- Nej Laila de är ju inte det. De är kändisar och det skulle bli så pinsamt om jag träffade Harry igen och han känner igen mig.
- Du skulle bara hört vad jag sa när han försökte hjälpa mig efter att jag hade ramlat, fortsatte hon.
- Men de är säker inte där och om de är det så kan vi gå någon annan stans, sa jag.
- Okej då, sa Tiana och vi gick in i parken.
Det blev ett ganska långt kapitel tjoho! Men vad kommer hända i parken? Är killarna där eller inte? Tack för alla fina kommentarer :)
- Nathalie
2012-06-21
Novell: You Are Beautiful To Me
You Are Beautiful To Me - Chapter 14 Pizza time
Previous
Jag gick till Tiffs rum brevid och frågade om vi skulle laga lunch. Men hon hade än bättre idé.
- Kan vi inte bara köpa pizza?, sa hon.
- Okej sa jag och gick för att hämta telefonen. Tio minuter senare var vi på väg för att hämta pizzorna som vi hade beställt.
Tianas perspektiv
Vi gick mot pizzerian som låg i slutet av våran gata. Jag hade pratat med Laila om att hon skulle möta oss, så skulle vi äta tillsammans sen. När vi bara var några meter bort från pizzerian kunde jag se Laila som stod och vinkade. Hon gav oss varsin kram och sedan gick vi in för att hämta det vi hade beställt. Det var inte så mycket folk där inne så kön var inte så lång. Det stod bara en person före oss. När det var våran tur sa Tiff vad vi skulle ha och mannen i kassan hämtade våra pizzor.
- Varsågod och smaklig måltid tjejer, sa han med italiensk brytning.
Tiff gav honom pengarna och jag tog de båda pizzorna. Laila berättade om något som hon hade gjort dagen innan och jag var så koncentrerad på att lyssna på det hon sa så jag kollade inte vart jag satte fötterna. Plötsligt snubblade jag på tröskeln till dörren och samtidigt som jag föll framot öppnades dörren så jag flög rakt ut men som tur var lyckades personen som stod på andra sidan fånga mig. Jag kollade upp på personen som höll ett fast grepp om mina armar. Det var en man med mörkt kort hår.
- Ursäkta, sa jag snabbt och backade några steg.
- Ingen fara, sa han och log.
Tiff och Laila kom ut och frågade om jag var okej.
- Hur gick det med pizzorna då? frågade Laila. Typiskt henne att fråga om maten hade klarat sig. Jag skrattade lite åt henne.
- De är i tryggt förvar, sa jag och klappade på kartongerna i min famn.
Laila nickade nöjt och jag och Tiff skrattade ännu mer.
-
- Snyggt fångat Paul! hörde jag någon säga. Jag vände mig om och såg fem killar som stod brevid dörren och skrattade smått. Det var Harry och de andra killarna från bandet. Shit, tänkte jag. De var på väg in genom dörren. Min blick mötte Harrys och han log mot mig. Jag log försiktigt tillbaka och på bara några sekunder var mina kinder röda. Varför skulle jag ha så lätt för att rodna? Och varför rodnade jag alltid vid fel tillfälle? Jag vände mig om till Laila och Tiff och signalerade att vi skulle gå.
-
På vägen hem överröstes jag med frågor.
- Var inte det där dom? frågade Laila. One direction hade nu mera fått namnet ''dom'' i våra konversationer.
Jag svarade med ett enkelt mhm.
- Men varför sa du inget till Harry? frågade Tiff sedan.
- Varför skulle jag? Jag känner ju honom inte ens.
- Men jag såg nog hur han tittade på dig, sa Laila och Tiff nickade instämmande.
- Äh, sluta nu. Sa jag och slog till henne på armen.
Lailas perspektiv
När vi kom hem till Tiff och Tiana sette vi oss vid tv:n och började äta våran pizza. Det smakade hur gott somhelst.
- Vilken tur att pizzan blev räddad, sa jag och tog en tugga. Tiff och Tiana bara skrattade åt mig.
- Men vadå, bara för att jag älskar det.
- Asså gud jag kan inte sluta tänka på att vi såg one direction, sa Tiff.
- Jag vet, de är så snygga i verkligheten, sa jag och de andra höll med.
-
Efter att vi hade ätit upp våran lunch satt vi bara i soffan och snackade om allt möjligt. Vi kunde verkligen prata om allt mellan himmel och jord. Det började med att vi pratade om några lärare på skolan som vi inte tyckte om och en halvtimme senare satt vi och pratade om hur konstiga djur grodor är.
- Men de har ju liksom inga öron, sa Tiana och vi började skratta.
- Men asså seriöst varför har inte grodor öron? frågade jag.
- Ingen aning, sa Tiff och ryckte på axlarna.
Vi hade suttit och snackat bort hela eftermiddagen och klockan var snart sju. Plötsligt ringde telefonen och jag hoppade till. Tiana sprang till hallen för att svara.
- Vem var det? frågade Tiff när hon kom tilbaka.
- Det var pappa. Han sa att han skulle kom hem sent ikväll så vi får fixa middag själva.
Jag kollade på klockan som var några minuter över sju.
- Jag kanske ska gå hem nu, sa jag och reste mig upp. Men plötsligt drog Tiana ner mig i soffan igen.
- Nehe du, du går ingen stans. Du ska stanna här och laga mat med oss, sa hon och log.
- Okej då, ni ska bara veta hur bra jag är på att laga mat.
Vi bestämde oss för att laga något lätt så det blev spagetthi med köttfärssås. Jag och Tiana lagade kötfärssåsen medans Tiff fick i uppgift att hålla koll på spagetthin som kokade. Efter en timme ungefär var maten klar och vi satte oss ner vid bordet för att äta.
-
Gud så mätt jag är! Sa Tiff och klappade sig på magen.
- Håller med, sa Tiana.
- Sätt på lite musik, ropade jag och Tiana reste sig från sitt fönster där vi satt.
- Jag ska bara hämta min ipod för där jag har fler låtar än på mobilen, sa hon och gick bort till sitt skrivbord.
Hon letade på skrivbordet och i alla lådor men det såg inte ut som hon hittade den.
- Jag hittar inte min ipod, sa hon.
- När hade du den senast då? frågade Tiff.
- Så sent som i mosre, när jag var ute och sprang.
- Ja, den ligger säkert kvar i fickan på mina byxor, sa hon sedan och sprang ut ur rummet. Men hon kom tillbaka utan ipoden.
- Vart kan den ha tagit vägen? sa hon och kliade sig i huvudet.
- Jaja den kommer väl fram nån gång, sa Tiff och Tiana nickade.
- Jag sätter på radion istället, sa Tiana.
När hon tryckte på knappen började en låt spelas och alla tre ställde sig upp och började dansa. Efter bara några sekunder blev det alldels för varmt inne i Tianas rum så jag öppnade fönstret lite. När vi hade hoppat runt och dansat ett tag spelades what makes you beautiful. Vi sjöng med i låten och hoppade runt i rummet som vi nästan alltid brukade göra när vi lyssnade på den låten. Våra dansmoves var kanske inte de bästa men vi hade kul och det var huvudsaken. Efter att vi hade dansat ett tag tog skrattet över och vi lade oss ner på golvet. Musiken tystande och vårat skratt ekade i hela lägenheten.
-
Plötsligt hördes ett ljud som inte var vårat skratt. Det kom från hallen. Alla slutade skratta och tittade förskräckt på varandra.
- Hörde ni det där? frågade jag tyst. Tiff och Tiana nickade.
- Tänk om någon har brutit sig in? sa Tiff.
- Sluta va så barnslig det är säker inget farligt, sa Tiana och reste sig upp.
- Vart ska du? frågade jag.
- Jag ska gå och kolla vad det var, svarade hon och gick ut ur rummet.
Vad tycks? Det var några som gissade att Tiana skulle träffa killarna på pizzerian vilket var helt rätt! Men vad kan det vara som skrämde tjejerna?
Vad tycks? Det var några som gissade att Tiana skulle träffa killarna på pizzerian vilket var helt rätt! Men vad kan det vara som skrämde tjejerna?
Uppdatreingen kommer inte vara på topp de kommande tre dagarna för jag åker till Thailand i morgon. Men jag kommer ha tillgång till internet så några kapitel kommer ni få när jag är borta. Jag har också gjort några tidsinställda inlägg som kommer upp i helgen. Ha det bra och glöm inte att slänga in en kommentar. Jag blir superglad då!
- Nathalie
2012-06-16
Novell: You Are Beautiful To Me
You Are Beautiful To Me - Chapter 13 Knock out
Previous
Jag och Tiana satt i fönstret i hennes rum och tittade ner på killarna som spelade fotboll i parken. En av killarna som hade svart hår gjorde mål och de som var i hans lag gjorde en liten segerdans. Både jag och Tiana började skratta.
- Är det bara jag som känner mig som en stalker här eller? Sa Tiana
- Nej, men det är ju ganska kul eller hur. Tiana nickade och vi började skratta igen.
Tianas perspekiv
Det var sömdagsmorgon och solens strålar pressade sig igenom persiennen till mitt fönster. Klockan var tio så jag bestämde mig för att gå upp. Med tunga steg släpade jag mig ut till vardagsrummet och slängde mig i soffan. På soffbordet stod det en skål med popcorn från gårdagen. Jag sträckte mig efter skålen och åt upp de sista popcornen som fanns kvar. Jag satt där ganska länge för jag orkade verkligen inte gå och fixa frukost. Vad lat jag har blivit tänkte jag och gick ut till köket för att göra en kopp te. På köksbordet låg det en lapp som var från mamma. Det stod att hon skulle komma hem senare än vanligt idag men att pappa skulle hinna i tid till middagen iallafall. Precis när jag hade satt på vattenkokaren kom Tiff ut i köket.
- God morgon, sa hon och öppnade kylskåpet.
- Sovit gott, frågade jag och hällde upp tevattnet i min kopp.
- Jodå, förutom att jag låg och grubblade över det du berättade igårkväll.
Jag hade berättat samma sak för Tiff som jag berättade för Laila för ett par dagar sedan.
- Jaha, vad tänkte du på då? frågade jag.
- Att min syrra har träffat one direction! Ropade hon så det ekade i rummet och vi båda började skratta. Sedan fortsatte jag med mitt te och vi satt och pratade vid köksbordet.
-
Det var ett strålande väder ute och eftersom jag kände mig så slö bestämde jag mig för att ta en joggingtur. Jag bytte om till ett par shorts och ett linne och satte upp håret i en hög hästsvans. Ute i hallen rotade jag fram mina träningsskor som jag inte hade använt på länge. I hopp om att de fortfarande skulle passa satte jag på mig dem. Vilken tur, de passade tänkte jag.
- Jag går ut och springer! ropade jag till Tiff som svarade med ett okej.
-
När jag kom ut genom porten satte jag i mina hörlurar och lade ner min ipod i fickan. Jag började springa lätt i takt till musiken. Solen värmde min kropp och det kändes verkligen skönt att få komma ut och röra på sig. Jag sprang mot parken och tänkte springa ett varv runt dammen som fanns där. Det var ganska mycket folk i parken. Folk rastade sina hundar, massa barn sprang runt och lekte med varandra och alla bara njöt av vädret. När jag hade kommit halvvägs runt dammen började What makes you beautiful spelas i mina hörlurar och jag fick massa ny energi. Jag var så inne i musiken och det jag gjorde så jag stängde ut allt som var runt omkring mig. Plötsligt kände jag hur något träffade mig i huvudet och jag föll ner på marken.
-
Mina ögon öppnades och jag blinkade några gånger. Jag låg på marken och såg ett ansikte framför mig. Ett ansikte jag kände igen. Hans gröna ögon tindrade i solljuset och de bruna lockarna hängde i ansiktet på honom när han stod böjd över mig.
- Är du okej? frågade han.
- Vad hände egentligen?
- Jag råkade skjuta en fotboll i huvudet på dig av misstag. Det var verkligen inte meningen, sa han och sträckte fram handen. Jag tog tag i den och han drog upp mig från marken.
- Jag hoppas att jag inte gjorde dig illa.
Mitt huvud dunkade och det gjorde lite ont i pannan så jag satte handen på den.
- Men du är lite röd där, sa han och drog med fingret över min panna. Jag kände hur min kinder långsamt ändrade färg.
- Det blir nog en bula, fortsatte han.
- Men det är lugnt. Mitt... skallben är ganska... hårt så jag tål en smäll eller två, sa jag.
Vad fan höll jag på med, tänkte jag. Varför var jag alltid tvungen ett säga så knäppa saker när jag blev nervös. Han skrattade smått åt det jag sa och mina kinder blev ännu rödare. Bra gjort Tiana, där stod jag röd som en tomat och pratade om hur starkt mitt skallben var.
- Jag måste nog gå nu... och lägga lite is på du vet..bulan. Ååhh varför kan jag aldrig hålla min stora trut tänkte jag. Jag ville bara slå till mig själv.
- Men tack för att du frågade hur jag mådde.
- Ingen orsak, och förlåt för att jag sköt bollen på dig, sa han och log ett léende som fick mig att smälta inombords. Jag kom på mig själv med att stå och stirra på honom så jag vände mig fort om och sprang snabbt därifrån. När jag vände mig om märkte jag att resten av killarna stod lite längre bort och antagligen hade sett allt jag gjorde. Varför skulle jag alltid lyckas skämma ut mig själv.
-
Jag kom ut ur badrummet och gick till mitt rum för att ta på mig kläder. Ett par ljusrosa shorts och ett vitt lspetslinne låg på min skrivbordsstol så jag satte på mig det. Sedan satte jag mig i mitt fönster med min laptop i knät.Jag loggade in på skype och såg att Alexis var inloggad.
- Hej, sa hon och jag log. Det var kul att få höra hennes röst igen.
- Tja! Vad händer? frågade jag.
- Pluggar till ett matteprov jag har i morn, sa hon och suckade.
- Lycka till, du som är så bra på att plugga sa jag lite retsamt och vi skrattade.
- Men hur är det i London, och på den nya skolan. Stött på några snygga killar? frågade hon. Det var så typiskt Alexis att ställa en sådan fråga.
Jag kunde inte låta bli att tänka på Harry.
- Du ska bara veta, killarna här i London är sjukt snygga, sa jag.
När vi hade snackat i nästan en timme så var hon tvungen att återgå till pluggandet. Så jag sa hejdå till henne och när jag stängde igen laptopen hörde jag hur min mage kurrade.
-
Jag gick till Tiffs rum brevid och frågade om vi skulle laga lunch. Men hon hade än bättre idé.
- Kan vi inte bara köpa pizza?, sa hon.
- Okej sa jag och gick för att hämta telefonen. Tio minuter senare var vi på väg för att hämta pizzorna som vi hade beställt.
Tack för alla fina kommentarer jag får. Seriöst jag blir verkligen skitglad :) Ska försöka hålla uppdateringen igång så gott det går under sommaren. Vad tckte ni om detta kapitel då? Let me know! Tack igen för att ni kommenterar :)
Tack för alla fina kommentarer jag får. Seriöst jag blir verkligen skitglad :) Ska försöka hålla uppdateringen igång så gott det går under sommaren. Vad tckte ni om detta kapitel då? Let me know! Tack igen för att ni kommenterar :)
- Nathalie
2012-06-13
Novell: You Are Beautiful To Me
You Are Beautiful To Me - Chapter 12 Explaining
Previous
Laila hade märkt att jag blev chokad och jag väktes ur mina tankar när hon viftade med handen framför mitt ansikte.
- Hallå! Tiana, Det ser ut som att du har sett ett spöke eller något, är du okej? Jag blinkade några gånger för att komma tillbaka till verkligheten.
- Jadå jag mår bra, blev bara lite chokad över att se musikvideon. Den var skitbra ju, sa jag och log.
Jag tänkte att i skolan kanske inte var det bästa stället att berätta för Laila vad som hade hänt så jag sa inget tilll henne. Men jag skulle berätta och nu ville jag verkligen berätta det för henne.
Tianas perspektiv
Skolan hade precis slutat för dagen och jag och Laila var på väg hem till mig. Tiff skulle till stan med några från hennes klass så hon gick inte med oss idag. Hela dagen hade Laila försökt få mig att berätta men jag hade fortfarande inte sagt något. Jag låste upp dörren och vi gick in.
- Hallå!, ropade jag så att det ekade i hela lägenheten och som vanligt fick jag inget svar.
- Ingen hemma, vilken överraskning, sa Laila ironiskt.
Vi tog av oss ytterkläderna och gick till köket. Laila satte sig vid bordet och jag satte mig på köksbänken.
- Så, tänker du berätta snart? för jag håller på att dö av nyfikenhet. Jag skrattade åt att hon så gärna ville veta.
- Okej, men du kommer aldrig att tro mig.
- Jaja, det tar vi sen. Berätta nu, sa hon och jag nickade.
- Jo, du vet att pappa och jag åkte till nöjesparken i lördags, började jag. Hon nickade och jag fortsatte.
Jag berättade om hur jag hade trängt mig förbi fansen och att jag bytte plats med Harry i bilen. Men jag hade ännu inte sagt något om att det var killarna i onde direction. Än så länge hade Laila bara nickat och sagt ''aha'' eller ''mhm'' men när jag berättade att det var killarna jag hade sett från mitt fönster satte hon handen framför munnen av förvåning.
- Men shit Tiana! Hur stor är chansen att det var samma killar som du redan hade sett! sa hon och jag bara skrattade åt hennes reaktion. Jag fortsatte att berätta om när jag hade somnat och att killen jag satt brevid hade väckt mig.
-
Efter ungefär tio minuter hade jag berättat allt som hänt men jag hade fortfarande inte sagt att det var one direction.
- Wow! Synd bara att du somnade i bilen. Jag menar annars kunde du ju ha snackat med dom.
- Fast jag tror inte jag skulle vågat snacka med dom även om jag var vaken, sa jag och tittade ner i golvet.
- Men nu undrar jag en sak till, sa Laila.
- Vad hände på musiklektionen när vi kollade på musikvideon? Du blev helt ställd och jag tror inte att det var för att videon var så bra som du sa. Hon hade helt rätt. Laila kunde se på mig när jag ljög.
- Kom igen Tiana, du suger på att ljuga, fortsatte hon.
- Okej, men du kommer aldrig att tro på det jag ska säga nu.
- När vi kollade på videon förut så kände jag igen personerna som var på skärmen. Det var samma killar som jag hade åkt i bilen med i lördags, sa jag. Det blev tyst i några sekunder. Sedan gjorde Laila en min som tydde på att hon hade blivit lika förvånad som jag. Hon satt där och gapade och allt jag kunde göra var att skratta åt henne.
- Men berättade du för dom att du hade sett de från ditt fönster? frågade hon plötsligt.
- Nej självklart inte, då skulle det ju låtit som att jag var värsta stalkern eller något, sa jag och skrattade.
- Men tror du på mig? sa jag och höjde ena ögonbrynet.
- Såklart jag gör, vem skulle ljuga om en sådan sak. Men herregud Tiana du har träffat One direction! ropade Laila och började hoppa runt i köket.
- Ja, fast jag visste ju inte att det var dom, sa jag och suckade.
-
Lailas perspektiv
Det hade tagit lite tid för mig att tänka över det Tiana just hade berättat men jag var glad för hennes skull. Vi hade precis kollat på musikvideon en gång till och jag hade upptäckt att den blonda killen var samma person som även jag hade stött på för några dagar sedan. Tiana sa att han hette Niall och hon hade också hört att killen med det bruna lockiga håret hette Harry.
-
-Så vad ska vi hitta på nu då?, frågade Tiana när vi hade suttit vid hennes dator ett tag.
Jag kollade ut genom fönstret och möttes av ett strålande väder.
- Vi kan väl gå ut lite, sa jag sedan och Tiana nickade.
Vi gick till hallen för att ta på oss skorna, det var så varmt ute så jag tog ingen jacka. När vi kom ut på gatan bestämde vi oss för att gå till parken. Vi snackade om hur vi skulle göra med låten som vi hade valt till musiken men precis när vi svängde in mot ingången till parken stoppade Tiana mig. Hon tog tag i min arm och drog mig bort till närmsta bil.
- Vad håller du på med? sa jag när vi stod bakom bilen.
- Såg du inte vilka det var eller? sa Tiana och pekade mot parken. Jag kikade igenom rutan på bilen så jag kunde se parken och där såg jag fem killar som spelade fotboll. De var på samma ställe där jag hade träffat Niall.
- Men shit, Tiana det är ju dom! Kom vi går fram och hälsar, sa jag och tog tag i hennes arm.
- Är du galen! De vet ju inte att jag också bor här och om jag hälsar på dom nu så tror de väl att jag är ett galet fan.
- Och de kommer väl inte ihåg mig, lade hon till.
- Men vad ska vi göra då? Vi kan ju inte stå här hela dan, sa jag och satte armarna i kors.
- Jag vet ett ställe där vi kan kolla när de spelar, sa Tiana och blinkade med ena ögat. Jag nickade gillande och vi gick tillbaka hem till henne.
-
Jag och Tiana satt i fönstret i hennes rum och tittade ner på killarna som spelade fotboll i parken. En av killarna som hade svart hår gjorde mål och de som var i hans lag gjorde en liten segerdans. Både jag och Tiana började skratta.
- Är det bara jag som känner mig som en stalker här eller? Sa Tiana
- Nej, men det är ju ganska kul eller hur. Tiana nickade och vi började skratta igen.
Blev inte alls nöjd med det här kapitlet och själv tycker jag att det blev lite rörigt. Men det är bara att fråga om det är något ni inte förstår eller undrar över. Har sommarlov nu också vilket är awesome!! Måste bara säga tack till alla söta människor som kommenterar, jag blir verkligen skitglad av det! Så fortsätt med det så kommer nästa kapitel upp snart :)
Blev inte alls nöjd med det här kapitlet och själv tycker jag att det blev lite rörigt. Men det är bara att fråga om det är något ni inte förstår eller undrar över. Har sommarlov nu också vilket är awesome!! Måste bara säga tack till alla söta människor som kommenterar, jag blir verkligen skitglad av det! Så fortsätt med det så kommer nästa kapitel upp snart :)
- Nathalie
2012-06-10
Novell: You Are Beautiful To Me
You Are Beautiful To Me - Chapter 11 The video
Previous
Jag hade sprungit in i mitt rum i ett försök att rymma från Tiff men hon var mig hack i häl och snart slog hon till mig med en kudde. Jag satte mig ner i mitt fönster och Tiff fortsatte att slå mig med kudden så mitt hår blev helt ruffsigt. Efter ett tag var vi båda trötta så vi satte oss i fönstret för att ta det lite lugnt. Min blick sökte sig ut genom fönstret till andra sidan parken och till porten där killarna som pappa och jag hade skjutsat tidigare gick in.
Det var något med de där killarna som gjorde att jag inte kunde sluta tänka på dom.
Lailas perspektiv
Jag rundade hörnet på gatan och gick som vanligt mot mötesplatsen där vi alltid träffades för att gå till skolan. Det var ganska blåsigt ute så vinden förstörde min frisyr som jag hade kämpat med i morse.När jag passerade staketet brevid parken kom jag att tänka på den där killen jag hade träffat. Han med det blonda håret och magiskt blåa ögon. Jag skymtade Tiff och Tiana borta vid deras port och ökade takten. Tiana hade något hon skulle berätta för mig och nyfiken som jag var kunde jag inte vänta på att få reda på det.
Vi kramade om varandra och började gå mot skolan. Tiff och Tiana berättade om vad de hade gjort med sina föräldrar i helgen och jag var glad för deras skull. Att de hade fått spendera tid med sina föräldrar som nästan aldrig var hemma på dagarna. Tiana hade fortfarande inte berättat det som var så viktigt och nu ville jag vekligen veta.
- Men Tiana, vad var det som var så viktigt som du skulle berätta? frågade jag. Tiff kollade på oss med en frågande blick.
- Vi tar det sen, sa Tiana.
Men jag ville ju veta nu.
-
När vi kom fram till skolan gick Tiff och Tiana till sina skåp på övervåningen och jag fortsatte till mitt som låg på nedervåningen. Jag låste upp skåpet och på schemat stod det att första lektionen var Matte så jag tod fram matteboken och styrde stegen mot övervåningen för att möta upp Tiana. Hon stod vid sitt skåp när jag kom upp för trappan, så jag smög långsamt mot henne. När hon hade stängt sitt skåp och precis skulle vända sig om hoppade jag fram och skrek
- Buuu!
Hon hoppade till och var nära på att tappa sin mattebok. Jag började skratta och hon slog till mig på armen.
- Fy vad du skräms, sa hon och det syntes att hon försökte hålla in skrattet.
- Du är så lättskrämd så det är sorgligt, sa jag och fortsatte skratta. Hon skrattade också och vi gick in i klassrummet.
-
Det var lunch och vi satt vid fönstret där vi alltid brukade sitta. Hela dagen hade jag försökt få Tiana att berätta det som var så viktigt men eftersom jag hade skrämt henne på morgonen så hämnades hon på mig genom att inte berätta. När vi båda hade ätit klart gick vi bort mot musiksalen för att ha musik.
-
Vår musiklärare Mr. Scott sa åt oss att vi skulle bilda en grupp med två till tre personer och välja en låt som vi sedan skulle lära oss att spela. Jag och Tiana mötte varandras blickar som att det var självklart att vi två skulle bilda en grupp. Vi satte oss tillsammans och funderade på vilken låt vi skulle välja.
- Vi måste välja en ganska lätt låt eftersom vi ska kunna spela den, sa Tiana och jag nickade instämmande.
- Och om vi väljer en låt som vi kan så blir det lättare att lära sig spela den, sa jag. Båda två satt och tänkte ett tag och plötsligt såg jag hur Tiana log mot mig.
- Den där minen betyder att du har en idé, sa jag och hon nickade ivrigt.
- What makes you beautiful! sa hon. Att vi inte kom på det tidigare, tänkte jag.
- Såklart vi ska ha den låten! Jag ropade på Mr. Scott och vi berättade vilken låt vi ville ha. Han sa att vi skulle spela den för honom först så kunde han fixa ackord och sådant till den. Vi fick låna hans dator och söka upp den på You tube. När vi sökte hittade vi musikvideon till den.
- Jag har aldrig sett videon till åten, sa jag.
- Inte jag heller, jag visste inte ens att det fanns en video, sa Tiana och vi båda var förväntansfulla över att se den. Mr. Scott hjälpte några andra elever så jag och Tiana bestämde oss för att kolla på videon först.
Jag klickade på play och introt till låten började.
-
Tianas perspektiv
Laila klickade på play och musiken startade. När första versen började såg jag ett ansikte jag kände igen. Det var han jag hade suttit brevid i bilen i lördags. När andra versen började såg jag att det var Harry som sjöng. Ja, jag kom ihåg hans namn.Efter ett tag hade jag även sett de andra tre killarna. Han med svart hår, killen som hade haft pyjamasbyxor på sig och den blonda killen. Jag tappade hakan, allt jag kunde göra var att stå och stirra på skärmen med en min som säkert såg hur konstig ut som helst men jag blev verkligen förvånad. Jag insåg att jag hade suttit i samma bil som One Direction. Jag hade pratat med två personer från One Direction. Lilla jag hade praktiskt taget träffat One Direction.
-
Fast utan att veta att det var dom. Jag hade inte haft den blekaste aning om vilka de var. Men det är klart, jag var ju inte deras största fan direkt så det var kanske inte så konstigt att jag inte kände igen dem. Men ändå, jag hade träffat killarna som sjöng låten som hade förstärkt mitt själförtoende och som nu var min absoluta favorit låt. Men varför hade inte pappa sagt att det var killarna i One direction som vi skulle skjutsa, eller visste inte han heller vilka det var? Tusentals tankar och frågor susade runt i mitt huvud. Nu förstod jag också varför det hade varit så mycket folk på flygplatsen. Det var fans som stod och väntade på att kilarna skulle komma ut. Allt föll på plats nu. Då var det alltså inte så konstigt att de flesta blängde surt på mig när jag fick gå in bakom dörrarna i ankomsthallen där killarna var. Alla de tjejer som stod där skulle göra vad som helst för att bara få en glimt av killarna och så hade jag åkt i samma bil som de utan att veta vilka de var.
-
Laila hade märkt att jag blev chokad och jag väktes ur mina tankar när hon viftade med handen framför mitt ansikte.
- Hallå! Tiana, Det ser ut som att du har sett ett spöke eller något, är du okej? Jag blinkade några gånger för att komma tillbaka till verkligheten.
- Jadå jag mår bra, blev bara lite chokad över att se musikvideon. Den var skitbra ju, sa jag och log.
Jag tänkte att i skolan kanske inte var det bästa stället att berätta för Laila vad som hade hänt så jag sa inget tilll henne. Men jag skulle berätta och nu ville jag verkligen berätta det för henne.
Här har ni kapitel 11 tjoho! Blev inte helt nöjd men jag hoppas det duger :) Jag har ganska många idéer på vad som ska hända så nästa kapitel kommer i början av nästa vecka! Snart är det ju sommarlov också och då kanske uppdateringen blir lite sämre men jag ska gör mitt bästa. Ha det gött och glöm inte att kommentera!
- Nathalie
2012-06-08
Novell: You Are Beautiful To Me
You Are Beautiful To Me - Chapter 10 Those five boys
Previous
- Men jag kan skjutsa dem, sa pappa.
Jag stannade upp. Va? Vi skulle ju åka till nöjesparken, vad höll han på med.
- Men hallå? Vi skulle ju åka nu sa jag och drog lite i pappas arm.
- Tiana, jag måste göra det här, det går fort jag lovar. Sa han. Jag suckade och det fanns inget jag kunde göra. Men vem var det som var så viktig att skjutsa?
Tianas perspektiv
Jag stod utanför flygplatsen och höll på med mobilen i väntan på att pappa skulle komma med bilen. Men till min förvåning var det ingen vanlig bil utan det var en stor svart range rover.Varför var vi tvugna att skjutsa de där personerna i en sån stor bil, hur många var det egentligen? Tänkte jag när jag såg att det fanns åtta platser.
- Hoppa in! Ropade pappa och gick ut ur bilen.
- Men vart ska du då?, frågade jag samtidigt som jag öppnade dörren.
- Jag ska hämta killarna och hjälpa dem med sitt bagage. Så sätt dig i bilen och vänta sålänge, svarade han och gick in på flygplatsen igen. Okej, så det var mer än bara en person vi skulle skjutsa. Klockan på mobilen visade 15:00. Jag suckade och satte mig i sätet längst fram brevid förarsätet. Detta skulle ta hela dagen och jag och pappa skulle aldrig komma iväg, tänkte jag.
-
Plötsligt hörde jag hur bakdörrarna på bilen öppnades och två killar stod på varsin sida. De gick in och satte sig i sätet längst bak. Jag hörde att de pratade om något och sedan började de skratta. Undra om de hade sett mig eller inte tänkte jag, eftersom jag satt ganska gömd bakom ryggstödet. Jag tittade i backspegeln för att kunna se deras ansikten bättre. En hade svart hår som var böjt uppåt och ett par ray ban solglasögon. Den andra killen hade brunt hår och ett par rutiga pyjamasbyxor på sig.
Dörrarna öppnades igen och den här gången kom även pappa in och satte sig vid ratten. Även dörren till mitt säte öppnades och jag mötte en kille med brunt lockigt hår och gröna ögon. När jag kollade in i dem gick det liksom inte att slita bort blicken, det var som att tiden stod still. Jag väcktes ur mina tankar.
- Oj, ursäkta jag visste inte att du satt där. Men jag känner mig lite åksjuk så skulle jag kunna få sitta här, frågade han.
- Det är väl okej Tiana?, sa pappa. Jag visste inte vad jag skulle svara så jag nickade bara och gick ut ur bilen så att han kunde sätta sig.
När jag sedan öpppnade dörren där bak fanns det bara en plats kvar och den platsen var brevid en kille med brunt halvlockigt hår.Han log snällt mot mig. Jag satte mig brevid honom och alla kollade på mig. Jag kände hur mina kinder blev rödare och rödare så jag fäste blicken i golvet.
- Det där är min dotter Tiana, vi ska iväg efter att vi har skjutsat er så det är därför hon är här, sa pappa just när det inte kunde bli mer pinsamt.
-
Jag kollade upp mot killarna och log lite smått. Det var då jag märkte det. Det var killarna som jag hade sett från mitt fönster när vi precis hade flyttat hit.Det kunde inte vara sant. Vad gjorde de här, tänkte jag och så kom jag på att de bodde i huset mittemot parken. Jag kollade upp en gång till för att försäkra mig om att det verkligen var dom och jag hade inte fel, det var verkligen dom. Jag mötte den blonda killens blick och kom på att Laila hade träffat honom här om dagen. Nu förstod jag vad hon menade med att man bara ville dö när man kollade in i hans ögon för de var verkligen helt klarblå. Killarna satt och snackade hela tiden och det märktes att de var hur bra kompisar som helst. Jag fick reda på att den blonda killen hette Niall och han med lockigt hår som satt i fram sätet hette Harry. Mer hann jag inte höra förän jag somnade mot fönserrutan.
-
En hand rörde min axel och jag vaknade med ett ryck. Det var killen som satt brevid mig som försökte ta sig ur bilen men jag satt i vägen.
- Förlåt, det var inte meningen att väcka dig, sa han.
- Det är lugnt, sa jag och gick ur bilen så att han lättare skulle kunna gå ut. När jag kom ut såg jag resten av killarna som var på väg in genom porten till deras hus. Jag såg parken på andra sidan gatan och bakom parken låg vårat hus. Så jag hade alltså inte fel, killarna bodde fakstiskt här, tänkte jag. När jag vände mig om stod pappa och pratade med Harry men jag stod för långt bort för att höra vad de sa. Det såg ut som han tackade för skjutsen för när de hade pratat färdigt skakade de hand och Harry gick in genom porten.
-Äntligen! Ropade jag och pappa skrattade åt mig.
- Kom nu så åker vi, sa pappa och gick mot bilen. Jag följde efter och sedan körde vi iväg mot nöjesparken.
-
Pappa låste upp dörren och vi klev in i hallen. När jag kom ut i vardagsrummet satt mamma där och kollade på något matlagningspogram. Pappa satte sig vid henne och de började prata om dagen. Typiskt vuxna tänkte jag och fortsatte till mitt rum bärandes på en stor chokladkaka som jag hade vunnit på nöjesparken. När jag gick förbi Tiffanys rum stod dören öppen så jag gick in till henne. Hon stod vid sin överfulla garderob och försökte proppa in ännu mer kläder. Jag skrattade lite åt vad hon höll på med.
- Är det bara jag eller ska du kanske fundera på att skaffa en större garderob?, sa jag och gick bort till hennes säng där det låg en massa kläder.
- HAHA, sa hon och lät ironosk. Jag flinade åt henne och hon kollade på den enorma chokladkakan jag hade lagt på golvet bevid sängen.
- Asså gud Tiana, vart ska jag göra av alla kläder?, sa hon och lade sig ner på golvet.
- Ja, det borde du ha tänkt på innan du köpte massa nya, sa jag.
- Du va ju inte alls mycket till hjälp.
- Du kan ju alltid ge lite till mig, sa jag och gjorde hundvalps minen. Tiff slog till mig på armen med en tröja hon hade i handen. Vi båda började skratta och rätt som det var hade vi klädfight och sprang runt i hennes rum och snärtade varandra med olika klädesplagg. Våran humor alltså.
-
Jag hade sprungit in i mitt rum i ett försök att rymma från Tiff men hon var mig hack i häl och snart slog hon till mig med en kudde. Jag satte mig ner i mitt fönster och Tiff fortsatte att slå mig med kudden så mitt hår blev helt ruffsigt. Efter ett tag var vi båda trötta så vi satte oss i fönstret för att ta det lite lugnt. Min blick sökte sig ut genom fönstret till andra sidan parken och till porten där killarna som pappa och jag hade skjutsat tidigare gick in.
Det var något med de där killarna som gjorde att jag inte kunde sluta tänka på dom.
Yaay kapitel 10! Nu har killarna kommit in i bilden så nu börjar allt på ''riktigt'' eller vad man ska säga. Den som gissade rätt på frågan var Anonym men här är länken till hennes blogg iallafall
Yaay kapitel 10! Nu har killarna kommit in i bilden så nu börjar allt på ''riktigt'' eller vad man ska säga. Den som gissade rätt på frågan var Anonym men här är länken till hennes blogg iallafall
http://www.nattstad.se/1DSwedenFamily Och rätt svar var ju såklart att det var killlarna de skulle skjutsa. Inte så svårt att gissa kanske haha. Glöm nu inte att kommentera vad ni tycker för det gör mig superglad och motiverad att skriva! :D Ha det nice!
- Nathalie
2012-06-05
Novell: You Are Beautiful To Me
You Are Beautiful To Me - Chapter 9 Keep your promise
Previous
- Asså gud, vad trött jag blir på människor som hon! Är du okej? sa Laila.
- Jadå, kötfärsen går nog bort i tvätten, svarade jag och torkade bort lite med en servett.
- Hon var bara avundssjuk för att du fick komplimanger för din skjorta. Så fort någon stjäl uppmärksamheten från henne så måste hon ta tillbaka den.
- Hon gjorde det ju inte med flit, sa jag när vi var på väg ut ur matsalen. Laila stannade och kollade på mig.
- Seriöst Tiana, vem som helst kunde se att det där var med flit, sa Laila och sedan gick vi vidare.
Tre dagar senare..
Tre dagar senare..
Det var fredagskväll och för första gången sedan flytten satt hela familjen och åt middag tillsammans. Pappa hade lagat sin kyckling i ugn med klyftpotatis och det smakade hur gott som helst. Vi satt och pratade om hur det hade varit att flytta och jag och Tiff berättade hur det var i skolan. Det verkade som att mamma och pappa var glada över att jag hade hittat en så bra kompis som Laila.
- Dan, du kan väl berätta om våran lilla överrsakning? sa mamma plötsligt.
- Just det! Jo, jag och mamma har tagit ledigt från jobbet i helgen så vi tänkte att vi kunde hitta på något. Sa pappa. Jag och Tiff sken upp. Äntligen skulle vi få umgås med våra föräldrar sedan flytten.
- Vi går och shoppar! ropade Tiff och log stort. Jag och pappa suckade. Att shoppa var inte riktigt våran grej.
- Kan vi inte åka till någon nöjespark istället? sa jag.
- Ja! Det gör vi, sa pappa glatt och gav mig en high five. Mamma och Tiff bara tittade på oss med besvikna miner.
- Vi gör såhär. Jag och Tiff åker och shoppar och ni två får åka till nöjesparken. Så, alla nöjda och glada, sa mamma och fortsatte att äta.
- Det blir jättebra! Sa jag och både pappa och Tiff nickade. Så kul tänkte jag. Äntligen skulle jag få spendera tid med pappa och vi skulle göra det vi båda älskade, gå på tivoli och åka bergochdalbanor!
-
Jag vaknade av att solstrålarna träffade mitt ansikte. Klockan var nio och jag antog att jag var den enda som var vaken. Ett leende spred sig på mina läppar när jag kom på att jag och pappa skulle åka till nöjesparken idag så jag reste mig snabbt upp ur sängen. När jag kom ut i köket satt mamma vid bordet och läste tidningen. Vilket förvånade mig eftersom alla i vår familj var riktiga sjusåvare. Hon tittade upp ur tidningen och log när hon såg mig.
- God morgon, sovit gott? sa hon. Jag nickade som svar.
Det kändes konstigt att mamma var hemma på morgonen eftersom hon aldrig brukade vara det. Jag kunde inte minnas senast hon sa god morgon till mig. Jag började fixa frukost till mig själv och sedan tog jag med mig den ut till vardagsrummet och satte mig i soffan för att äta. Känslan av att det var helg och att slippa stressa var en av de bästa känslorna man kunde ha. Inte långt efter att jag hade ätit upp min frukost kom Tiff och satte sig brevid mig.
- Taggad för idag? frågade hon.
- Oh yeah! Det ska bli sjukt kul, sa jag och log.
-
Efter några minuter kom pappa in i vardagsrummet där Tiff och jag satt och kollade på tv. Han hade på sig sina jobbarkläder. Jag tittade konstigt på honom, han var ju ledig idag.
- Vart ska du? sa jag
- Jag måste iväg till jobbet en snabbis, de behövde tydligen extra personal. Men jag kommer hem vid två och då åker vi, sa han.
- Okej, svarade jag med en suck. Tiff mötte min blick.
- Va inte orolig, han kommer hem i tid. Jag lovar, sa hon och reste sig från soffan.
- Ja, det får man väl hoppas.
-
- Hejdå! Ropade mamma och stängde dörren. Hon och Tiff skulle åka iväg tidigt för att kunna shoppa så länge som möjligt. Jag kollade på klockan i köket som visade att den var halv två. Pappa skulle snart komma hem så att vi äntligen kunde komma iväg. Jag satte mig vid tv:n för att fördriva tiden men det kändes som att tiden stod still.
-
Programmet jag kollade på var slut och nu var klockan kvart över två. Konstigt, pappa som alltid brukade komma i tid. Jag tog upp mobilen och knappade in pappas nummer. Efter fjärde signalen svarade han.
- Hallå, sa han. Det hördes att han var på en flygplats för man kunde höra ljudet av massa folk i bakrunden.
- Hej! Varför är du inte hemma än? sa jag i en irriterad ton.
- Just det förlåt, men jag hinner inte hem och hämta dig så du kan väl ta bussen hit så åker vi här ifrån. Sa han. Jag suckade, fast så att han hörde.
- Okej, ses snart, sa jag och la på. Jag hämtade min väska och lade ner nycklar, plånbok och en tröja om det skulle bli kallt fram mot kvällen. Mobilen tog jag i handen och sedan låste jag dörren och nästan sprang ner för trapporna. Jag satte mig på tunnelbanan mot heathrow flygplats där pappa jobbade.
-
När jag kom fram gick jag bort till avdelningen där alla säkerhetsvakter hade sitt personalrum. Jag mötte Chris, pappas jobbarkompis och frågade om han visste vart pappa var. Han sa att pappa var vid ankomsthallen. Okej, så han jobbade fortfarande tänkte jag och styrde stegen mot ankomsthallen. Det tog ett tag innan jag hittade dit eftersom flygplatesn var väldigt stor. När jag väl kom fram möttes jag av en stor grupp av tjejer. Det var kanske 50 personer och de såg ut att vara i min ålder. De stod och lutade sig mot en säkerhetsbarriär. När jag tittade mig omkring insåg jag att det var som en slags inhängnad runt dörrarna i ankomsthallen, som att de försökte hålla folk borta så att de inte var i vägen. Plöstligt såg jag att pappa kom ut ur dörrarna. Jag ropade på honom och han vinkade åt mog att jag skulle komma. Så jag försökte tränga mig fram bland alla tjejer som stod i en stor klunga, vilket inte var det lättaste. Alla knuffades och ville inte släppa fram mig men jag lyckades tillslut. Jag var tvungen att klättra över staketet och när jag gjorde det kände jag hur alla stirrade på mig och gav mig onda blickar. Men jag fattade inte riktigt varför.
-
Jag kom fram till pappa och han sa åt mig att följa efter. Vi gick tillbaka genom samma dörr som han nyss kom ut ifrån och kom in i en hall med massa rullband som det åkte resväskor på. Vad gjorde vi här, tänkte jag. Pappa gick bort till några andra säkerhetsvakter lite längre bort och jag följde efter.
- Det är för mycket folk där ute det blir för farligt, sa han och de andra nickade.
- De får ta bakvägen, sa en man med brunt kort hår och de andra nickade instämmande.
- Gå den där vägen, sa pappa och pekade bort mot en trappa. De nickade igen och gick dit han hade pekat.
Sedan började pappa och jag att gå mot utgången. Äntligen tänkte jag, nu skulle vi komma iväg.
Plötsligt kom en av männen som han hade pratat med tidigare fram till pappa och sa något om att de inte hade någon bil för att den hade fått punktering och att de hade bråttom till ett möte.
- Men jag kan skjutsa dem, sa pappa.
Jag stannade upp. Va? Vi skulle ju åka till nöjesparken, vad höll han på med.
- Men hallå? Vi skulle ju åka nu sa jag och drog lite i pappas arm.
- Tiana, jag måste göra det här, det går fort jag lovar. Sa han. Jag suckade och det fanns inget jag kunde göra. Men vem var det som var så viktig att skjutsa?
Förlåt för lång väntan! Men det är ju sissta skolveckan nu så jag har en del att göra. Ett till kapitel den här veckan ska ni få iallafall :) Kul att jag börjar få lite kommentarer oxå! Ni ska bara veta hur glad jag blir av att läsa dem, det förgyller verkligen min dag. Så fortsätt med det är ni gulliga :) Hmmm vem kan det vara som är så viktig att skjutsa? Den som gissar rätt först får en länkning ;) Ha det bra!
-Nathalie
2012-05-24
Novell: You Are Beautiful To Me
You Are Beautiful To Me - Chapter 8 I recognize you
Previous
- Du är inte ful.
Jag hoppade till av rädsla och vände mig mot dörren som stod på glänt. Det var Tiff som stod i dörröppningen. Hon måste ha hört mig när jag hoppade runt i mitt rum.
- Tack, jag fattar nu, sa jag och log.
- Det är som att det som de sjunger om i låten handlar om mig, det är helt sjukt!
- Det var precis det Laila menade också, sa Tiff. Jag nickade som svar och gick tillbaka till sängen.
- God natt fina syster, sa hon sedan.
- God natt sa jag och Tiff stängde dörren. Med ett léende på läpparna somnade jag.
Jag stod framför spegeln och sminkade mig lite lätt,samtidigt som jag lyssnade på min nya favoritlåt. Ända sedan Laila hade spelat What Makes You Beautiful för mig och när jag insåg vad hon menade med låten hade jag lyssnat på den hela tiden. Det kändes precis som att det var mig de sjöng om, okej det kanske var konstigt att tänka så men det fick mig att känna mig speciell.
-
Laila och jag hade blivit jättebra kompisar på bara två veckor. Ja, vi hade varit här i London i nästan två veckor nu och det kändes faktiskt bra att flytta. Tiff verkade älska storstadslivet och under veckorna som gått hade hon varit ute på stan nästan varje dag efter skolan. Hon hade fått massa kompisar både tjejer och killar. Det var kanske sju personer som hon brukade hänga med i och efter skolan. När jag tänkte på hur populär hon hade blivit på bara en vecka blev jag lite avundssjuk. Men aldrig att lilla blyga jag skulle våga ta så mycket plats och synas och höras. Jag och Laila hade varandra och det kändes bra. Den nya starten i London hade höjt mitt självförtroende, mest tack vare Laila. Men jag kunde inte säga att det var på topp än, det var i alla fall ett stort steg för mig att börja sminka mig lite mer och jag och Laila hade även utökat min garderob.
-
Jag gick till andra sidan rummet mot garderoben. Där hittade jag ett par svarta byxor och ett pösigt linne.När jag hade tagit på mig det och precis skulle stänga garderobsdörren fasnade något i den. Jag öppnade garderoben igen för att se vad det var och fick syn på en jeansskjorta. Det var pappas gamla som jag hade fått när han tänkte slänga den. Jag tog på mig den över linnet och vek upp ärmarna. När jag tog på mig den mindes jag allt pappa och jag brukade hitta på. Pappa och jag var som bästisar förut men nu när han hade fått ett nytt jobb här i London så spenderade vi inte alls lika mycket tid tillsammans. Det kändes som att han aldrig var hemma nu förtiden, och jag saknade honom lite. Skjortan passade bra till min outfit så jag behöll den på. Plus att den fick mig att tänka på allt pappa och jag brukade göra och det fick mig på bra humör.
-
Lailas perspektiv
Dörren for igen med en smäll och jag började gå mot parken där jag brukade möta Tiana och Tiff varje morgon. Solen sken och det var ganska varmt ute så jag kunde gå i bara linne och shorts. När jag rundade hörnet och såg parken tittade jag bort mot grinden där de brukade stå, men de gjorde inte det. Antagligen hade de inte kommit ut än. Jag kollade på klockan i mobilen som sa att hon var 8.15. Skolan skulle börja on en kvart så jag skrev ett sms till Tiana och frågade om de var klara. Sedan fortsatte jag gå mot våran mötesplats samtidigt som jag knappade in ett sms. Plötsligt kom det en fotboll flygande och träffade staketet som jag gick brevid. Jag blev så rädd att jag hoppade till och var nära på att tappa mobilen.
-
Jag tittade bort mot det håll bollen kom ifrån och fick syn på två killar som stod och pratade.En annan kille kom springandes för att hämta bollen. När han hade tagit upp den tittade han på mig och log.
- Förlåt det var inte meningen att skrämmas sa han.
- Det är lugnt, svarade jag och fortsatte gå och han sprang tillbaka till sina kompisar. Jag hade en konstig känsla av att jag hade sett honom förut men jag kunde inte komma på vart.
-
När jag kom fram till grinden kom Tiff och Tiana precis ut från porten. Jag gav de varsin kram och sedan började vi gå mot skolan. Tiana hade en jeansskjorta på sig som jag aldrig hade sett henne ha förut, så jag frågade om den var ny.
- Jag fick den av pappa för ett tag sen när han tänkte slänga den, sa hon.
- Okej, den ver assnygg i alla fall sa jag och hon log stolt.
Tiana såg riktigt bra ut i sin nya stil. Jag hade hjälpt henne att fixa nya kläder som var lite mer i hennes stil och hon hade även börjat använda mer smink än bara lite mascara.
-
Tianas perspektiv
Vi hade precis haft matte och nu satt jag och Laila i matsalen och åt lunch. Det var spagetti med köttfärssås och det smakade väldigt gott. En av de bästa sakerna med att ha bytt skola var just att maten här var bättre än i min förra skola. Jag hade fått väldigt många komplimanger av massa folk i klassen för min klädsel idag. Jag fattade inte riktigt varför men det kändes bra. Laila satt och kollade ut genom fönstret, hon såg ut att fundera på något.
- Hallå! Jorden anropar Laila, sa jag och viftade med handen framför anisktet på henne. Hon vaknade till från sitt tänkande och fortsatte äta.
-
- Vad var det du tänkte på?
- Äh, det va inget, sa hon.
- Men kom igen! Du var typ helt borta ju, berätta, sa jag.
- Okej då, jag typ träffade en kille i morse och det känns som att jag har sett honom någonstans förut men jag kan inte komma på vart ifrån.
- Oohh! Va han snygg? frågade jag för att retas lite.
- Ja faktiskt, när jag kollade i hans ögon ville jag bara dö! Svarade hon och vi började skratta.
- Hur såg han ut?
- Han hade blont hår och blå ögon, ganska lång och smal, sa Laila
- Vart träffade du honom? Sa han något? frågade jag nyfiket.
- Jag träffade honom vid parken där du bor när jag var på väg till er, han typ sparkade en boll mot staketet och så när han hämtade den bad han om ursäkt för att han hade råkat skrämma mig, svarade hon. Jag började fundera över om det var en av de fem killarna jag hade sett från mitt fönster första dagen, precis när vi hade flyttat hit.
- Var han ensam eller var det fler?
- Det var två andra killar där också fast dom stod längre bort.
Det var inte helt omöjligt. Tänk om Laila hade träffat en av killarna jag hade sett. Så jag berättade att jag hade sett fem killar spela fotboll i parken första dagen.
-
Jag drack upp det sista av mitt vatten och skulle precis resa mig upp när Brittney, Samantha och Melissa gick förbi bordet där vi satt. När Brittney gick förbi mig snubblade hon och spillde köttförssås på mig.
- Ooops, men du skulle ändå behöva kasta den där skjortan, sa hon och vände sig mot mig. Melissa och Samantha fnittrade till lite.
- Vad fan håller du på med! Sa Laila och ställde sig upp.
- Aww ska du försvara din lilla kompis nu, sa Brittney drygt.
- Du kan visst aldrig låta bli att hacka på folk va?
- Försök inte Laila, du vet att det alltid är jag som vinner i slutet ändå, sa Brittney och gick vidare tätt följt av Samantha och Melissa.
- Asså gud, vad trött jag blir på människor som hon! Är du okej? sa Laila.
- Jadå, kötfärsen går nog bort i tvätten, svarade jag och torkade bort lite med en servett.
- Hon var bara avundssjuk för att du fick komplimanger för din skjorta. Så fort någon stjäl uppmärksamheten från henne så måste hon ta tillbaka den.
- Hon gjorde det ju inte med flit, sa jag när vi var på väg ut ur matsalen. Laila stannade och kollade på mig.
- Seriöst Tiana, vem som helst kunde se att det där var med flit, sa Laila och sedan gick vi vidare.
Det var kapitel 8 det! Hmm undra vem det var som Laila stötte på? :) haha Snart kommer killarna med oxå och nu har jag bestämt vem det ska handla om men det får ni se snart! Blev inte jättenöjd med kapitlet men jaja. Ha det bra! Och glöm inte att kommentera! Blir så glad när jag får lite respons :)
- Nathalie
2012-05-20
Novell: You Are Beautiful To Me
You Are Beautiful To Me - Chapter 7 Music is the answer
Previous
De kanske hade rätt, det kanske bara var jag som inbillade mig att jag var tjock bara för att jag jämförde mig med alla andra hela tiden. Visst min kropp var inte lika smal som en fotomodells kropp men jag kanske dög endå.
- Vet du vad Tiana, jag tror jag vet hur vi ska få upp ditt självförtoende, sa Laila och tog upp sin mobil ur fickan
Hon låste upp sin iphone och efter några klick på skärmen började en låt att spelas. Laila satt och sjöng med till den och jag satte mig brevid henne på sängen. När refrängen kom så började Laila och Tiff att dansa och hoppa runt i mitt rum medans jag bara satt och skrattade åt deras knäppa rörelser. Låten var verkligen bra och de som sjöng den gjorde det sjukt bra. Det tog inte lång tid innan jag kunde refrängen och melodin satte sig i huvudet nästan direkt. Efter att låten tagit slut vände sig Laila till mig.
- Visst är den bra? sa hon och log.
- Ja, den är asbra ju! svarade jag. Men jag förstod fortfarande inte vad hon menade med att få upp mitt självförtroende.
- Vad heter den sa jag och Laila gav mig en förvånad blick.
- Vet du inte vad den heter! sa hon.
- Ehm nae, jag har aldrig hört låten förut, sa jag.
- Va! Har du aldrig hört den här låten, sa hon förvånat. Jag skakade på huvudet i hopp om att hon skulle berätta vad den hette.
- Okej, Tiana vilken sten har du bott under de senaste tre månaderna? sa Tiff som verkade ha hört låten förut.
- Den heter What makes you beautiful och det är One Direction som har gjort den. Sa Laila och log mot mig. Jag hade hört om One Direction förut men allt jag visste om dem var bara att det var ett pojkband.
- Spela den igen! Ropade Tiff som hade satt sig på golvet. Laila nickade och satte på låten igen. Vi lyssnade på den minst tio gånger. Den var så bra att man bara ville trycka på replay varje gång den tog slut.
Laila's perspektiv
Efter att ha lyssnat på musik och ätit våra underbart goda muffins var det dags för mig att gå hem. Jag reste mig från soffan och sa
- Nej, nu ska jag nog gå hem innan det blir mörkt. Tiff och Tiana reste sig också och följde mig ut till hallen. Tiana verkade inte ha förstått vad jag menade med självförtorende när jag spelade WMYB för henne men hon verkade gilla den så jag antog att hon skulle lyssna på den fler gånger och då kanske hon skulle komma på det. Telefonen ringde så Tiff sprang iväg och svarade.
- Vad var det du menade med att få upp mitt självförtoende genom att spela den där låten för mig? Sa Tiana som om hon kunde läsa mina tankar och lutade sig mot väggen.
- Jag tror du kommer på det snart, sa jag lite hemlighetsfullt.
- Men jag blir ju inte snyggare av att lyssna på en låt, även om den är skitbra. Jag skakade på huvudet.
- Tiana, du är verkligen vacker, söt, snygg ja allt! Märkte du inte hur en del kollade på dig i skolan idag, sa jag och sträckte mig efter min jacka som hände på klädhängaren.
- Jag förstår verkligen inte hur du inte kan se att du duger som du är. Det är precis som fjärillar de kan inte se deras vingar men de vet att de är vackra ändå. Det borde vara samma sak för människor, fortsatte jag.
Tiana gav mig en kram och och när vi släppte varandra sa hon
- Tack. Du anar inte hur mycket det betyder att du stöttar mig, vi har knappast känt varandra i en dag men det känns som att jag kan berätta allt för dig, som att vi känt varandra hela livet. Det gjorde mig glad att Tiana litade på mig och det kändes som att vi skulle blir bra vänner.
- Tänk på det jag har sagt nu sa jag och sedan öpppnade jag dörren och gick ut.
- Hejdå sa hon och jag stängde dörren.
-
Tiana's perspektiv
Jag lade mig ner i sängen och kände hur trött jag var, klockan var elva och den här dagen hade varit väldigt lyckad. Det hördes ett ljud från rummet brevid. Jag tryckte örad mot väggen och hörde hur Tiff sjöng med till What Makes You Beautiful, jag log lite för mig själv.
- Det finns folk som försöker sova här! Skrek jag och bankade i väggen med min knytnäve.
- God natt på dig med! Fick jag som svar.
Innan jag släckte lampan tog jag upp min mobil från nattduksbordet och satte i mina hörlurar. Jag klickade på What Makes You Beautiful i spellistan och blundade. Musiken strömade ut i mina öron. You're insecure don't know what for.Var den första meningen. You're turning heads when you walk through the door. Don't need makeup to cover up. Being the way that you are is enough. Everyone else in the room can see it everyone else but you. Fortsatte den. Plötsligt insåg jag att det dem sjöng i låten handlade om mig. Eller det stämmde i alla fall med det Laila hade sagt till mig tidigare idag, att jag inte insåg att jag faktiskt duger som jag är. När refrängen kom satte jag mig upp och rätt som det var hoppade jag runt i mitt rum och dansade till musiken. Min blick sökte sig till den stora spegeln som var täckt av skynket som jag hade lyckats få upp igen. Jag gick fram till den och drog bort skynket. När jag mötte min spegelbild i spegeln log jag, visst jag var inte perfekt men det här kanske var en början till att få bättre självförtoende.
-
- Du är inte ful.
Jag hoppade till av rädsla och vände mig mot dörren som stod på glänt. Det var Tiff som stod i dörröppningen. Hon måste ha hört mig när jag hoppade runt i mitt rum.
- Tack, jag fattar nu, sa jag och log.
- Det är som att det som de sjunger om i låten handlar om mig, det är helt sjukt!
- Det var precis det Laila menade också, sa Tiff. Jag nickade som svar och gick tillbaka till sängen.
- God natt fina syster, sa hon sedan.
- God natt sa jag och Tiff stängde dörren. Med ett léende på läpparna somnade jag.
Ganska sent kapitel men jag har inte haft lust att skriva helt enkelt, men idag fick jag en kick så det blev ett kapitel i alla fall! Jag har lite planer på vad som ska hända och snart kommer killarna in också. Men jag har fortfarande inte bestämt vem det ska handa om. Kommentera vad ni tycker så blir jag glad :) Ha det bra!
- Nathalie
2012-05-09
Novell: You Are Beautiful To Me
You Are Beautiful To Me - Chapter 6 Wrong person
Previous
Skoldagen hade rullat på bra hittills, bättre än jag trodde faktiskt. Jag och Tiff hade fått skåp i samma korridor så vi träffades i stort sett mellan varje lektion. Mattelektionen hade just slutat och jag och Laila hade bestämt att vi skulle äta lunch ihop. Laila verkade vara en riktigt bra person, hon var glad och hjälpsam och det kändes bra att vara med henne. Hon påminde mig lite om Alexis.
Tiffany's perspektiv
När jag kom upp för trappan såg jag att Tiana stod vid sitt skåp. Jag undrade verkligen om hon hade fått någon kompis eller i alla fall om hon hade vågat prata med någon. Så att hon inte skulle behöva gå ensam hela dagen.
-Halloj! ropade jag samtidigt som jag gick mot mitt skåp. Tiana vände sig om och log när hon såg mig.
- Tja, sa hon samtidigt som hon stängde sitt skåp.
- Hur har dagen varit hittills då? frågade jag.
- Bättre än jag trodde faktiskt. Du vet den där tjejen som jag gick in i tidigare idag, hon går i min klass och hon är riktigt snäll, sa hon och log.
- Nice, jag har också träffat lite folk som verkar snälla, sa jag och kollade på klockan.
- Vi har en halvtimmes lunchrast nu så jag ska bara lämna mina böcker så kan vi gå och käka sen, fortsatte jag.
- Visst men jag lovade Laila att vi skulle äta ihop, sa hon. Jag blev förvånad. Hade Tiana min blyga tvillingsyster redan fått en kompis, tänkte jag.
- Se inte så förvånad ut, sa hon och började skratta.
- Vem vet jag kanske börjar få lite självförtoende, sa hon sedan.
- You go girl! Sa jag och gav henne en high five och vi båda brast ut i skratt.
- Men jag går bara på toa och sen går vi och äter då. Sa hon och gick bort mot tjejtoan. Jag nickade och låste upp mitt skåp och lade in franskaböckerna. På shcemat stod det att nästa lektion var matte så jag tog fram matteboken och lade den på golvet i skåpet så att jag bara skulle kunna ta den direkt efter lunchen.
-
Just när jag skulle stänga skåpet kände jag hur någon tog tag i min axel. Jag vände mig om och såg ett helt främmande ansikte framför mig.
- Är du redo att gå och äta? Frågade tjejen som jag aldrig i hela mitt liv hade sett förut.
- Va? var det enda jag fick fram.
- Jaa, vi hade ju bestämt att vi skulle äta lunch ihop. Kommer du ihåg? Sa hon med en frågande min. Allt jag kunde göra var bara att stirra på henne som att hon var dum i huvudet. Jag hade aldrig sett den här tjejen förut och jag hade inte ens betsämt att jag skulle äta lunch med någon, vad höll hon på med, tänkte jag.
- Hallå? sa hon och viftade med handen framför ögonen på mig. Då kom jag på vad Tiana hade sagt. Det måste vara Laila som stod framför mig, och nu trodde hon att jag var Tiana. Jag började gapskratta. Nu var det hennes tur att bara stå ock stirra på mig som att jag var helt bäng, där jag stod och skrattade för mig själv.
-
Laila's perspektiv
Jag fattade ingenting varför stod Tiana och skrattade. Vad skrattade hon åt, hade jag missat något eller. Plötsligt från ingenstans kom en tjej som såg precis likadan ut som Tiana fram och sedan började hon också skratta. Nu kände jag mig verkligen helt förvirrad, vad var det som pågick.
- Okej, vad är det som händer? Tiana vem är det där? frågade jag och vände mig mot Tiana. Då började hon skratta ännu mer men tillslut tog hon ett djupt andetag och sa
- Jag är inte Tiana, det där är Tiana min tvillingsyster och så pekade hon på personen som nu stod brevid mig och såg ut att hålla på att dö av skratt.
- Jahaa, nu fattar jag sa jag och så började även jag att skratta.
- Trodde du på riktigt att hon var jag? sa Tiana.
- Ja, när du berättade att det var din och din systers första dag här så trodde jag att det var din storasyster, jag tänkte aldrig på att du hade en tvilling. Förklarde jag.
- Men seriöst ni är skitlika ju, sa jag.
- Gud nej, Tiff är mycket smalare än jag, prottesterade Tiana.
- Tiff? sa jag och kollade frågande på dem.
- Japp, det är jag det sa Tianas syster.
- Jag heter Tiffany men du kan kalla mig Tiff, fortsatte hon och gav mig ett léende.
- Och jag är Laila om du inte redan visste det, sa jag och log tillbaka. Sedan gick vi mot matsalen.
-
Tiana's perspektiv
Jag och Tiff var på väg upp för trappan till lägenheten när jag plötsligt fick ett sms. Samtidigt som jag tod upp husnycklarna ur fickan läste jag sms:et.
Hej! Jag är så sjukt smart så att jag har glömt mina nycklar hemma.Så nu är jag utelåst till klockan 7!! Snälla messa med mig så att jag har något att göra :) haha xx Laila
Tiff öppnade dörren och vi klev in i hallen.
- Hallå! ropade hon men fick inget svar.Antagligen var både mamma och pappa på jobbet som vanligt och de skulle nog inte komma hem förns senare på kvällen.
När jag hade fått av mig skorna gick jag raka vägen mot soffan och slängde mig ner i den. Jag bredde ut mig och tog upp hela den vita soffan. Tiff kom efter och gav mig en sur blick för att jag tog upp all plats men hon satte sig i en fåtölj istället. Jag tog upp mobilen ur fickan och började knappa in ett svar. Kolckan var fyra och det betydde att Laila skulle vara utelåst i tre timmar.
Awwww stackare :( Men kom hem till mig istället så hittar vi på något! xx Tiana. Skrev jag och tröck sedan på skicka.
Jag tyckte synd om Laila som skulle behöva sitta ensam och vänta på att någon i hennes familj skulle komma hem så vi kunde lika gärna hitta på något, tänkte jag. Efter att jag hade berättat våran adress stoppade jag tillbaka mobilen i fickan igen.
- Vem messar du med? frågade Tiff nyfiket där hon satt och zappade mellan kanalerna på tv:n.
- Laila, hon har tydligen glömt sina nycklar så hon är utelåst i typ tre timmar, svarade jag.
- Nae! Stackarn, och det ser ut som att det blir regn snart sa Tiff och kollade ut genom det stora fönstret. Typiskt Londonväder tänkte jag.
- Precis, det var därför jag bad henne komma hit, så kan vi hitta på något, sa jag.
-
Jag, Laila och Tiff satt i köket och förskökte komma på något vi kunde hitta på. Tiff gick fram och tillbaka framför köksbordet som jag och Laila satt vid.
- Vi kanske kan gå ut och se oss omkring i London, eftersom vi bara har varit här i två dagar. Och du Laila kanske kan visa oss runt lite? sa Tiff.
Både Laila och jag kollade först ut genom köksfönstret och sedan mötte vi varandras blickar.
- Det var en bra idé men det spöregnar där ute, sa Laila med en suck.
- Juste sa Tiff och hoppade upp och satte sig på köksbänken.
Det hördes ett kurrande ljud och Laila höll sig för magen, både Tiff och jag vände våra blickar mot henne.
- Jag tror att någon börjar blir lite hungrig, sa jag och flinade.
Laila log mot mig och sedan började vi skratta.
- Jag fick en idé, sa Tiff och for upp från köksbänken.
- Vi bakar något, sa hon sedan.
- Ja, det gör vi! Sa Laila och jag i mun på varandra.
Vi hämtade allt som behövdes för att baka chokladmuffins och sedan var bakningen i full gång.
När vi hade hällt ner smeten i formarna stoppade jag in plåten i ugnen.
- Så, nu är det bara att vänta, sa jag och stängde ugnsluckan.
Laila stod lutad mot köksbänken och skrapade upp den sista smeten som var kvar i bunken.
- Det här är det bästa med att baka, sa hon och fortsatte skrapa med skeden i bunken.
Jag skrattade lite åt henne och satte mig vid bordet.
- Nu då? frågade Tiff.
- Kan inte jag få se era rum? frågade Laila och kollade på oss med hundvalpsblicken.
- Visst, varför inte, sa jag och vi gick ut ur köket.
-
Vi hade just visat Tiffanys rum och Laila hade sagt att det var jättefint och att hon var avundssjuk på Tiff. Nu var vi påväg in till mitt rum. Jag öppnade dörren och vi gick in. Laila kollade runt lite och jag gick och satte mig på min säng medans Tiff stod kvar i dörrhålet. Det första Laila gjorde var att gå fram till mitt fönster, hon satte sig ner och kollade ut mot gatan.
- Shit, vad fint du har det och jag älskar verkligen fönstret sa hon och vände sig mot mig. Jag log till svars och Laila reste sig. Hon gick mot väggen där den stora spegeln satt, men jag hade täckt över den med ett rosa skynke så man såg inte att det var en enorm spegel bakom. Jag hatade att se mig själv i spegeln och kände mig så osäker varje gång jag stod framför en spegel, så jag var tvungen att bli av med den. Laila gick fram till mitt skrivbord som stod vid skynket och när hon satte sig på stolen råkade hon stöta till bordet så att skynket föll ner på golvet och nu kunde man se hela spegeln.
- Oj, förlåt det var verkligen inte meningen, sa Laila och reste sig upp för att hänga tillbaka synket.
- Nej, det är lugnt sa jag och gick fram till henne för att hjälpa till.
-
Det gick inte så bra att hänga tillbaka skynket och efter att vi hade försökt ett antal gånger gav vi upp.
- Jag kan fixa det en annan dag, sa jag och lade ner skynket på golvet. Laila gjorde det samma.
- Men varför hade du hängt det där skynket framför spegeln? Den är ju skitfin, sa Laila.
Jag suckade och tittade ner på mina fötter.
- Att se min egen spegelbild är bland det värsta jag vet, sa jag och kollade fortfarande ner.
- Va? Varför i hela friden gillar du inte din spegelbild? sa Laila och ställde sig framför mig.
- Jag är inte nöjd med min kropp, mina ben är tjocka och jag ser ut som en flodhäst, sa jag. Plötsligt kände jag hur Laila tog tag i mina axlar och jag kollade upp på henne.
- Tiff kom hit ett tag, sa hon och Tiff kom och ställde sig brevid mig.
- Tiana, ta en titt på spegeln sa Laila och jag gjorde som hon sa.
Jag kollade på spegeln och såg mig och Tiff som stod brevid. Tiff's smala kropp och hennes slanka ben såg snygga ut som alltid. Sen var det min fula kropp och mina tjocka lår. Jag vände mig mot Laila och kollade frågande på henne.
- Ser du inte? frågade hon. Jag skakade på huvudet och kollade på spegeln igen. Det var inget fel på mitt blonda långa hår och mitt ansikte, men jag hatade verkligen mina ben. Varför kunde de inte vara lika smala som Tiffany's tänkte jag och riktade blicken mot henne. Det var då jag märkte hur lika vi verkligen var. Båda hade samma blonda hår, klarblåa ögon och våra ansikstdrag var nästan identiska. Inte konstigt att Laila trodde att Tiff var jag i skolan.
- Ser du? Du är inte tjock. Ni ser nästan prcis likadana ut, sa Laila som satt på min säng.
- Precis Tiana, varför inbillar du dig att du är tjock när du har en snygg kropp, sa Tiff.
- Och utséendet är inte alltid det viktigaste, alla gillar dig för den du är, fortsatte hon och kollade mig i ögonen.
De kanske hade rätt, det kanske bara var jag som inbillade mig att jag var tjock bara för att jag jämförde mig med alla andra hela tiden. Visst min kropp var inte lika smal som en fotomodells kropp men jag kanske dög endå.
- Vet du vad Tiana, jag tror jag vet hur vi ska få upp ditt självförtoende, sa Laila och tog upp sin mobil ur fickan.
Fölåt igen för sent kapitel! Men bättre sent än aldrig eller hur ;) Ganska långt kapitel blev det men jag ville få in mycket känslor och tankar. Hoppas det är värt att läsa i alla fall! Och komentera nu, det betyder sjukt mycket att få en komentar och jag blir såå glad :D Killarna kommer snart in i berättelsen men jag vet inte riktigt vem av dem det ska handla om, så komentera vad ni tycker så blir jag glad. Ha det bra!
Fölåt igen för sent kapitel! Men bättre sent än aldrig eller hur ;) Ganska långt kapitel blev det men jag ville få in mycket känslor och tankar. Hoppas det är värt att läsa i alla fall! Och komentera nu, det betyder sjukt mycket att få en komentar och jag blir såå glad :D Killarna kommer snart in i berättelsen men jag vet inte riktigt vem av dem det ska handla om, så komentera vad ni tycker så blir jag glad. Ha det bra!
- Nathalie
2012-05-05
Novell: You Are Beautiful To Me
You Are Beautiful To Me - Chapter 5 New people
Previous
- Jag går och lägger mig nu sa jag och sträckte på mig.
- Gör det du, det är ju första dagen i den nya skolan i morgon så det är nog bäst att vara utvilad sa mamma.
Jag gick in på mitt rum och bytte om till ett par rutiga pyjamasbyxor och ett linne. Med ett skutt slängde jag mig i sängen och kröp ner under täcket. Jag funderade på hur morgondagen skulle bli och fick genast en klump i magen men det kändes bättre när jag tänkte på att jag hade Tiff vid min sida.
Tiana's perspektiv
- Då var det dags, sa Tiff och kollade på mig. Vi stod framför trappan som ledde upp till skoldörrarna som tillhörde Northwood, våran nya skola.Jag kollade på den stora träporten till skolan och sedan vände jag mig mot Tiff och gav henne en osäker blick.
- Men tänk om.. mer än så hann jag inte säga innan Tiff avbröt mig med att säga:
- Stopp! Sluta tänka på allt negatvit nu, vi klarar det här tillsammans ellerhur?
- Ja, det gör vi, sa jag och log mot henne. Jag tog tag i Tiff's arm så att vi höll armkrok och sedan gick vi upp för trappan och in genom dörrarna.
-
När vi väl hade kommit in vimlade det av folk i korridoren. Det var en bred korridor som kantades av skåp på båda sidor. Vi kollade på varandra med häpna miner.
- Ja, det här är bara lite större än våran gammla skola i Manchester. Sa Tiff och lät ironisk. Jag var tvungen att anstränga mig för att höra vad hon sa i den högljuda miljön. Jag nickade bara som svar och sedan fortsatte vi gå igenom korridoren. Vi hade blivit tillsagda att gå till expeditionen för att få våra scheman och allt sådant men det ända problemet var just att hitta dit.
- Herre gud! Hur ska vi hitta till expeditionen då? Sa jag och kollade lite snabbt på armbandsklockan jag hade på armen. Det var kvart i åtta och skolan skulle börja om en kvart.
- Vi får väl fråga någon, sa Tiff och släppte taget om min arm och gick med raka steg mot tre tjejer som stod en bit bort vid sina skåp. Utan att veta vad jag gjorde följde jag efter henne.
- Ursäkta, jag och min syster är nya här på skolan och vi undrar om ni skulle kunna visa oss vägen till expeditionen. Sa hon med en snäll ton i rösten. En av tjejerna som hade brunt långt och lockigt hår gav oss en dryg blick och sa
- Tyvärr vi har inte tid att visa massa nya elver runt här på skolan,men fråga någon annan. Sedan vände de på klacken och gick.
- Nahe. Har ni aldrig hört talas om att vara trevlig eller lite hjälpsamma kanske? ropade Tiff efter dem, men de bara fortsatte att gå sin väg.
- Så jävla bitchigt, var det ända Tiff fick fram
- Ta det lugnt, vi får väl bara fråga någon annan sa jag och försökte lugna ner henne.
-
Precis när jag vände mig om för att se om det fanns någon annan vi kunde fråga om vägen råkade jag krocka med någon.
- Oj förlåt, jag är så klumpig.Gick det bra? Frågade jag samtidigt som jag kollade på personen jag hade gått in i. Det var en ganska lång och smal tjej. Hon såg ut att vara lika gammal som oss, hon hade bruna ögon och brunt långt hår. Hon var riktigt söt.
- Ingen fara det kan hända alla, det gick bra. Hur gick det med dig då? Sa hon och fixade till sitt hår lite.
- Det hände inget, allt är bra svarade jag lite blygt.
- Men vänta lite, dig känner jag inte igen du är inte härifrån va? Sa tjejen som jag hade råkat gå in i.
- Nej, det är första dagen idag för mig och min syster sa jag och pekade på Tiff som stod med ryggen mot oss och läste på en anslagstavla som satt på väggen.
- Och vi måste ta oss till expeditionen för att få våra saker. Skulle du kunna visa oss vägen dit? Fortsatte jag.
- Självklart! Ni går bara upp för trappan där och sedan är det längst bort i korridoren på övervåningen, det går inte att missa. Sa hon och log.
- Okej jag tror jag hittar nu, vad snällt av dig att berätta vägen.
- Ingen orsak och välkommen till Northwood, sa hon.
- Tack. sa jag och sedan gick jag bort till Tiff. Det förvånade mig att jag hade kunnat prata så lätt med tjejen jag hade stött på. Det var inte likt mig att bara börja prata sådär, jag som alltid var så blyg. Men det var något med henne som förstärkte mitt självförtoende och gjorde så att jag vågade prata.
-
Sal 125 stod det på schemat jag hade fått. Tanten på expedtionen hade förkarat att alla salar som började på 100 låg på nedervåningen och de som började med 200 låg på övervåningen. Tiff och jag hade inte hamnat i samma klass, vilket gjorde mig orolig. Hur skulle jag klara mig nu, helt själv. Troligtvis skulle jag vara osynlig för alla andra i klassen. Med en suck styrde jag stegen mot nedervåningen och sal 125, där jag skulle ha engelska. Jag hittade rätt sal och satte mig på en bänk som stod utanför. När det ringde in strömmade alla elever åt alla håll och jag gick in i klassrummet. Eftersom jag inte visste vart jag skulle sitta så gick jag fram till läraren. Det var en ung kvinna som var ganska kort och hon hade sitt svarta hår knutet i en hästsvans.
- Hej, du måste vara Tiana. Sa hon och log mot mig. Jag nickade bara och log.
- Jag är Mrs. Harp och är engelskalärare här på Northwood. Sa hon och skakade min hand.
- Du kan sitta där brevid Laila, fortsatte hon och pekade mot bänken längst bak i klassrummet.
Alla andra hade reda satt sig vid sina bänkar och satt nu och glodde på mig där jag gick till min bänk. Jag vågade inte möta någons blick så jag tittade ner på mina fötter. Plötsligt kände jag hur min fot stötte emot något och jag snubblade. Fan tänkte jag och hörde hur alla började småskratta.Jag kände hur rodanden spred sig i mitt ansikte och fortsatte med snabba steg till bänken där jag skulle sitta och slog mig ner.
- Hej, hörde jag hur personen som satt brevid mig sa. Jag vände mig mot henne och såg att det var tjejen jag hade träffat i korridoren tidigare.
- Hej sa jag och log svagt.
- Bry dig inte om Brittney hon vill bara ha någon att jävlas med.
- Jo, jag har märkt det. Jag och min syrra frågade henne och två andra tjejer om de kunde visa oss till expeditionen förut men tydligen visar de inte runt nya elever på skolan, sa jag.
- Det är Brittney och hennes knähundar Melissa och Samantha som tror att de typ äger hela skolan, om du förstår vad jag menar, sa hon.
- Ja, det finns sådana personer på alla skolor, sa jag och hon nickade.
- Jag är Laila förresten, sa hon och log.
- Och jag är Tiana.
-
Skoldagen hade rullat på bra hittills, bättre än jag trodde faktiskt. Jag och Tiff hade fått skåp i samma korridor så vi träffades i stort sett mellan varje lektion. Mattelektionen hade just slutat och jag och Laila hade betämt att vi skulle äta lunch ihop. Laila verkade vara en riktigt bra person, hon var glad och hjälpsam och det kändes bra att vara med henne. Hon påminde mig lite om Alexis.
Förlåt för sent kapitel! Men jag har haft mycket att göra hela veckan.Kul att jag börjar få lite kommentarer oxå, hoppas att ni stannar! Hittade inga bra bilder till kapitlet men de här fick duga. Nästa kapitel kommer upp i helgen i alla fall, och vad tycks om designen? Tack till Laila oxå som hjälpte mig att hitta någon som kunde fixa den :) Glöm nu inte att slänga in en liten kommentar om vad ni tycker!
- Nathalie
